När de sprungit ett par hundra meter insåg han att det måste läggas in mer kardio i träningen framöver, även om de officiellt var krimmare krävde deras tjänst många gånger insatser liknandes en insatspolis. Han skulle komma ihåg att ta upp att de borde ha mer fystimmar på nästa arbetsplatsträff. Nu syntes blåljusens blinkande och Jessica vek av längs ett vitmålat staket. Han fick anstränga sig för att inte börja flåsa och var glad över att de snart var framme. Vid slutet av staketet hade tre polisbussar ställt sig i en triangel över vägen och innanför syntes ledningsstaben. Joel tittade sig åt sidorna och såg de karaktäristiska avspärrningsbanden som ramade in hela området och uniformerade kollegor som stod på vaktpost med blickarna växlandes mellan huset och omgivningen. De kom fram till ledningsplatsen. En barsk insatspolis höjde handen till hälsning:
”Eliten från NOA gissar jag. Erik, insatsledare insatsstyrkan, vi har order att lyda er minsta vink”
Joel kunde se missnöjdheten i de församlade polischefernas ansikten. Det var aldrig populärt att kliva in i en lokal insats och vifta med NOA-flaggan för att styra och ställa, men han tröstade sig med att det var för deras egen säkerhets skull. Om piketen gick in i huset i tron om att det var ett våldsamt psykfall kunde det sluta riktigt illa. Jessica log ansträngt och blinkade tydligt ironiskt med ögonen.
”Så Erik, insatsledare för insatsstyrkan. Jessica heter jag och min kollega Joel. Det stämmer att gällande det där huset…”
Hon pekade tydligt med hela armen i riktning mot den röda villan.
”…så är det vi som bestämmer vem som går ut och in. Resten är ert. Men jag vill ha en kort lägesbild och sammanfattning av vad vi vet och informationsluckor. Den som vet mest kan börja”
En äldre polisman tittade på de övriga i ett par sekunder innan han harklade sig och sa:
”Det är nog jag. Roger Pedersen, yttre befäl. Vad som har hänt är följande. En radiobil blir stoppade av en blodig kvinna som skriker att en man knivhugger folk i parken här bredvid. Man larmar radion och åker dit. Under tiden får regionledningscentralen flera samtal om detta och man skickar alla tillgängliga bilar samt larmar insatsstyrkan. När man landar är det kaos. Det var någon form av organiserad picknick i parken och man lokaliserar genast ett tiotal skadade och misstänkt avlidna personer. Personer på platsen pekar i riktning bort i parken där man uppger att gärningsmannen tagit vägen. Fler patruller ansluter och man börjar söka av parken och ser då en blodig man springa otroligt snabbt ut genom en av grindarna och försvinna in i det här huset. Vi upprättar snabbt en avspärrning och konstaterar inom kort att huset är tomt eftersom ägarna har köpt och flyttat till ett nytt hus och det här huset är ute till försäljning. Sedan fick vi ert anrop, piketen landade och här står vi. Sen ja… eh…”
Jessica tittade uppfordrande på honom.
”Sen vad?”
Joel såg hur obekväm polisbefälet var, det var något som var off med den här situationen och det gillade han uppenbarligen inte.
”Sen är det, ja alltså jag är ju jägare och jag har sett många typer av skador och de där skadorna… det var inga knivskador utan det var bit och rivskador. Rejäla”
Jessica höll upp handen i luften och sa med sylvass skärpa i tonen:
”Oavsett vad ni har sett eller kommer att se så är det här ett knivbeväpnat psykfall punkt. Och allt som jag säger är kvalificerat hemligt och, för att vara extra tydligt så gäller alltså inte meddelarfriheten för sån information och läcker något kan jag garantera att FRA kommer att hitta den läckan och den kan se fram emot ett flertal fängelseår. Är det uppfattat?”
Joel såg både skeptiska, skrämda och irriterade blickar från församlingen, men insatspolisen nickade och svarade: ”Loud and clear chefen. Vad händer nu?”
Jessicas axlar sjönk ned, nu var hon färdig med att vara ”bad cop”. Hon tittade på Joel och nickade.
”Nu håller ni avspärrningarna och hör ni inget annat på radion, så kommer det någon annan än oss två ut ur det där huset skjuter ni verkanseld tills personen ifråga inte rör sig mer. Vill ni dubbelkolla den ordern kan ni prata med befälet på regionledningscentralen. Är det några frågor på det? Annars måste jag och min kollega börjar jobba”
Det var tydligt att det inte skulle tolereras några frågor så samtliga skakade på huvudet. Jessica vinkade åt Joel och de gick fram till en polisbuss med öppen dörr. Han satte ned väskan på bussgolvet och lutade sig fram mot Jessica.
”Jag tror inte att vi behöver något annat än mpfemmorna, jag har tre vigvattensgranater, två pålar, hammare och ett krucifix”
Jessica funderade en stund innan hon svarade: ”Nej det borde räcka. Vi kör på det, men ta med väskan till dörren. Jag litar inte på det där sällskapet”
De gick fram till grinden och Jessica fäste blicken på insatsledaren och sa:
”Vi går in nu och kom ihåg det jag sa Erik, skjut för att döda”
Han log ett kargt leende och svarade: ”Det har jag inte gjort sen jag var i Afghanistan med försvaret, men I hear you loud and clear ma’m”, sedan gjorde han en minimal honnör och försvann bort mot sin grupp. Jessica öppnade grinden och de gick mot huset.
