Det mörka Stockholm: del 8

Skotrarna framför svängde åt höger och Joel bromsade in en aning innan han började svänga.
”Swooosh!”
Skotern trycktes åt sidan och tippade över. Varulven träffade Joel i bröstet och slet tag i honom. De for som en ut i terrängen och landade i en snödriva.
”Auoh auoh!”
Besten högg efter Joels hals och armar men han kramade sig fast kring kroppen.
”Jessica! Hjälp!”
”Auoh auoh. Poff poff. Auoh”
Någonstans skedde en annan strid med en varulv. De tumlade runt och varulven släppte lite på greppet, Joel drog snabbt upp sin pistol och sköt.
”Poff, poff, poff, poff, poff”
Varulven försökte slita sig loss men Joel höll sig fast och riktade pistolen mot halsen och sköt.
”Poff, poff, poff, poff, poff”
Han kramade så hårt han kunde och han märkte hur kraften sakta ebbade ur varulven. Formerna förändrades och det syntes mänskliga drag. Deras blickar möttes och han insåg att han just hade dödat Simon. Joel såg att det fanns liv kvar i ögonen så han frågade:
”Varför gjorde ni det här Simon?”
Simon blinkade och det rann blod ur munnen. Han hostade till och sa med en väsande röst: ”Den mörka fursten kommer. Vi är hans tjänare, vi kan inte motstå när han kallar…”
Joel såg hur livet gick ur honom och kroppen stillnade. Han tryckte undan kroppen och reste sig upp. Vart hade Jessica tagit vägen?
”Jessica!”
”Här! Jag sitter fast under skotern!”
Joel sprang fram till skotern och mycket riktigt så satt Jessica fastklämda mellan skotern och ett träd. Han tog ett fast grepp runt skotern.
”Är du skadad?”
Hon skakade på huvudet: ”Bara mitt ego men annars är jag ok. Jag kommer bara inte loss eftersom det är för trångt”


Nu hördes mullret från de övriga skotrarna som körde upp bredvid och tillsammans med ett gäng insatspoliser lyckades de lyfta på skotern och få loss Jessica. De två utredarna sjönk ned på en stor stubbe och pustade ut. David klev fram ur gänget med insatspoliser.
”Skönt att ni är oskadda. Det blev ett jävla hollaballo där ett tag, men nu är alla varulvar nedkämpade och ingen av våra är skadad. Teknikerna är på väg för att titta på jägaren, men dödsorsaken är ju rätt uppenbar. Men bra jobbat, du tog ju ut ledaren Joel, inte illa pinkat!”

Joel kände sig dock inte som en hjälte utan tvärtom, han hade tyckt att Simon verkade vara en reko kille och hade han kunnat undvika att döda honom hade han gjort det. Han tittade på David och nickade bekräftande. Insatsledaren gjorde en svepande rörelse och sa: ”Vi sköter resten här, jag gissar att ni har en del att skriva så kör tillbaka skotern där ni hämtade den så kan ni lämna sedan. Återigen bra jobbat!”
Han gjorde tummen upp och gick bort mot sina poliser. Joel skakade på huvudet. Det spelade ingen roll om du så hade terminerat hin håle själv, det viktigaste av allt var att du skrev en anmälan och rapport om det efteråt.

Klockan var tre på natten när Joel öppnade ytterdörren och klev in. Lukten av hemma, vilket i hans fall var en kombination av gammalt kaffe från i morse och kattsand. Han hängde av sig vinterjackan och såg att det var tänt i städskrubben.
”Är du vaken Bobby?”
Dörren gled upp och en skäggig glasögonprydd figur tittade ut.
”Alltid. Men är mitt i en raid, vi får surra mer sen”

Huvudet försvann in och dörren gled igen. Joel log och plockade upp Smulan som kom gående från vardagsrummet. Bobby var en hustomte som var inneboende hos Joel sedan två år tillbaka. Han hade råkat på honom när de gjorde ett tillslag mot en trollkarl nere i Karlskoga. Bobby hade varit förslavad genom svart magi och arbetat som hustomte åt trollkarlen i 20 års tid. Rent formellt borde Joel ha omhändertagit Bobby och underrättat Hustomteförbundet så att de kunde hämta honom och knyta honom till en ny arbetsplats, men när de bilade hem från Värmland hade han fattat tycke för den kortväxta gubben och så hade han fått följa med hem i stället. Jessica hade bara rullat med ögonen och suckat, men trots hennes krumbuktande så var hon en bra och lojal partner. Joel såg att Smulans skålar med mat och vatten var välfyllda. Fördelen med att ha en hustomte inneboende var att han inte behövde göra mycket hussysslor själv. Nackdelarna var… ja, det svors litegrann och lite extra på matbudgeten, men det var det värt. Han släppte ned Smulan och öppnade kylskåpet för att ta en nattmacka innan sängen hägrade.

Det mörka Stockholm: del 7

Jessica avverkade sträckan Bagarmossen-Drottningholm på runt femton minuter medan Joel inmundigade en av hennes energidrycker. Han drack normalt sett inte sån skit men om det nu skulle tampas med varulvar i tio minusgrader ute i skogen, när han redan var lite halvlullig, då tog han de powerups han kunde för att bättra på sina odds. Jessica svängde av från vägen och slog av saftblandaren. De körde upp och parkerade bredvid piketens två bussar. Hon kastade till honom ett par fodrade handskar och sedan klev de ut. De tio operatörerna från Hissen var iklädda vinterkamouflage. Jessica gick fram till insatsledaren David Järv medan Joel plockade ut deras insatsväskor ur bagageutrymmet.

När han kom fram till dem nickade David till hälsning:
”Länge sedan sist Joel. Allt väl?”
Joel tvingade fram ett leende och försökte dölja att han huttrade.
”Tjena, jodå det rullar. Själv då?”
David log och viftade mot den öppna skjutdörren: ”Jorå bara fint. Det ligger två fodrade vinteruniformer till er därinne”

Jessica muttrade ett tack och viftade åt Joel att de skulle gå in. De klev in i bussen och drog igen skjutdörren. Han hade missat orienteringen och fick kortversionen av Jessica.

”David sa att det som är känt är att en person ringde in om att han hade sett en vargflock springa bredvid vägen härute vid slottet. Eftersom det är ovanligt med varg här så skickade man ut en jägare för att reka. Det var för tre timmar sedan och ingen har hört från jägaren sen dess. Utöver det så har prästen i Lovö kyrka barrikaderat sig i kyrkan tillsammans med ett par medhjälpare och ringt vårt journummer och uppgett att ett gäng varulvar har cirkulerat runt kyrkan under kvällen. Vet inte om du minns det men prästen, James Odell, är ju en av landets få exorcister, så han vet vad han pratar om”

Joel skakade på huvudet och drog upp dragkedjan. Någonting hade brakat loss i den magiska världen, frågan var bara vad och hur stort det var eller hur stort det skulle bli?
”Taget. Så vad är planen?”

Jessica satte upp håret i en hästsvans och drog på sig en mössa.
”James har ett par präster, också exorcister, på väg hit för att hjälpa till att skydda kyrkan och stötta oss vid behov, men David och Hissen vill att de håller sig redo som beredskapsstyrka. Hissen kommer att åka in på snöskotrar och vi två får åka med på en egen. Försvaret biträder med en Helikopter 16 från luften, med två prickskyttar från Hissen ombord. Ordern från ledningen är att döda varulvarna”
Joel kände en liten klump i magen. De lade inte fingrarna emellan den här gången.

Varulvarna var inte lika organiserade som vampyrerna och tillhörde egentligen en enda stor grupp med en ärkevarulv, som enväldig ledare. Han hette Simon och bodde i en stuga ute på Torö utanför Nynäshamn. Det hade slutits ett avtal mellan en av sektionens första chefer och Simon, om att så länge varulvarna höll sig lugna och inte ställde till med trubbel, så fick de vara ifred, men om de började röra sig bland människor och samlas i pack, då löpte de risken att dödas. Joel hade träffat Simon ett par gånger och han var vettig, varulvarna ville helst vara för sig själva och han fattade grejen med att om de började göra för mycket väsen av sig så skulle det ställa till oreda och framför allt skulle det kunna utgöra en risk för varulvarna själva.

Joel tog på sig sin mössa och frågade: ”Vet vi om Simon är på väg?”
Jessica fick en sorgsen min och svarade: ”Vittnet pratade om att packet anfördes av en gigantisk grå varg med en vit stjärna i pannan. Det var den största vargen han hade sett”
Fuck, det var Simon som ledde packet. Det hördes en hård knackning på dörren.
”Nu är det slut på kuckelurandet därinne. Det är dags att köra igång!”

