Joel hade faktiskt träffat deras ledare en gång när de utredde en stöld av en medaljong med magiska krafter. Det hade varit som hämtat ur någon form av vampyrerotisk Harlequinroman. Hon var en bedårande vacker kvinna som kroppsligt såg ut att vara i trettioårsåldern, som bodde ensligt på en herrgård ute på den östgötska landsbygden. Huset var fullt med kulturmänniskor i olika åldrar, varav ungefär hälften var vampyrer och hälften var människor. Han och Jess hade varit där på eftermiddagen för ett vittnesförhör med Angelika Blodäpple som hon hette. När de började var klockan runt tre på eftermiddagen och den hade hunnit bli fem när de rundade av. När de var på väg ut observerade han de subtila skillnaderna i vampyrernas utseende och hur interaktionerna blivit mer intima än tidigare. Händer som rörde vid bar hud, kroppar som satt tryckta mot varandra och ögon som spelade intrikata spel. Han mindes känslan av vämjelse över vad som troligen skulle ske, men som i det tidigare fallet med Jonsson, var det inte brottsligt att vara frivillig bloddonator till en vampyr. Det var bara sjukt.
Det tog hela dagen att ordna upp allting praktiskt i Norrköping och sedan bilfärden hem och en kort muntlig avrapportering till Benny. Eftersom Jonsson i teknisk mening redan var död, hade deras vapenanvändning och terminering inte varit olaglig, men Benny skulle skriva en anmälan så att allt såg rätt ut och de skulle skriva sina egna förhör och sedan skulle ärendet avskrivas av deras specialåklagare. Detta så att det skulle finnas en dokumentation utifall det var någon journalist som ställde frågor. När Joel klev ut genom kyrkporten hade klockan hunnit bli sex på kvällen och han konstaterade att det fick bli en Calzone och en öl på den lokala pizzerian igen.
Billy tvättade ansiktet med kallt vatten och tittade sig i spegeln. Det hade gått tre dagar sedan händelsen ute i skogen och sen dess hade han inte riktigt känt sig som sig själv. Han tog handduken och torkade sig. När han tittade i spegeln igen blixtrade det till och han hoppade till.
”Ey, är det nån här?”
Billy tittade sig omkring i badrummet efter tecken på någon annan men det var lugnt.
”Billy…”
Hördes med en svag, förförisk röst precis vid hans högra öra. Han hoppade till igen, men det var ingen där!
”BILLY! Du måste gå nu, annars missar du skolbussen!”
Billy kollade på klockan, fan också! Han drog snabbt en kam igenom håret och skyndade ut i hallen, snörade på sig kängorna och drog på sig vinterjackan på vägen ut medan han ropade:
”Hejdå mamma!”
Han hann inte höra hennes svar när han började springa och avverkade de tvåhundra meterna till busshållplatsen på rekordtid. Precis när han satte foten på asfalten kom bussen körande och fick nästan tvärbromsa för att inte missa honom. Bussdörren gled upp och Billy klev ombord. Chauffören kliade sig på huvudet och sa:
”Var kom du ifrån? Gömde du dig eller?”
Billy stannade i steget och höjde skeptiskt på ögonbrynen.
”Vadå? Jag sprang ju hemifrån och hit, du såg väl när jag sprang?”
Busschauffören skakade på huvudet.
”Konstigt, nåja jag får väl kolla upp synen. God morgon på dig förresten!”
Billy ryckte på axlarna och gav busschauffören ett leende.
”God morgon Jonas”
Jonas brukade alltid stanna och vänta om han såg att Billy var på väg från huset och inte hade hunnit fram, till skillnad från sin kollega Märta som tydligt skakade på huvudet och körde ifrån honom för att göra någon form av statement. Billy gick och satte sig på sin vanliga plats längst bak. Hans hållplats låg tidigt på rutten så det var bara han och ett par ungdomar till på bussen än så länge.
”Billy…”
Han ryckte till igen, där var den där rösten igen! Han tittade sig försiktigt omkring men det var bara han i hela den bakre delen av bussen. Vad var det som hände egentligen? Höll han på att bli galen? Eller hade han blivit besatt av en demon, på riktigt? Jimmy hade frågat honom om vad han mindes när de åkte hem och Billy hade svarat att han bara mindes att han snubblade och sedan var det svart, men det hade inte varit hela sanningen. Han mindes tydligt de fladdrande ljusen, det ökande vinddraget och hur han hade mässat högre och högre… tills det svartnade.
”Billy. Gå tillbaka ikväll. Så får du se…”
Rösten var tydligare och kommenderande nu. Han svalde och försökte fokusera sig. Nu klev Jimmy på längst fram och han måste bete sig som att allt var som vanligt.