Det var en fyrkantig trävilla i rött med vita knutar. Joel noterade att samtliga persienner var neddragna vilket var bra för då skulle ingen journalist se vad som hände, fast å andra sidan gjorde det deras jobb svårare, det var alltid tufft att slåss mot mörkrets makter i mörker. De klev upp på den lilla trappan och stannade till. Jessica satte örat mot dörren och lyssnade medan Joel plockade upp bildförstärkarna ur väskan. Efter att ha haft örat mot dörren en stund vände hon sig mot Joel och tog emot sin ljusförstärkare.
”Det är tyst därinne men det betyder ju ingenting. Ge mig en Benelli, jag går först”
Medan Jessica spände fast mörkerutrustningen plockade han upp ett kortpipigt hagelgevär och laddade det med två patroner. Hans egen kulsprutepistol hängde redan runt halsen så när Jessica var klar spände han snabbt på sig sin mörkerrigg. Jessica nickade mot honom.
”Redo?”
Joel log och nickade tillbaka: ”Alltid redo”
Hon tryckte in sändarknappen på radion: ”NOA 372 påbörjar insats. Klart slut”
Joel kände på handtaget och konstaterade att det var olåst. Han höll handtaget med ena handen och höll upp den andra handens fingrar i luften och räknade ned.
Fem fingrar, fyra, tre, två… ett!
Han drog upp dörren med full kraft och Jessica rusade in. Han rundade dörren och drog igen den bakom sig. Det var becksvart inuti men han såg interiörerna genom det ljusgröna skimret. De kom in i en hall som ledde till ett stort vardagsrum med en öppen trappa upp till övervåningen. Jessica stannade vid dörren och scannade sakta av rummet. Joel tittade på golvet och såg mörka spår längs golvet som fortsatte upp längs trappan. Han la handen på hennes axel och pekade mot spåren. Hon tittade mot trappan en stund innan hon höjde högerhanden och tecknade att de skulle rusa fram gemensamt till mitten av rummet och täcka 180 grader vardera med ryggarna mot varandra. Han gjorde tumme upp och räknade ned igen.
När han slöt näven rusade de synkroniserat iväg till mitten av rummet och höjde vapnen mot övervåningen. Med ryggarna mot varandra rörde de sig i klockans riktning. Ovanvåningen hade en öppen planlösning och det gick ett staket runt det hela. Det hade troligen stått bokhyllor fyllda med böcker där innan. Jessica stannade till och viskade:
”Min sida, klockan 14”
”Kommer din sida, din höger”
Han snurrade försiktigt runt åt vänster håll så han kom på hennes högra sida så att båda stod i samma riktning. Han lokaliserade snabbt Jonsson som satt lutad med ryggen mot väggen och tittade på dem.
”Hon är på väg! Era usla människokräk, er tid är kommen!”
Han reste sig upp och skrattade ihåligt. Ögonen var rödglödgade och hans vampyriska drag hade trängt undan de mänskliga dragen. Jessica viskade:
”Go!”
”Boom, rattata, boom, rattata”
Jonsson togs med överraskning och det skvätte blod när hagelsvärmarna och niomillimeterskulorna genomborrade hans överkropp. Jessica rörde sig upp för trappan medan hon laddade om. Joel fortsatte eldgivningen för att hålla honom nere.
Vampyren kastade sig igenom staketet och for ned mot Joel. Han släppte blixtsnabbt kulsprutepistolen och drog sin pålpistol ur hölstret. Jonssons skrik var öronbedövande men Joel väntade till sista sekund innan han rullade ned på rygg och avlossade vapnet. Den silverklädda pålen for ut genom pipan och slog in rätt i Jonssons bröstkorg. Han fortsatte dock fallet och landade ovanpå Joel som parerade den döende kroppen med fötterna och skickade iväg vampyren bort längs golvet.
”Rattatatata”
Jessica sköt ett par kulsvärmar i huvudet och bröstet på Jonsson för att försäkra sig om att han var död. Joel reste sig upp och tittade på kroppsskyddet som var nedsmetat med vampyrblod, som luktade som ruttet kött. Jessica gick fram till den livlösa kroppen, tog fram en stor träpåle och en mindre träklubba. Hon satte pålen mitt i bröstkorgen och plötsligt rörde sig Jonsson.
Han försökte resa sig upp men Jessica slog blixtsnabbt ned klubban över pålen som trängde ned i bröstet. Jonsson fortsatte att skrika, men det blev svagare för varje slag och när hela träbiten försvunnit ned i sörjan av blod, kött och inälvor, sjönk han stilla ihop. Hon tog fram sin pistol och sköt ytterligare ett par skott i huvudet. Luften var full av mynningsrök och det låg en stark doft av krut i rummet. Joel säkrade sina vapen och tog fram mobiltelefonen:
”Bra jobbat. Jag ringer NFC Special”
Jessica gjorde tumme upp och rättade till hörsnäckan.
”NOA 372 till samtliga. Objektet är nedkämpat, vi kvarstannar här till tekniker och politi från NOA kommer. Klart slut”
Joel beställde in särskilda tekniker från Linköping som skulle ta hand om kroppen och ta särskilda prover för att klassificera vilken typ av vampyr Jonsson var egentligen. Det fanns många olika typer av vampyrer och beroende på ursprung och härstamning tillhörde de också olika klaner. Joel granskade den livlösa kroppen och gissade att Jonsson var, eller rättare sagt, varit en gråstamsvampyr, vilket gjorde att han troligen var en del av Valhallasläkten. Det var en nordisk vampyrsläkt med anor ända tillbaks till vikingatiden.