Jessica öppnade skjutdörren och de klev ut. Under tiden de hade bytt om hade det lastats av totalt sex skotrar på parkeringen och insatspoliserna hade redan klivit på sina utöver David som satte sig bakom föraren på den sista som var bemannad och sedan stod en tom åt dem. Jessica tecknade mot styret och sa: ”Du kör, jag är en bättre skytt än dig”
Joel gränslade snöskotern, fällde ned skidglasögonen och tryckte igång radion. Jessica gled ned bakom honom och spände fast sig i skotern. De hade övat på det här ett par gånger uppe i fjällen, just för att kunna ha förmågan att jaga varulv, men det här var första gången på riktigt. Davids röst gick ut i etern:

”Alfa ett till samtliga Alfa. Nu kör vi, det är fri eldgivning mot objekten. Enligt vittnesuppgifter ska det vara totalt sex stycken varulvar. Men se till att ni har fritt skottfält och vi håller ihop i stjärnformation. Håll också utkik efter en jägare i reflexväst som är saknad sedan tre timmar tillbaka. Han ska INTE bli skjuten.
Alla människor ska komma hem ikväll. Nu kör vi!”

Nu hördes helikoptern och Joel tittade upp mot skyn. Där syntes den som en svart siluett mot den mörka himlen, med blinkande lampor. Han kunde urskilja att dörrarna var öppna och att det var något vitt där, vilket han visste var en vältränad prickskytt med ett prickskyttegevär 90. Skotrarna drog iväg in i skogen och Joel väntade till den sista åkte iväg innan han gasade iväg efter. Det gick relativt långsamt eftersom de hade order om bibehålla formationen. De åkte ett par hundra meter under radiotystnad och det kändes nästan lite pittoreskt att vara ute på en kvällstur.
”Alfa tre till samtliga alfa. Visuell kontakt med den försvunne jägaren klockan 15. Han… eh… är uppenbart avliden”
”Alfa ett till alfa tre. Uppfattat. Alfa ett till samtliga alfa. Ingen stannar och kliver av. Den som är död är död, vi får lösa det senare”

”Auuuuoooohhhh”

Ylandet skar igenom natten och det hördes tydligt att det kom från deras högra sida, vilket var samma riktning som den döde jägaren hade hittats. Skotrarna framför drog iväg till höger och Joel körde efter i lite makligare takt. Efter ett tjugotal meter såg han jägaren… eller det som var kvar av honom.

Torson var helt sönderriven. Benen och armarna hade slitits loss från kroppen och huvudet syntes inte till. Hela området runt kroppen var dränkt i blod. De körde vidare och Joel såg till att hela tiden försöka hålla sig som den bakersta delen i formationen.

”Poff, poff, poff!”
”Auuff, auff, auuuu”
”Alfa fyra till samtliga alfa. Två objekt neutraliserade. Två objekt sprang i riktning klockan tio och två i riktning klockan fjorton”

”Alfa ett till samtliga. Uppfattat. De försöker troligen splittra oss. Alla håller ihop och vi åker i riktning klockan tio. Alfa ett till Svarthök1, ni får jaga de två som avvek mot klockan 14”

”Svarthök ett till Alfa Ett. Uppfattat”

Det mörka Stockholm: Del 6

Han höjde handen till hälsning och sa: ”Morrn mannen, läget då?”
Skoldagen förflöt som ett i ett töcken av nervositet och förväntan. När han kom hem kastade han sig en macka och sa till sin mamma att han skulle hänga med Erik och äta kvällsmat där. När han promenerade längs stigen bort mot vindskyddet sjönk solen sakta ned vid horisonten och när han var framme var det becksvart. Billy gick fram till den döda eldstaden och väntade. Han tittade sig omkring och lyssnade intensivt, men det enda som hördes var vindens sus i trädens grenar. Hade han bara inbillat sig det hela? Var rösten bara en fantasi som spårat ur? Efter att ha stått stilla i ett par minuter gick han fram till vedförrådet för att plocka fram ved för att göra en brasa. Då hörde han hur vinden ökade i styrka och han vände sig om och tittade mot eldstaden. Trädens grenar rörde sig snabbare och snabbare.

Billy gick fram till eldstaden och sa: ”Är du där?”
Då hördes ett dovt skratt inuti hans huvud och rösten sa:
”Här? Jag är inom dig din idiot!”

Plötsligt tändes eldstaden och flammorna slog upp högt i luften. Billy kände hur han tappade kontrollen över sin kropp. Benen och armarna sträcktes ut till max och han lämnade marken. Hans kropp snurrade i en cirkel runt elden och han försökte röra sig eller prata men det var som att han var en passagerare i sin egen kropp.

”Det här är vad du ville. Du kallade på mig och nu är du min”

Billy försökte svara men det gick inte, han kunde inte kontrollera sin tunga, men han tänkte:

”Ja det gjorde jag men det var ju inte så här det skulle vara!”
”Hahaha! Din dåre, jag hör dina tankar. Du trodde att du kunde åkalla mörkrets makter och att DU skulle ha kontrollen? Dåre, dåre! Men du är inte den första och inte den siste. Nu är det dags för dig att ta ett steg tillbaka, din kropp är min nu!”

Billy försökte protestera och återta kontrollen över sin kropp och han ansträngde sig så hårt han kunde… men det gick inte. Han släppte kontrollen och allt blev mörkt.
Billys kropp fortsatte att snurra ett tag men sedan mojnade vinden och den sjönk sakta till marken. Han landade på rygg med slutna ögon. När vinden hade mojnat helt och elden slocknat igen, slog ögonen upp och hans mun formades till ett elakt grin. Demonen skrattade och sa med grötig röst: ”Lekdags!”

Samtidigt svalde Joel ned de sista klunkarna av sin Guinness och suckade belåtet. Han lutade sig tillbaka och gäspade. Det hade varit en lång dag och det var bara måndag.

”Smaka bra?”

Ägaren Ibrahim gick förbi på väg med en pizza till en annan kund och Joel gjorde tummen upp och svarade: ”Super, som alltid!”
Ibrahim log och nickade nöjt medan han svepte vidare längs borden. Det var en klassisk kvarterspizzeria med ett tiotal bord och en bardisk. Pizzaugnen och tillverkningen skedde öppet bredvid bardisken. Joel hade bott i Bagarmossen sedan skilsmässan och han hade fastnat för stället redan vid första besöket. Han och Karin hade delat upp hushållssysslorna så att han skötte om bilen och städade medan hon stod för matlagningen och tvätten, så han hade en liten uppförsbacke när han stod där själv i en trea och skulle laga sin första egna middag. Därför blev det oftast middag här hos Ibbe. Han plockade upp en tandpetare och började scrolla i nyhetsflödet på telefonen. Där var en flash om att en 16-åring var försvunnen uppe i Kiruna sedan tidigare på kvällen och att man hade kallat in både polishelikopter och Hemvärnet. Stackars jävel, de hade sagt att det kunde bli -30 uppe i norr i kväll.

Det poppade upp en ruta och telefonen började vibrera. På skärmen lyste det: ”Jobbet”

Fuck. När det ringde vid den här tiden på dygnet så innebar det oftast att det var akut och stora problem på gång. Han suckade djupt och svarade: ”Joel”
Han hörde motorljudet i bakgrunden: ”Jag är hos dig om 2 minuter. Gå och blaska bort öldoften på toaletten, det är något på gång ute vid Drottningholm”
”Ok, men jag…”
”Inga men, jag skiter i om du har tagit två öl ikväll. Gå och skölj av dig doften, jag är där om en minut nu!”
Samtalet dog och Joel skakade på huvudet. Det var bara att lyda order. Han gick mot toaletten och när han kom ut i kylan utanför pizzerian stod Jessica och väntade. När han stängde dörren rullade hon genast iväg.
”God kväll. Vad händer?”

Hon satte upp en saftblandare på taket och drog igång ljudsignalen. De avverkade ett par hundra meter innan de övriga bilarna förstod att det var en polisbil och vägen öppnade sig. Jessica slappnade av sitt grepp runt ratten.

”Det är ett pack med varulvar som löper amok ute vid slottet”

Joel tittade ut genom fönstret och hittade månen. Det var bara halvmåne ikväll.

