”Boom, boom, boom!”
Gruvarbetarna befann sig på säkra platser runt om i gruvkomplexet när laddningarna utlöstes. Det tog runt en timme innan gruvans ventilationssystem hade filtrerat bort allt stendamm och det var dags för en okulär besiktning. Rolf Bergman tog på sig andningsmask och skyddsglasögon under skyddshjälmen, sedan gick han försiktigt fram till detonationsplatsen. Sprängningen hade gått enligt plan och det var fullt med krossad sten i olika storlekar på tunnelgolvet. Hans blick fastnade dock på ett svart, skimmer längs ena väggen. Han tog upp en ficklampa för att granskade det närmare.
”Gruvkontoret till Bergman, ser allt bra ut?”
Rolf gick fram mot väggen och satte de handskbeklädda fingrarna mot skimret, då var det plötsligt borta. Han backade och svepte med ficklampan längs väggen och även upp mot taket, men det var borta. Inbillade han sig bara eller vad var det för något?
”Gruvkontoret till Bergman, är allt ok?”
Lars skakade på huvudet och ryste till, det var nog bara en synvilla.
”Bergman till Gruvkontoret, allt ser bra ut!”
En timme senare lyste en lägereld upp ett vindskydd ett par kilometer utanför Kiruna. Bredvid eldstaden var ett pentagram i renblod utritat i snön och det satt tända värmeljus i spetsarna på symbolen. Tre svartklädda ungdomar med vitmålade ansikten stod vid eldstaden. Den längste av dem, Billy Sarri, höll ett exemplar av ”The Satanic Bible” i händerna och mässade hummande. I bakgrunden hördes dov orgelmusik från ljudanläggningen på en gammal Volvo240 som var ombyggd till epatraktor. De andra två huttrade i kylan och de ropade: ”Vi lägger ned nu. Det var coolt men det kommer inga demoner idag heller. Vi drar hem och kollar på nån dokumentär istället!”
Billys ögon blixtrade till av ilska och han slog frustrerat ut med armarna.
”Veklingar! Tror ni att the dark lord bryr sig om lite kyla?”
Billys vänner skakade på huvudet och en av dem viftade med fingret mot huvudet och sa:
”Oookey Billy, jag vet att du är lite mer hardcore än oss, men gör din grej tills du är klar så väntar vi hemma hos Erik så länge!”
Billy skakade på huvudet och viftade avfärdande åt sina vänner och började mässa igen. De två vännerna tittade på varandra och ryckte på axlarna. När epatraktorn rullade iväg blev det mörkt runt Billy och tystnaden lade sig nu när musiken försvunnit. Han frös också arslet av sig men det skulle han aldrig erkänna. Han var en sann troende till skillnad från de där fjantarna, men han behövde lite bakgrundsmusik. Med frusna fingrar lirkade han upp mobiltelefonen från sina tighta svarta jeans. Plötsligt fladdrade det till i lägerelden och på värmeljusen. Billy hoppade till och tappade telefonen på marken.
”Vem där?”
Han höjde nävarna till skydd och cirklade runt. Det var säkert Jimmy och Erik som jävlades.
”Hörni, sluta nu era fjantar!”
Billy blinkade med ögonen för att försöka urskilja dem i gränslandet mellan ljus och mörker, men han såg ingenting.
”Swoosh!”
Billy kastade sig runt och såg hur elden flackade till igen. Det här kunde inte vara Jimmy och Erik. Han kände en klump i magen men kände sig samtidigt upphetsad, hade han lyckats? Hade han åkallat en demon? Billy tog upp boken och började mässa igen, så högt han kunde och svepte med blicken mot pentagrammet. Det swishade till igen, igen och nu kände Billy hur det blåste kring honom. Han mässade ännu högre och skrek, medan vinden blev starkare och starkare.
”Billy. Hallå lever du?”
Billy öppnade ögonen och märkte att han låg på marken och ovanför honom stod Jimmy. Hade allt bara varit en dröm?
”Fan vad skönt! Jag trodde du hade dött eller nåt! Kom nu, du är ju blöt!”
Han kände hur vännen drog upp honom på fötter.
”Jag lämnade av Erik och tänkte plocka upp dig för att skjutsa hem dig, never leave a man behind vet du. Och så låg du på marken här, vad hände egentligen?”
Ja? Vad hände egentligen? Billy tittade sig omkring och såg att pentagrammet hade slocknat, men renblodet hade fattat eld och förkolnat. Hade allt bara varit inbillning eller hade han framkallat en demon? Och vad hade den tagit vägen i sådana fall? Billy skakade på huvudet och log mot vännen, han klappade honom på axeln och sa: ”Du är en riktig vän du, nej jag måste bara ha snubblat och slagit i huvudet. Nu skiter vi i det här och åker hem!”