Han gick in genom huvudentrén och svängde höger till en dörr där det stod ”Personal endast”. Dörren öppnades med en blipp och bakom den uppenbarade sig ett litet personalrum med ett fikabord och en mikrovågsugn. Det doftade kanelbullar så diakonen måste ha bakat igen, den kvinnan var snudd på en hälsofara tänkte han och log för sig själv.
Joel fortsatte rätt igenom rummet, öppnade ännu en dörr som ledde till en liten hall. Han tog fram en nyckel låste upp den och stängde den bakom sig och låste igen. Han stod nu i en minimal hall och framför honom var en högst modern ståldörr av högsta skyddsklass.
Med stela fingrar fiskade han upp sitt passerkort och blippade det mot den blinkande läsaren och tryckte in koden, som var dotterns födelseår. Dörren gled upp och en torr vindpust slog emot honom från trapphuset till källaren. Det tog bara några sekunder att avverka trappan och ett stort modernt kontorslandskap, komplett med gråa bullerskärmar runt skrivbordsplatserna, uppenbarade sig.
”Morrn Joel. Haft en bra jul?”, sa hans arbetspartner Jessica Stormh utan att ta blicken från skärmen. Han drog handen genom håret i ett tafatt försök att rätta till hans yviga hårsvall men han visste att det var ett hopplöst fall. Joel drog av sig rocken och sjönk ned på kontorsplatsen bredvid henne.
”Morrn. Jovars, Leah fick det hon ville ha, Karin höll god min och jag fick en ny jultröja från morsan, så det funkade. Själv då?”
Hon suckade och skakade på huvudet.
”Du är en sån glädjespridare Joeyboy. Glaset är alltid halvfullt! Du skulle kunna skrapa hem en mille på triss och återge det som att det var ”väl okej”.
Hon ryckte på axlarna och rullade med ögonen i ett försök till imitation. Joel bara log och frustade: ”It it was it is. Nog med snicksnack, har det hänt nåt?”
”Det kan man säga. Jag tror att vi har en vampyr som spårat ur i Norrköping”
Joel vände sig i riktning mot ena hörnet där det satt inte mindre än fem skärmar uppsatta på väggen och framför dem satt Norah Destiny, deras analytiker, underrättelsesamordnare och administrativa alltiallo.
”God morgon på dig också Destiny!”
Hon ignorerade honom och fortsatte: ”Blodbanken har rapporterat att en av deras stadiga kunder har uteblivit tre dagar i rad och samtidigt har det anmälts två försök till våldtäkt i natt i området där personen ifråga bor. Jag slänger upp det på era skärmar nu”
Joel vände sig om och tittade. Som nätverksadministratör hade Norah obegränsad tillgång till deras datorer så det gick aldrig att försöka slösurfa för då hördes snabbt ett argt: ”Joel!” från hennes hörn. Han skummade bakgrundsinfon och tittade på körkortsbilden.
”Ragnar Jonsson. Född 1960-03-20”.
Joel hade haft med honom att göra förut i ett ärende gällande en illegal blodbank där missbrukare sålde sitt blod och där vampyrer kunde äta från källan så att säga, men Ragnar hade klarat sig undan straff eftersom åklagaren, eller “orchklagaren” som Joel föredrog att kalla honom, inte kunde finna att vare sig blodgivarna eller ”kunderna” gjort sig skyldiga till brott. Ägaren dömdes dock för brott mot blodlagstiftningen.
När han gick igenom noteringarna, både hos den öppna polisen och deras egna register, var det tydligt att Ragnar var på väg att spåra ur sedan en tid tillbaka. Grejen med vampyrer var att de i stora drag funkade som vanliga människor så länge de behärskade sig, för när de släppte kontrollen genom att till exempel supa till eller knarka, så började deras vampyriska sida att läcka fram och då kunde det bli otrevligt.
Som tur var för ordningsvakter och ingripandekollegorna i Norrköping var Ragnar en relativt svag vampyr, för annars hade det kunnat gå illa vid de tio tillfällen som han hade lobbats den senaste månaden. Joel sträckte upp armarna i luften och vände sig mot Jessica.
”Så Norrköping idag alltså, är bilen packad?”
Jessica nickade och tog ur passerkortet ur kortläsaren.
”Jajemän. Får vi biträde av Hissen?”
Norahs stora reggaemössa vaggade åt sidorna.
”Nope. De har teamdag uppe i Norrland med öppna styrkan, aka super och åker skoter nakna”
”Hissen” var förkortningen för ”Hemliga Insatsstyrkan”, som var ett antal operatörer i Nationella Insatsstyrkan som biträdde vid särskilt farliga ärenden, men de var nästan alltid upptagna med andra saker eller sin ordinarie verksamhet.