”Konstigt de brukar ju bara…”
”Precis! Det plus att Destiny har fått in mängder med tips om ökad aktivitet i olika magiska miljöer runt hela landet. Till och med MIB från USA har hört av sig och rapporterat att de ser en ökad aktivitet på sina seismografer för magisk aktivitet. Nåt stort har hänt eller är på gång att hända. Hissen är aktiverad och är en gångs skull i stan. De möter oss ute vid slottet”

Det mörka Stockholm: Del 5

Joel hade faktiskt träffat deras ledare en gång när de utredde en stöld av en medaljong med magiska krafter. Det hade varit som hämtat ur någon form av vampyrerotisk Harlequinroman. Hon var en bedårande vacker kvinna som kroppsligt såg ut att vara i trettioårsåldern, som bodde ensligt på en herrgård ute på den östgötska landsbygden. Huset var fullt med kulturmänniskor i olika åldrar, varav ungefär hälften var vampyrer och hälften var människor. Han och Jess hade varit där på eftermiddagen för ett vittnesförhör med Angelika Blodäpple som hon hette. När de började var klockan runt tre på eftermiddagen och den hade hunnit bli fem när de rundade av. När de var på väg ut observerade han de subtila skillnaderna i vampyrernas utseende och hur interaktionerna blivit mer intima än tidigare. Händer som rörde vid bar hud, kroppar som satt tryckta mot varandra och ögon som spelade intrikata spel. Han mindes känslan av vämjelse över vad som troligen skulle ske, men som i det tidigare fallet med Jonsson, var det inte brottsligt att vara frivillig bloddonator till en vampyr. Det var bara sjukt.

Det tog hela dagen att ordna upp allting praktiskt i Norrköping och sedan bilfärden hem och en kort muntlig avrapportering till Benny. Eftersom Jonsson i teknisk mening redan var död, hade deras vapenanvändning och terminering inte varit olaglig, men Benny skulle skriva en anmälan så att allt såg rätt ut och de skulle skriva sina egna förhör och sedan skulle ärendet avskrivas av deras specialåklagare. Detta så att det skulle finnas en dokumentation utifall det var någon journalist som ställde frågor. När Joel klev ut genom kyrkporten hade klockan hunnit bli sex på kvällen och han konstaterade att det fick bli en Calzone och en öl på den lokala pizzerian igen.

Billy tvättade ansiktet med kallt vatten och tittade sig i spegeln. Det hade gått tre dagar sedan händelsen ute i skogen och sen dess hade han inte riktigt känt sig som sig själv. Han tog handduken och torkade sig. När han tittade i spegeln igen blixtrade det till och han hoppade till.
”Ey, är det nån här?”
Billy tittade sig omkring i badrummet efter tecken på någon annan men det var lugnt.
”Billy…”
Hördes med en svag, förförisk röst precis vid hans högra öra. Han hoppade till igen, men det var ingen där!
”BILLY! Du måste gå nu, annars missar du skolbussen!”
Billy kollade på klockan, fan också! Han drog snabbt en kam igenom håret och skyndade ut i hallen, snörade på sig kängorna och drog på sig vinterjackan på vägen ut medan han ropade:
”Hejdå mamma!”
Han hann inte höra hennes svar när han började springa och avverkade de tvåhundra meterna till busshållplatsen på rekordtid. Precis när han satte foten på asfalten kom bussen körande och fick nästan tvärbromsa för att inte missa honom. Bussdörren gled upp och Billy klev ombord. Chauffören kliade sig på huvudet och sa:
”Var kom du ifrån? Gömde du dig eller?”
Billy stannade i steget och höjde skeptiskt på ögonbrynen.
”Vadå? Jag sprang ju hemifrån och hit, du såg väl när jag sprang?”
Busschauffören skakade på huvudet.
”Konstigt, nåja jag får väl kolla upp synen. God morgon på dig förresten!”
Billy ryckte på axlarna och gav busschauffören ett leende.
”God morgon Jonas”
Jonas brukade alltid stanna och vänta om han såg att Billy var på väg från huset och inte hade hunnit fram, till skillnad från sin kollega Märta som tydligt skakade på huvudet och körde ifrån honom för att göra någon form av statement. Billy gick och satte sig på sin vanliga plats längst bak. Hans hållplats låg tidigt på rutten så det var bara han och ett par ungdomar till på bussen än så länge.
”Billy…”
Han ryckte till igen, där var den där rösten igen! Han tittade sig försiktigt omkring men det var bara han i hela den bakre delen av bussen. Vad var det som hände egentligen? Höll han på att bli galen? Eller hade han blivit besatt av en demon, på riktigt? Jimmy hade frågat honom om vad han mindes när de åkte hem och Billy hade svarat att han bara mindes att han snubblade och sedan var det svart, men det hade inte varit hela sanningen. Han mindes tydligt de fladdrande ljusen, det ökande vinddraget och hur han hade mässat högre och högre… tills det svartnade.
”Billy. Gå tillbaka ikväll. Så får du se…”
Rösten var tydligare och kommenderande nu. Han svalde och försökte fokusera sig. Nu klev Jimmy på längst fram och han måste bete sig som att allt var som vanligt.

Det mörka Stockholm: Del 4

När de sprungit ett par hundra meter insåg han att det måste läggas in mer kardio i träningen framöver, även om de officiellt var krimmare krävde deras tjänst många gånger insatser liknandes en insatspolis. Han skulle komma ihåg att ta upp att de borde ha mer fystimmar på nästa arbetsplatsträff. Nu syntes blåljusens blinkande och Jessica vek av längs ett vitmålat staket. Han fick anstränga sig för att inte börja flåsa och var glad över att de snart var framme. Vid slutet av staketet hade tre polisbussar ställt sig i en triangel över vägen och innanför syntes ledningsstaben. Joel tittade sig åt sidorna och såg de karaktäristiska avspärrningsbanden som ramade in hela området och uniformerade kollegor som stod på vaktpost med blickarna växlandes mellan huset och omgivningen. De kom fram till ledningsplatsen. En barsk insatspolis höjde handen till hälsning:

”Eliten från NOA gissar jag. Erik, insatsledare insatsstyrkan, vi har order att lyda er minsta vink”

Joel kunde se missnöjdheten i de församlade polischefernas ansikten. Det var aldrig populärt att kliva in i en lokal insats och vifta med NOA-flaggan för att styra och ställa, men han tröstade sig med att det var för deras egen säkerhets skull. Om piketen gick in i huset i tron om att det var ett våldsamt psykfall kunde det sluta riktigt illa. Jessica log ansträngt och blinkade tydligt ironiskt med ögonen.

”Så Erik, insatsledare för insatsstyrkan. Jessica heter jag och min kollega Joel. Det stämmer att gällande det där huset…”

Hon pekade tydligt med hela armen i riktning mot den röda villan.

”…så är det vi som bestämmer vem som går ut och in. Resten är ert. Men jag vill ha en kort lägesbild och sammanfattning av vad vi vet och informationsluckor. Den som vet mest kan börja”

En äldre polisman tittade på de övriga i ett par sekunder innan han harklade sig och sa:

”Det är nog jag. Roger Pedersen, yttre befäl. Vad som har hänt är följande. En radiobil blir stoppade av en blodig kvinna som skriker att en man knivhugger folk i parken här bredvid. Man larmar radion och åker dit. Under tiden får regionledningscentralen flera samtal om detta och man skickar alla tillgängliga bilar samt larmar insatsstyrkan. När man landar är det kaos. Det var någon form av organiserad picknick i parken och man lokaliserar genast ett tiotal skadade och misstänkt avlidna personer. Personer på platsen pekar i riktning bort i parken där man uppger att gärningsmannen tagit vägen. Fler patruller ansluter och man börjar söka av parken och ser då en blodig man springa otroligt snabbt ut genom en av grindarna och försvinna in i det här huset. Vi upprättar snabbt en avspärrning och konstaterar inom kort att huset är tomt eftersom ägarna har köpt och flyttat till ett nytt hus och det här huset är ute till försäljning. Sedan fick vi ert anrop, piketen landade och här står vi. Sen ja… eh…”

Jessica tittade uppfordrande på honom.
”Sen vad?”

Joel såg hur obekväm polisbefälet var, det var något som var off med den här situationen och det gillade han uppenbarligen inte.
”Sen är det, ja alltså jag är ju jägare och jag har sett många typer av skador och de där skadorna… det var inga knivskador utan det var bit och rivskador. Rejäla”
Jessica höll upp handen i luften och sa med sylvass skärpa i tonen:
”Oavsett vad ni har sett eller kommer att se så är det här ett knivbeväpnat psykfall punkt. Och allt som jag säger är kvalificerat hemligt och, för att vara extra tydligt så gäller alltså inte meddelarfriheten för sån information och läcker något kan jag garantera att FRA kommer att hitta den läckan och den kan se fram emot ett flertal fängelseår. Är det uppfattat?”
Joel såg både skeptiska, skrämda och irriterade blickar från församlingen, men insatspolisen nickade och svarade: ”Loud and clear chefen. Vad händer nu?”

Jessicas axlar sjönk ned, nu var hon färdig med att vara ”bad cop”. Hon tittade på Joel och nickade.
”Nu håller ni avspärrningarna och hör ni inget annat på radion, så kommer det någon annan än oss två ut ur det där huset skjuter ni verkanseld tills personen ifråga inte rör sig mer. Vill ni dubbelkolla den ordern kan ni prata med befälet på regionledningscentralen. Är det några frågor på det? Annars måste jag och min kollega börjar jobba”

Det var tydligt att det inte skulle tolereras några frågor så samtliga skakade på huvudet. Jessica vinkade åt Joel och de gick fram till en polisbuss med öppen dörr. Han satte ned väskan på bussgolvet och lutade sig fram mot Jessica.
”Jag tror inte att vi behöver något annat än mpfemmorna, jag har tre vigvattensgranater, två pålar, hammare och ett krucifix”
Jessica funderade en stund innan hon svarade: ”Nej det borde räcka. Vi kör på det, men ta med väskan till dörren. Jag litar inte på det där sällskapet”
De gick fram till grinden och Jessica fäste blicken på insatsledaren och sa:
”Vi går in nu och kom ihåg det jag sa Erik, skjut för att döda”
Han log ett kargt leende och svarade: ”Det har jag inte gjort sen jag var i Afghanistan med försvaret, men I hear you loud and clear ma’m”, sedan gjorde han en minimal honnör och försvann bort mot sin grupp. Jessica öppnade grinden och de gick mot huset.

Det var en fyrkantig trävilla i rött med vita knutar. Joel noterade att samtliga persienner var neddragna vilket var bra för då skulle ingen journalist se vad som hände, fast å andra sidan gjorde det deras jobb svårare, det var alltid tufft att slåss mot mörkrets makter i mörker. De klev upp på den lilla trappan och stannade till. Jessica satte örat mot dörren och lyssnade medan Joel plockade upp bildförstärkarna ur väskan. Efter att ha haft örat mot dörren en stund vände hon sig mot Joel och tog emot sin ljusförstärkare.
”Det är tyst därinne men det betyder ju ingenting. Ge mig en Benelli, jag går först”

Medan Jessica spände fast mörkerutrustningen plockade han upp ett kortpipigt hagelgevär och laddade det med två patroner. Hans egen kulsprutepistol hängde redan runt halsen så när Jessica var klar spände han snabbt på sig sin mörkerrigg. Jessica nickade mot honom.
”Redo?”
Joel log och nickade tillbaka: ”Alltid redo”
Hon tryckte in sändarknappen på radion: ”NOA 372 påbörjar insats. Klart slut”
Joel kände på handtaget och konstaterade att det var olåst. Han höll handtaget med ena handen och höll upp den andra handens fingrar i luften och räknade ned.

Fem fingrar, fyra, tre, två… ett!

Han drog upp dörren med full kraft och Jessica rusade in. Han rundade dörren och drog igen den bakom sig. Det var becksvart inuti men han såg interiörerna genom det ljusgröna skimret. De kom in i en hall som ledde till ett stort vardagsrum med en öppen trappa upp till övervåningen. Jessica stannade vid dörren och scannade sakta av rummet. Joel tittade på golvet och såg mörka spår längs golvet som fortsatte upp längs trappan. Han la handen på hennes axel och pekade mot spåren. Hon tittade mot trappan en stund innan hon höjde högerhanden och tecknade att de skulle rusa fram gemensamt till mitten av rummet och täcka 180 grader vardera med ryggarna mot varandra. Han gjorde tumme upp och räknade ned igen.

När han slöt näven rusade de synkroniserat iväg till mitten av rummet och höjde vapnen mot övervåningen. Med ryggarna mot varandra rörde de sig i klockans riktning. Ovanvåningen hade en öppen planlösning och det gick ett staket runt det hela. Det hade troligen stått bokhyllor fyllda med böcker där innan. Jessica stannade till och viskade:

”Min sida, klockan 14”
”Kommer din sida, din höger”

Han snurrade försiktigt runt åt vänster håll så han kom på hennes högra sida så att båda stod i samma riktning. Han lokaliserade snabbt Jonsson som satt lutad med ryggen mot väggen och tittade på dem.
”Hon är på väg! Era usla människokräk, er tid är kommen!”
Han reste sig upp och skrattade ihåligt. Ögonen var rödglödgade och hans vampyriska drag hade trängt undan de mänskliga dragen. Jessica viskade:

”Go!”
”Boom, rattata, boom, rattata”

Jonsson togs med överraskning och det skvätte blod när hagelsvärmarna och niomillimeterskulorna genomborrade hans överkropp. Jessica rörde sig upp för trappan medan hon laddade om. Joel fortsatte eldgivningen för att hålla honom nere.

Vampyren kastade sig igenom staketet och for ned mot Joel. Han släppte blixtsnabbt kulsprutepistolen och drog sin pålpistol ur hölstret. Jonssons skrik var öronbedövande men Joel väntade till sista sekund innan han rullade ned på rygg och avlossade vapnet. Den silverklädda pålen for ut genom pipan och slog in rätt i Jonssons bröstkorg. Han fortsatte dock fallet och landade ovanpå Joel som parerade den döende kroppen med fötterna och skickade iväg vampyren bort längs golvet.

”Rattatatata”
Jessica sköt ett par kulsvärmar i huvudet och bröstet på Jonsson för att försäkra sig om att han var död. Joel reste sig upp och tittade på kroppsskyddet som var nedsmetat med vampyrblod, som luktade som ruttet kött. Jessica gick fram till den livlösa kroppen, tog fram en stor träpåle och en mindre träklubba. Hon satte pålen mitt i bröstkorgen och plötsligt rörde sig Jonsson.

Han försökte resa sig upp men Jessica slog blixtsnabbt ned klubban över pålen som trängde ned i bröstet. Jonsson fortsatte att skrika, men det blev svagare för varje slag och när hela träbiten försvunnit ned i sörjan av blod, kött och inälvor, sjönk han stilla ihop. Hon tog fram sin pistol och sköt ytterligare ett par skott i huvudet. Luften var full av mynningsrök och det låg en stark doft av krut i rummet. Joel säkrade sina vapen och tog fram mobiltelefonen:

”Bra jobbat. Jag ringer NFC Special”
Jessica gjorde tumme upp och rättade till hörsnäckan.
”NOA 372 till samtliga. Objektet är nedkämpat, vi kvarstannar här till tekniker och politi från NOA kommer. Klart slut”
Joel beställde in särskilda tekniker från Linköping som skulle ta hand om kroppen och ta särskilda prover för att klassificera vilken typ av vampyr Jonsson var egentligen. Det fanns många olika typer av vampyrer och beroende på ursprung och härstamning tillhörde de också olika klaner. Joel granskade den livlösa kroppen och gissade att Jonsson var, eller rättare sagt, varit en gråstamsvampyr, vilket gjorde att han troligen var en del av Valhallasläkten. Det var en nordisk vampyrsläkt med anor ända tillbaks till vikingatiden.

Det mörka Stockholm: Del 3

Jessica körde eftersom hon bestämt hävdade att han körde som en biltjuv, medan han lika bestämt hävdade att han bara hade en offensiv körstil. Joel kollade igenom sin ärendelista på en läsplatta. Bara för att de jobbade med udda grejer, innebar inte att de slapp undan administrationsbördan som genomsyrade den offentliga förvaltningen. Nej, nej, även gällande det övernaturliga fanns det fastställda frister om att alla påbörjade ärenden skulle vara avslutade och redovisade till åklagare inom tre månader, om det inte var så att ärendet avslutades genom terminering, vilket med andra ord betydde statligt sanktionerat mord.

De magiska väsen som hade någon form av mänsklig skepnad eller mänskliga drag och som kunde smälta in och leva fredligt i samhället, hade människoliknande rättigheter och där var reglerna om våldsanvändning liknande de som gällde för människor. Vad gällde orcher, demoner och andra otyg som inte gick att resonera med, så var ”terminering” i regel enda handlingsalternativet. Joel skrev klart en anteckning om varför ett ärende inte var slutredovisat och motiverade det med att: ”eftersom gärningsmannen är ett spöke och inte har synts till sedan brottstillfället har ärendet inte kunnat avslutas”, sedan stängde han av plattan och nynnade med i countrylåten som spelades på radion.

”Så vad tror du…”

Jessica höjde fingret till tystnad och skruvade upp volymen på rakelenheten.

”Radion till samtliga patruller. Bege er omedelbart till Ljuraparken. PDV-händelse med en aggressiv man med kniv, uppgifter om flertal dödade och skadade. Jag upprepar…”

Jessica tryckte igång signaleringsanordningen och ökade hastigheten, medan hon märkbart stressad sa: ”Den parken ligger precis bredvid Jonssons lägenhet, jag tror att skiten just träffade fläkten. Ring och underrätta Benny”

Joel nickade bekräftande och ringde upp deras gruppchef Benny Ekberg. Han var gruppchef för två grupper eftersom deras grupp var så pass liten och han gjorde sitt yttersta för att befatta sig så lite som möjligt med dem. Benny var en karriärist och AVFÖ var inget prestigefyllt stopp på karriären i jämförelse med hans andra grupp som var gruppen för Kalla Fall.

”Ekberg”
”Tjenare Benny. Det är Joel. Du jag och Jess är på väg till Norrköping för att hantera ett case och nu gick det ut om pågående dödligt våld i närheten av den misstänktes adress. Vi har på känn att det kan vara han som spårat ur och han är en vampyr så ja, du fattar”
Joel hörde hur Benny suckade ljudligt och svor för sig själv.
”Uppfattat. Jag löser det och jag förutsätter att ni löser termineringen om det inte är löst innan ni hinner dit?”
”Japp vi hanterar det om det behövs”
”Bra…”
Det klickade i telefonen och Joel muttrade: ”Han kunde ju åtminstone låtsas försöka vara trevlig”.

Jessica svängde av från motorvägen och de lyssnade på radiotrafiken som nu skedde på en särskilt avdelad radiofrekvens. Även om det var en stor händelse med många patruller fanns det fortfarande andra prioriterade jobb att hantera.

”Patrull 20 till radion. Misstänkt har försvunnit in i en villa bredvid parken och vi har spärrat av området. Kom”

”Radion till samtliga. Uppfattat. Frys läget, insatsstyrkan är på väg. Uppskattas landa om fem minuter. Kom”

Jessica tog loss rakeln och kastade den till Joel.
”Gör ett anrop och säg åt dem att avvakta tills vi är där”
Joel tryckte in anropsknappen för att kontakta radion. Det tog ett par sekunder innan en kvinnoröst svarade:
”Radion Region Öst till NOA 372. Vad gäller det?”
Joel tog ett djupt andetag inför revirstriden som komma skulle.
”NOA 372 till Radion. Vi är på väg till platsen för PDV och ni får härmed order om att frysa läget och inte skicka in piketen innan vi är där. Kom”

Det blev tyst i etern i ett par sekunder innan en annan barsk manlig röst bröt in:
”Regionledningsbefäl Region Öst här. NOA kan inte komma in och beordra vad vi kan och inte kan göra från ingenstans. Med vilket mandat går ni in och gör detta?”
Joel skakade på huvudet och tänkte för sig själv: ”Rikspolischefens i slutändan men vill du kolla vem som pissar längst så kör vi den hårda vägen…”
”NOA 372 till RLC-befäl Region Öst. Kontakta Nationellt Vakthavande Befäl och uppge kod Varg1935”
”RLC Region Öst till NORA 372. Skojar du?”
”NOA 372 till RLC Region Öst. Nej, jag skojar inte. Ring VB och uppge Varg1935 så kommer du att få prata med min chef eller chefen NOA och få bekräftat att jag har mandat att bestämma i den här insatsen. Kom”

Det blev tyst i nästan två minuter och nu hade de kommit in i centrala Norrköping och Jessica körde in på en parkering för att de skulle kunna byta om till insatsoperatörskläder. I såna här offentliga situationer var det alltid lättast att låtsas vara från Nationella Insatsstyrkan. Det klickade till i etern och ett märkbart irriterat befäl sa:
”RLC Region Öst till NOA 372. Ordern mottagen och genomförd. Piketen är på plats och inväntar era direktiv. Klart slut”
Joel log nöjt mot Jessica: ”Ibland är det skönt att jobba högst upp i organisationen”

Hon skakade irriterat på huvudet och öppnade dörren. De klev ut och öppnade bakluckan. Det tog bara någon minut innan de såg ut som två fullutrustade insatspoliser. Joel hade slagit igång sin egen rakel och stoppade in snäckan i örat. Han höll fingret på sändknappen:
”Uppskattad tid och riktning till målet?”
”Två minuter och vi kommer österifrån”

Joel tryckte in knappen:
”NOA 372 till samtliga. Vi är två insatspoliser från NI som kommer biträda. Vi anländer fullkittade om cirka två minuter från östlig riktning. Kom”
”37-30, insatsledare piketen här. Uppfattat, ledningsplats upprättad vid grinden. Finns bara en ingång och ett staket runt villan. Kom”
Jessica slog igen bakluckan och började jogga i väg. Joel tog upp väskan med deras speciella yrkesverktyg. Oftast funkade det med skjutvapen men ibland krävdes det lite oortodoxa verktyg och metoder, men det var inget man ville vifta med inför allmänheten.

Det mörka Stockholm: Del 2

Han gick in genom huvudentrén och svängde höger till en dörr där det stod ”Personal endast”. Dörren öppnades med en blipp och bakom den uppenbarade sig ett litet personalrum med ett fikabord och en mikrovågsugn. Det doftade kanelbullar så diakonen måste ha bakat igen, den kvinnan var snudd på en hälsofara tänkte han och log för sig själv.
Joel fortsatte rätt igenom rummet, öppnade ännu en dörr som ledde till en liten hall. Han tog fram en nyckel låste upp den och stängde den bakom sig och låste igen. Han stod nu i en minimal hall och framför honom var en högst modern ståldörr av högsta skyddsklass.

Med stela fingrar fiskade han upp sitt passerkort och blippade det mot den blinkande läsaren och tryckte in koden, som var dotterns födelseår. Dörren gled upp och en torr vindpust slog emot honom från trapphuset till källaren. Det tog bara några sekunder att avverka trappan och ett stort modernt kontorslandskap, komplett med gråa bullerskärmar runt skrivbordsplatserna, uppenbarade sig.

”Morrn Joel. Haft en bra jul?”, sa hans arbetspartner Jessica Stormh utan att ta blicken från skärmen. Han drog handen genom håret i ett tafatt försök att rätta till hans yviga hårsvall men han visste att det var ett hopplöst fall. Joel drog av sig rocken och sjönk ned på kontorsplatsen bredvid henne.

”Morrn. Jovars, Leah fick det hon ville ha, Karin höll god min och jag fick en ny jultröja från morsan, så det funkade. Själv då?”
Hon suckade och skakade på huvudet.
”Du är en sån glädjespridare Joeyboy. Glaset är alltid halvfullt! Du skulle kunna skrapa hem en mille på triss och återge det som att det var ”väl okej”.
Hon ryckte på axlarna och rullade med ögonen i ett försök till imitation. Joel bara log och frustade: ”It it was it is. Nog med snicksnack, har det hänt nåt?”
”Det kan man säga. Jag tror att vi har en vampyr som spårat ur i Norrköping”

Joel vände sig i riktning mot ena hörnet där det satt inte mindre än fem skärmar uppsatta på väggen och framför dem satt Norah Destiny, deras analytiker, underrättelsesamordnare och administrativa alltiallo.
”God morgon på dig också Destiny!”

Hon ignorerade honom och fortsatte: ”Blodbanken har rapporterat att en av deras stadiga kunder har uteblivit tre dagar i rad och samtidigt har det anmälts två försök till våldtäkt i natt i området där personen ifråga bor. Jag slänger upp det på era skärmar nu”

Joel vände sig om och tittade. Som nätverksadministratör hade Norah obegränsad tillgång till deras datorer så det gick aldrig att försöka slösurfa för då hördes snabbt ett argt: ”Joel!” från hennes hörn. Han skummade bakgrundsinfon och tittade på körkortsbilden.

”Ragnar Jonsson. Född 1960-03-20”
.

Joel hade haft med honom att göra förut i ett ärende gällande en illegal blodbank där missbrukare sålde sitt blod och där vampyrer kunde äta från källan så att säga, men Ragnar hade klarat sig undan straff eftersom åklagaren, eller “orchklagaren” som Joel föredrog att kalla honom, inte kunde finna att vare sig blodgivarna eller ”kunderna” gjort sig skyldiga till brott. Ägaren dömdes dock för brott mot blodlagstiftningen.

När han gick igenom noteringarna, både hos den öppna polisen och deras egna register, var det tydligt att Ragnar var på väg att spåra ur sedan en tid tillbaka. Grejen med vampyrer var att de i stora drag funkade som vanliga människor så länge de behärskade sig, för när de släppte kontrollen genom att till exempel supa till eller knarka, så började deras vampyriska sida att läcka fram och då kunde det bli otrevligt.

Som tur var för ordningsvakter och ingripandekollegorna i Norrköping var Ragnar en relativt svag vampyr, för annars hade det kunnat gå illa vid de tio tillfällen som han hade lobbats den senaste månaden. Joel sträckte upp armarna i luften och vände sig mot Jessica.
”Så Norrköping idag alltså, är bilen packad?”
Jessica nickade och tog ur passerkortet ur kortläsaren.
”Jajemän. Får vi biträde av Hissen?”
Norahs stora reggaemössa vaggade åt sidorna.
”Nope. De har teamdag uppe i Norrland med öppna styrkan, aka super och åker skoter nakna”
”Hissen”
var förkortningen för ”Hemliga Insatsstyrkan”, som var ett antal operatörer i Nationella Insatsstyrkan som biträdde vid särskilt farliga ärenden, men de var nästan alltid upptagna med andra saker eller sin ordinarie verksamhet.

Det mörka Stockholm: Del 1

Joel vinkade till sin dotter som stod i fönstret och vinkade tillbaka. Huset var fullt med ljusslingor och andra juldekorationer som hans ex-fru hade satt upp. Eller rättare sagt, som han gissade att hennes nya snubbe Anders hade fått sätta upp under hennes arbetsledning. Han log brett och gjorde en sista entusiastisk vinkning innan han vände sig och gick bort mot bilen. Det var kallt ute och han gnuggade sina handskbeklädda händer mot varandra för att värma de frusna fingrarna. Han öppnade bildörren och sjönk ned i det iskalla sätet. Med snabba handrörelser fick han igång motorn och vred upp värmen på max. Innan han svängde ut kastade han en snabb blick mot fönstret där Leah stått tidigare och såg att det var tomt. När bilen rullade iväg fylldes han av blandade känslor. Det var fyra år sedan de hade beslutat sig för att skilja sig, efter fyra års äktenskap och totalt tio år tillsammans. Leah var fem då och hon hade tagit det hårt. Trots att han hade lagt åtskilliga timmar på att vrida och vända på det hade han än idag inte lyckats pinpointa när och var det gick snett, men på något vis hade vad som från början var en bergochdalbana med många toppar och få dalar, blivit mer av en enda lång nedåtfärd med allt fler dalar och väldigt få toppar. En kväll efter ett väldigt stort gräl, om vad mindes han inte längre, hade de gemensamt kommit fram till att göra slut på det om de kände samma sak när de vaknade nästa morgon. På eftermiddagen nästa dag skickade de in de underskrivna pappren till tingsrätten.

Han svängde ut på motorvägen som gick mot centrala Stockholm. Kontoret låg i källaren på Sankta Klara Kyrka och de hade personalparkering vid Centralstationen. Han tog av sig handskarna nu när bilen blivit varm. Jobbet hade ju inte gjort saker lättare heller. När de träffades arbetade Karin som nybliven ingripandepolis på Norrmalm och Joel hade varit hennes instruktör. Som barnlösa 20-åringar hade det funkat att jobba skift, men när Karin blev gravid och gick in som förundersökningsledare på familjevåld, medan han fortsatte jobba skift som utredare på Sektionen för övriga ärenden, som bestod av Joel och tre kollegor plus deras chef Göran, hade livspusslet blivit betydligt mer komplicerat. Särskilt med beaktande av att Joel med väldigt kort varsel kunde skickas upp för att titta närmare på ett pentagram ritat i blod ute i de jämtländska fjällen, utan att veta när han skulle komma hem igen och med absolut sekretess om var han var eller vad han skulle göra. AVFÖÄ, eller Avföringen som de kallade sig själva när de fick nej på ytterligare ett budgetäskande, pysslade nämligen med att utreda fall med koppling till det ockulta och övernaturliga. Sektionen låg under Nationella Operativa Avdelningen, vilket normalt sett innebar att man hade gott om personal och resurser, men det gällde inte dem. De hade två gamla spanbilar, som redan hade hamnat ute på ett lokalpolisområde som hade dömt ut dem som snudd på trafikfarliga. Deras kontor låg i källaren till en kyrka, men de hade dock blivit tilldelade polisens ordinarie datorutrustning, vilket Joel gissade berodde mer på omsorg om myndighetens informationssäkerhet än någon större satsning på dem. Han svängde in på parkeringen vid Centralstationen och klev ur bilen. Det var fullt med folk och bilar i rörelse och han satte av mot kyrkan.

Det mörka Stockholm – Del 0: Prolog

”Boom, boom, boom!”
Gruvarbetarna befann sig på säkra platser runt om i gruvkomplexet när laddningarna utlöstes. Det tog runt en timme innan gruvans ventilationssystem hade filtrerat bort allt stendamm och det var dags för en okulär besiktning. Rolf Bergman tog på sig andningsmask och skyddsglasögon under skyddshjälmen, sedan gick han försiktigt fram till detonationsplatsen. Sprängningen hade gått enligt plan och det var fullt med krossad sten i olika storlekar på tunnelgolvet. Hans blick fastnade dock på ett svart, skimmer längs ena väggen. Han tog upp en ficklampa för att granskade det närmare.
”Gruvkontoret till Bergman, ser allt bra ut?”
Rolf gick fram mot väggen och satte de handskbeklädda fingrarna mot skimret, då var det plötsligt borta. Han backade och svepte med ficklampan längs väggen och även upp mot taket, men det var borta. Inbillade han sig bara eller vad var det för något?
”Gruvkontoret till Bergman, är allt ok?”
Lars skakade på huvudet och ryste till, det var nog bara en synvilla.
”Bergman till Gruvkontoret, allt ser bra ut!”

En timme senare lyste en lägereld upp ett vindskydd ett par kilometer utanför Kiruna. Bredvid eldstaden var ett pentagram i renblod utritat i snön och det satt tända värmeljus i spetsarna på symbolen. Tre svartklädda ungdomar med vitmålade ansikten stod vid eldstaden. Den längste av dem, Billy Sarri, höll ett exemplar av ”The Satanic Bible” i händerna och mässade hummande. I bakgrunden hördes dov orgelmusik från ljudanläggningen på en gammal Volvo240 som var ombyggd till epatraktor. De andra två huttrade i kylan och de ropade: ”Vi lägger ned nu. Det var coolt men det kommer inga demoner idag heller. Vi drar hem och kollar på nån dokumentär istället!”
Billys ögon blixtrade till av ilska och han slog frustrerat ut med armarna.
”Veklingar! Tror ni att the dark lord bryr sig om lite kyla?”
Billys vänner skakade på huvudet och en av dem viftade med fingret mot huvudet och sa:
”Oookey Billy, jag vet att du är lite mer hardcore än oss, men gör din grej tills du är klar så väntar vi hemma hos Erik så länge!”
Billy skakade på huvudet och viftade avfärdande åt sina vänner och började mässa igen. De två vännerna tittade på varandra och ryckte på axlarna. När epatraktorn rullade iväg blev det mörkt runt Billy och tystnaden lade sig nu när musiken försvunnit. Han frös också arslet av sig men det skulle han aldrig erkänna. Han var en sann troende till skillnad från de där fjantarna, men han behövde lite bakgrundsmusik. Med frusna fingrar lirkade han upp mobiltelefonen från sina tighta svarta jeans. Plötsligt fladdrade det till i lägerelden och på värmeljusen. Billy hoppade till och tappade telefonen på marken.
”Vem där?”
Han höjde nävarna till skydd och cirklade runt. Det var säkert Jimmy och Erik som jävlades.
”Hörni, sluta nu era fjantar!”
Billy blinkade med ögonen för att försöka urskilja dem i gränslandet mellan ljus och mörker, men han såg ingenting.
”Swoosh!”
Billy kastade sig runt och såg hur elden flackade till igen. Det här kunde inte vara Jimmy och Erik. Han kände en klump i magen men kände sig samtidigt upphetsad, hade han lyckats? Hade han åkallat en demon? Billy tog upp boken och började mässa igen, så högt han kunde och svepte med blicken mot pentagrammet. Det swishade till igen, igen och nu kände Billy hur det blåste kring honom. Han mässade ännu högre och skrek, medan vinden blev starkare och starkare.

”Billy. Hallå lever du?”
Billy öppnade ögonen och märkte att han låg på marken och ovanför honom stod Jimmy. Hade allt bara varit en dröm?
”Fan vad skönt! Jag trodde du hade dött eller nåt! Kom nu, du är ju blöt!”
Han kände hur vännen drog upp honom på fötter.
”Jag lämnade av Erik och tänkte plocka upp dig för att skjutsa hem dig, never leave a man behind vet du. Och så låg du på marken här, vad hände egentligen?”
Ja? Vad hände egentligen? Billy tittade sig omkring och såg att pentagrammet hade slocknat, men renblodet hade fattat eld och förkolnat. Hade allt bara varit inbillning eller hade han framkallat en demon? Och vad hade den tagit vägen i sådana fall? Billy skakade på huvudet och log mot vännen, han klappade honom på axeln och sa: ”Du är en riktig vän du, nej jag måste bara ha snubblat och slagit i huvudet. Nu skiter vi i det här och åker hem!”

Mina erfarenheter av information- och kunskapshantering!

Jag läste nyligen Christoffer Strömblads intressanta blogginlägg om hur han dokumenterade och utökade sina kunskaper och sin förståelse inom olika områden, inlägget går att läsa här .

Det var givande att läsa en text som satte ord på och beskrev något som jag själv har brottats med under många år. Nämligen hur man förvaltar och bygger på kunskap över tid på ett mer effektivt sätt än att man läser något, tycker det är intressant och “lägger” det i bakhuvudet och sedan kan det plockas fram per automatik eller vid behov när man läser något nytt på samma eller angränsande teman, vilket är ungefär så min nuvarande process fungerar.

Det som ställer till det för mig med den här metoden för kunskapsförvaltning och utveckling, är att jag har så många och breda intresseområden plus att jag omvärldsbevakar väldigt brett och det kan också gå rätt lång tid mellan att jag “besöker samma kunskapsområde igen med ny information”, vilket många gånger också gör att jag läser om samma information på nytt och tänker “det här var ju intressant, men just ja, det här har jag ju redan läst för ett par år sedan”. Det vill säga att jag återuppfinner lite för många hjul på nytt hela tiden.

Jag har varit intresserad av omvärlden och säkerhetspolitik/rättsväsendet sedan väldigt unga år. När jag var 7 år var svaret på frågan om vad jag skulle bli när jag blev stor självklart, jag skulle bli statsminister!

Jag minns fortfarande en anteckningstavla i mitt pojkrum där jag hade klippt ut och satt upp ett par artiklar om kriget i f.d. Jugoslavien, i någon form av försök till “bokmärken” innan Internet ens fanns på det sätt som det gör idag. Min och pappas relation bestod i ungdomen i att han kom på besök hos mamma (de var skilda) och hade med sig Aftonbladet och Expressen. Sedan tog han den ena och jag den andra tidningen, så läste vi och bytte tidning med varandra när man var klar med sin. Så kunskapstörsten och nyfikenheten har alltid funnits där och jag skulle säga att jag har omvärldsbevakat brett i ungefär 25 år vid det här laget.

Den omvärldsbevakningen i kombination med ett stort antal utlandsresor på semester i min barndom har gett mig en bred förståelse och upplevelse av världen och framför allt en tolerans för olikheter. Det har också gett mig ett väldigt stort referensbibliotek där jag kan lite om väldigt mycket, men samtidigt är jag inte riktigt en expert på något.  Till detta kan vi också lägga till runt 6,5 års akademiska studier och 10 års arbetserfarenhet inom statlig verksamhet, vilket har gett mig en väldigt god förmåga att ta in stora mängder information, analysera denna och presentera nyckelpoängerna i begriplig och kortfattad form. Sedan har jag även fått en god uppfattning om skillnaden mellan hur saker bör och ska fungera på pappret och hur det de facto fungerar ute i verksamheten och “på golvet”.

Hur gör jag med min personliga kunskapshantering i nuläget

Om jag ska beskriva min syn på kunskap- och informationshantering skulle jag dela upp den i två sfärer (som också går ihop många gånger): min privata/hobbysfär och min professionella sfär. I mitt arbete som brottsanalytiker på ett lokalpolisområde ingår det i mina arbetsuppgifter att hålla mig uppdaterad om vad som händer inom vårt geografiska ansvarsområde, i Stockholm i stort och till viss del även internationellt som kan påverka vår verksamhet. Det ingår också att jag håller mig ajour med utvecklingen inom kriminologin- och polisforskningen. Detta gör jag primärt genom att inhämta och läsa information från olika källor, vara med på olika möten och prata med kollegor som rör sig ute på fältet.

I min privata/hobbysfär så omvärldsbevakar jag genom att flera gånger dagligen kolla på ett stort antal tidningars hemsidor, scrolla på Twitter och läsa intressanta inlägg/trådar och även läsa olika rapporter och böcker.

Som jag nämnde tidigare är dock mitt problem att jag konsumerar för mycket information och har för breda intresseområden, vilket gör att jag allt för ofta “tappar bort tidigare erhållen information/kunskap” och att jag “uppfinner samma hjul/vinner samma insikt” på nytt, trots att jag redan läst/visste om den kunskapen tidigare.

Jag har försökt att tackla det här på flera olika sätt under mitt vuxna liv och det har i huvudsak varit genom att starta upp ett projekt där jag tänkt att jag ska skriva något mer sammanfattande om ett visst ämne eller en viss fråga, vilket jag oftast startade igång men sällan slutförde. Det här med att “projekta” är ett ämne för ett eller flera separata blogginlägg, men i korthet kan jag sammanfatta det som att jag: är bra på att dra igång ett projekt och jobba intensivt med det i en vecka eller två, sedan blir det ett avbrott och sedan är det otroligt svårt att plocka upp projektet igen och fortsätta/färdigställa det.

En liten minirevolution för mig har varit att börja använda Twitter och börja skapa trådar inom olika ämnen, vissa av dessa har jag sedan omvandlat till blogginlägg här på bloggen. Genom att göra trådar inom olika ämnen har jag lyckats kombinera ett flertal saker: jag har sammanfattat kunskap för mig själv, jag har “folkbildat” och jag har indexerat min kunskap för framtiden så att jag lätt kan hitta den igen.

Sedan ungefär två år har jag fördjupat mig i organiserad brottslighet, med ett särskilt fokus på den organiserade brottslighetens utveckling historiskt i Sverige. Jag har följt det här ämnet och dessa “moderna historia” (fr.o.m. 1990 och framåt) under många år, men nu har jag börjat läsa in mig även på händelseutvecklingen från 1900 och framåt. I samband med att jag påbörjade den inläsningen insåg jag snabbt att jag behövde börja visualisera och dela upp fakta och insikter på ett tydligt sätt.

Jag började göra detta genom att skapa ett par Word-dokument där jag skrev korta sammanfattningar om ämnen och böcker. Jag skapade också ett Excelark där jag skrev ned alla böcker och skrifter jag hittade inom området och dokumenterade om jag läst dessa eller inte. Sedan skapade jag ytterligare ett Excelark där jag gjort en tidslinje som jag fyller på, med olika händelser och beslut som går att koppla till den organiserade brottslighetens historia och framväxt. Samtidigt började jag att leta efter ett bra visualiseringsverktyg för att göra mindmaps.

Jag har provat ett antal olika visualiseringsverktyg och det bästa jag har stött på men som jag tyvärr inte har råd med att köpa privat, är Analyst’s Notebook. För min hobbyverksamhet har jag provat ett antal gratisvarianter av analys- och visualiseringsprogramvaror och den jag har valt att använda i nuläget heter yEd Graph Editor. Programmet har ett flertal olika funktioner men jag använder det i huvudsak för att sätta ut boxar med information och länka ihop dessa.

Sedan jag började använda yEd upplever jag att jag har tagit ett steg uppåt i detta med att utveckla min kunskap och förståelse för det jag studerar. För nu finns tidigare information/insikter tydligt dokumenterade och visualiserade, vilket gör det lättare att “plocka upp tråden på samma ställe”, när det har gått en tid sedan jag satt med projektet senast.

Om jag ska sammanfatta min dokumentations- och visualiseringsprocess i projektet så går den till ungefär så här:

YeD – Jag har satt ut en tidslinje per decennium för 1900-2020. Sedan har jag skapat ett par kategorier så som specifika händelser av vikt, samhällsfenomen, politiska beslut osv, som gestaltas av olika former och som har olika färger. Sedan har jag också på samma tankekarta, börjat göra minianalyser av olika fenomen, där jag sätter fenomenet i mitten och sedan gör jag nya figurer med saker som jag uppfattar att fenomenet leder till eller påverkar och drar länkar till dessa.

Tankeskiss-Tidslinje

 

Tankeskiss-Analys av fenomen

Word – Jag har tre dokument som jag skriver i. Ett dokument som är en form av uppsatsmall, där jag har frågeställningar osv. Ett annat dokument där jag listar historiska händelser och fenomen per decennium och ett tredje dokument där jag sammanfattar essensen i lästa böcker och andra dokument.

Excel – För att bättre kunna hålla ordning på olika händelser och beslut som av olika skäl utgör milstolpar i den organiserade brottslighetens historia, har jag även skapat ett Excel-ark med datumet för enskilda händelser och en kort beskrivning av händelserna. Jag har också skapat ett Excel-ark där jag i takt med att jag stöter på nya dokument och böcker om organiserad brottslighet, lägger in dessa med bok- och författaruppgifter samt publiceringsår.

Även om det här kan upplevas rörigt så tycker jag att det funkar bra och är relativt lättnavigerat, man skulle kunna likna det vid ett fysiskt skrivbord där jag har en tom yta i mitten och så lägger jag fram det dokument som jag just nu behöver arbeta med (väldigt omvänd liknelse för övrigt när datorns “skrivbordsyta” blir normen i stället för vice versa). För den stora vinsten med det här arbetssättet är att jag ändå har avgränsat och strukturerat upp hur jag ska hantera den information som jag erhåller från att läsa olika saker.

Om jag tar ett exempel för att illustrera hur det kan gå till: jag läser en bok om ett specifikt kriminellt nätverk som var väldigt tongivande för sin tid. När jag läser den boken kommer jag att lista boken i Excel-arket för dokument om den organiserade brottsligheten. Jag kommer troligtvis också att fylla på i Excel-arket med tidslinjen för tongivande händelser. När jag är klar kommer jag att summera essensen av boken i Word-dokumentet för lästa dokument. Och avslutningsvis kommer jag att fylla på Word-dokumentet som är organiserade efter decennium och det mer uppsatsmallsliknande dokumentet med korta stycken relaterade till frågeställningar m.m. Beroende på vilka lärdomar/slutsatser jag får av den aktuella boken kan det också hända att jag lägger till saker i min tankeskiss i yEd.

Nuläge och utveckling

Även om det är svårt att konkretisera eller sortera upp hur jag inhämtar och processar information, för att sedan analysera och dra lärdom av den, anser jag att jag i arbetet med det här projektet ändå har kommit ett steg längre än tidigare och att jag nu minskar “startsträckan” i det aktuella projektet och att jag även dokumenterar informationen på ett bättre sätt än tidigare. Det här medför också att det är lättare att dra fler och bättre slutsatser och även att utröna var det saknas pusselbitar och var jag ska fokusera arbetet härnäst.

I samband med att jag har funderat över detta med informationshantering har jag också tänkt på vilken modell eller med vilka analytiska “glasögon” jag ska betrakta skeenden i världen.

Tar vi ett väldigt stort perspektiv landar vi ju i religionen och den teoretiska fysikens värld, men om vi smalnar av och zoomar in därifrån, är min fundering i grunden: vilka krafter och bakomliggande processer är de mest relevanta att titta på när man vill förstå skeenden och händelser?

Om vi tar ett exempel från fältet internationella relationer så har du ju t.ex. realismen och institutionalismen som två exempel på “glasögon” med vilka man kan se världen. Nu har jag nog landat i att det är svårt eller snarare omöjligt att hitta ett par “glasögon” som funkar för alla situationer och ytterligare en lärdom som är viktig att ha med sig är att:
-du har aldrig en fullständig informationsbild
-det är oftast många saker som påverkar ett skeende
-och människor är väldigt sällan totalt rationella i sitt beslutsfattande, vilket innebär att även den bästa modellen eller perspektivet som bäst kan ge en väldigt grov uppskattning eller träffsäkerhet gällande det man studerar och vill hitta förklaringar till.

Anledningen till att jag tar upp just detta är för att utöver den rent handgripliga informationshanteringen jag har nämnt ovan, skulle jag vilja ha en komplettering eller påbyggnad i form av någon form av modell.

Jag tror att det närmaste jag skulle kunna hitta eller förklara det jag söker med återfinns inom fältet “politisk riskanalys”, som är ett område inom statsvetenskapen, där man skapat teoretiska modeller för att uppskatta graden av risk inom olika områden och sedan fyller man på med data och analyser som påverkar värdena. Men just nu så har jag landat i att det bästa “verktyget” i det här hänseendet, är att ha ett öppet sinne och ett utforskande förhållningssätt, vilket är precis det jag tillämpar i praktiken i min tankekarta i yEd, där jag lägger ut information och knyter ihop den när jag av olika skäl och på olika grunder finner att de faktiskt går ihop.

För att illustrera vad jag menar så kan jag ta ett faktiskt exempel i korthet: under 1970–80-talet fanns det ett flertal konstellationer kriminella som köpte eller kontrollerade krogar i Stockholm och kopplat till detta uppstod en problematik med ekonomisk brottslighet, svarta pengar och narkotikabrottslighet mm. Det här ledde till att man från myndigheternas sida inledde myndighetsöverskridande samarbeten mellan  polisen, tillståndsenheterna och skattemyndigheterna, för att komma åt den här brottsligheten.

När jag fördjupade mig i hur detta har uppstått så insåg jag att det fanns ett antal reformer inom restaurangbranschen på 1950-talet och framåt som hade lett till ett ökat antal krogar och restauranger än tidigare. Jag hittade också en stor kartläggning av den organiserade och ekonomiska brottsligheten som Stockholms stad hade gjort på 1970-talet, där det framkom att man från myndigheternas sida aldrig hade upplevt eller studerat den här problematiken på det här sättet tidigare. Det gick också att se kopplingar till alkohollagstiftningen och synen på hur och när man skulle få köpa och konsumera alkohol osv. Det ena gav det andra så att säga.

Eftersom jag har läst mycket av det som finns skrivet om den organiserade brottsligheten i modern tid, upptäckte jag också att hela den här historiska bakgrunden, även om den finns nedtecknad på olika ställen, saknas i den moderna historieskrivningen och när den finns med så är den beskriven i olika delar och inte som ett sammanhang.

Det här är ett konkret exempel på hur mitt nya sätt att arbeta och sköta min informationshantering, om inte revolutionerat, så i vart fall markant har förbättrat och förenklat mina möjligheter att hantera, systematisera och analysera information. Det är fullt möjligt att jag hade kunnat landa i samma sak om jag hade läst information och bara sammanställt denna och dragit slutsatser i ett enda Word-dokument, men det hade garanterat tagit mycket längre tid och varit betydligt svårare.

Summering och avslutning

Jag ska avrunda det här inlägget med att fundera lite kring hur långt ifrån jag är från att vara där jag vill vara gällande min informationshantering och kunskapsutveckling.

Det har absolut skett en stor förbättring gentemot tidigare och jag har blivit effektivare och bättre än vad jag var förut på informationshantering. Samtidigt är det här “nya arbetssättet” något jag tillämpar i ett enskilt projekt, dvs jag har ju praktiken inte effektiviserat eller utvecklat min “breda omvärldsbevakning” och majoriteten av den information jag inhämtar kontinuerligt.

Men frågan är om inte den här kombinationen av metoder blir en bra kompromiss? Dvs att jag gör projekt under begränsade tidsperioder där jag använder den arbetsmetoden jag har tagit fram och att det resulterar i någon form av sammanfattande produkt. Medan jag tillåter min breda informationsinhämtning att vara intressebaserad och flytande för att behålla en bred blick och översikt samt för att kunna fiska upp riktigt intressanta frågor att göra ett projekt kring och då titta på det mer strukturerat.

Om jag jämför mitt arbetssätt och mina metod med Strömblads metod och det arbetssätt som han beskriver i sitt blogginlägg tror jag att det är ett för strukturerat arbetssätt för min del, även om jag kommer att ta med mig ett par saker så som anteckningsverktyget och poängen med att skriva korta anteckningar löpande. Men för egen del tror jag att jag skulle uppleva det som för mycket “måste” och för arbetsamt för att upprätthålla ett motsvarande system och jag tror att det skulle göra att jag tappade lusten för det arbetet. Men jag tycker samtidigt att det är ett imponerande arbetssätt och som med alla metoder och arbetssätt och framför allt sådana man använder på fritiden, är ju det viktiga att man hittar det som funkar för en själv.

För den viktigaste saken både gällande arbetet (även om det där också finns många måsten) och fritidssysselsättningar, är att man försöker se till att det är kul att lära sig nya saker. Eftersom det sänker ribban för att man ska orka göra saker och även ro dem i land när man väl påbörjat dem och det höjer även livskvaliteten när man lär sig nya saker och har roligt under tiden!