En vindpust i historiens vingslag

Idag tänker jag att vi ska ta en liten odyssé ned längs de kriminella nätverken och de kriminella konflikternas allé. Situationen idag är på en nivå som vida överstiger tidigare situationer men det är ändå nyttigt att påminna sig om historiens vingslag. Off we go!

Först ut är det stora nordiska MC-kriget mellan Hells Angels MC och Bandidos MC på 1990-talet, som man kan läsa mer om här: https://www.hd.se/2014-01-11/mc-kriget-som-skakade-norden

Under MC-kriget skedde mängder av skottlossningar, mord och mordförsök och man sköt till och med ett pansarskott in i en byggnad.

På den här tiden var det MC-gängen som utgjorde stora delar av det som vi idag kallar den organiserade brottsligheten, i synnerhet vad gällde deras grad av organisering i jämförelse med andra kriminella nätverk.

Det var också på grund av de två MC-gängens konflikt och ankomst på den kriminella scenen i Sverige som polisen valde att starta MC-kommissionen(er) som skulle arbeta mot gängen, vilket man kan läsa mer om här: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EVxkJ/infiltratorer-och-vapenaffarer

Det var även inom ramen för detta som härvorna kring Peter Rätz, Olle Liljegren och Tage Åström skedde och senare uppdagades och där polisens infiltratör-verksamhet hamnade under granskning. Det har gjorts mängder av reportage och dokumentärer om detta men en bra startpunkt är P3-dokumentären om Peter Rätzs liv och öde: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1300434?programid=2519

Parallellt med MC-gängens ankomst skedde även gatugängens tillkomst i olika förorter. I vissa fall namngav de sig själva och i andra fall namngavs de av media. Namnen var sådana som “Fittja Boys”, “Fucked For Life”, “Chosen Ones” mfl. Man kan läsa mer om denna utveckling i följande artikel: https://www.expressen.se/nyheter/ranarna-fostrade-till-brottslingar/

Om vi pratar brottsmodus som har väckt stor uppmärksamhet och som varit associerat med våld och explosioner har vi nästan helt glömt bort den stora värdetransportrånsvågen under 2000t-talet, där rånen många gånger var brutala och våldsamma. I följande artikel kan man läsa mer om den stämning som rådde kring denna brottsvåg när det begav sig: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vardetransportranen-okar

För att bekämpa gatugängen startade polisen en rad olika insatser och grupper varav den mest kända troligen är Särskilda Gänginsatsen (SGI) som inledningsvis arbetade i Norra Botkyrka och på senare tid även var var verksamma över hela Södertörn. Om den och andra specialgrupper som arbetade på den tiden kan man läsa om i den här artikeln: https://www.svd.se/polissamordning-mot-gangbrott

En viktig aspekt som många glömmer bort är att det alltid har funnits kriminell organisering i olika former, i bland mer hierarkisk och ibland mer eller mindre flytande. Det ironiska är att denna typ av “nätverk”/begrepp var det som existerade innan 1990-talet och sedan kom MC-västar, gäng-tröjor, tatueringar mm och nu efter snart tre decennier så går vi mer mot de namnlösa och mer löst strukturerade nätverken igen där namnen på grupperna sätts mer av media än av nätverken själva.

Vill man läsa mer teoretiska resonemang om den svenska kriminella nätverksmiljön rekommenderar jag Amir Rostamis doktorsavhandling “Criminal Organizing – Studies in the sociology of organized crime” som finns att läsa på nätet. Vill man läsa en mer “historieberättande” bokserie ska man läsa “Svensk maffia” och “Svensk maffia-fortsättningen”. Den första boken finns som E-bok och den andra finns tyvärr bara som pappersbok men går att hitta på antikvariat eller BokBörsen.

Ytterligare en viktig del av den organiserade brottsligheten i Sverige som det har skrivits väldigt lite om är nätverken/klanerna från Balkan/f.d. Jugoslavien. Om dessa kan man läsa mer i denna artikel: https://www.svd.se/juggemaffian–myt-eller-verklighet

Går vi tillbaka till 1990-talet och början av 2000-talet var personer i den miljön kopplade till en större kriminell konflikt som innehöll mord, mordförsök, skottlossningar och sprängningar. Den konflikten kan man läsa mer om här: https://www.svd.se/gangsterkriget-har-blossat-upp-igen

Ytterligare en miljö som ofta kopplas till kriminalitet och organiserad brottslighet är strippklubbsverksamheten och även där hade vi tidigare en konflikt kopplad till den miljön som medförde skottlossningar och sprängningar kallad “Porrklubbskriget”. Den konflikten kan man läsa mer om i denna artikel: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/l1J0kA/porrkriget-har-rasat-sen-1994

En underbevakad del av de kriminella nätverken som har börjat diskuteras på allvar först de senaste två decennierna, är släkt/klanbaserade kriminella nätverk som vi har sett i bland annat Göteborg och Södertälje. Här kan man läsa två artiklar om nätverk i dessa två städer: 1) https://familjen.story.aftonbladet.se/ 2) https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/sodertaljenatverket-som-utlandsk-maffia/

Med detta sagt, detta innebär inte att ALLA i klanerna/släkterna begår brott, men faktum kvarstår att klanen/släkt-komponenten utgör en viktig del i den kriminella organiseringen för de som bedriver kriminell verksamhet.

Innan vi rundar av ska jag avhandla ett par aspekter till. Den första är ligor av olika slag som specialiserat sig på olika typer av brottslighet så som t.ex. “Maskeradligan”, “Militärligan” mfl. P3 Dokumentär har gjort två bra dokumentärer om just dessa två ligor som heter “Maskeradligan” respektive “Militärligan”.

I dagens kriminalpolitiska debatt pratar man väldigt mycket om förorterna, andra generationens invandrare och social utsatthet och att problemet med kriminella nätverk är något helt nytt som är kopplat till förorterna. Tittar vi på historien finns det åtskilliga exempel på kriminella nätverk som inte är kopplade till vare sig storstadsförorter eller vars medlemmar var “första eller andra generationens invandrare”.

T.ex. grupperingen som av media fick namnet “Familjen” i Borlänge som man kan läsa mer om i denna artikel: https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/livet-efter-valdet-i-familjen-tararna-kvinnorna-och-angern/

Eller den så kallade “Uppsala”-maffian som man kan läsa mer om här: https://www.uppsalatidningen.se/aktuellt/ganget-blev-min-familj-4148294.aspx

Nu har jag kommit till den sista delen jag tänkte ta upp och det är relationen mellan tongivande kriminella och media.

Det är ett faktum att det finns tongivande kriminella som av olika skäl endera tillförskansar sig en ledande ställning inom en grupp eller inom den kriminella miljön och i de fall detta blir känt för media vill media då gärna tillskriva personer epitet som “gängledare” eller “Gudfadern”.
Utifrån vad jag har lyckats läsa mig till genom åren i öppna källor och studier har det under vissa tidsperioder funnits ledande individer som har haft inflytande över grupperingar och som kan sägas ha utövat inflytande över avgränsande geografiska områden.

Vad som dock är viktigt att ha i åtanke är att den kriminella världen är en ormgrop av individer, ständigt skiftande lojaliteter, grupperingar som kommer och går och en rad andra faktorer som gör att det på grund av miljöns natur aldrig kommer att uppstå en “stabil undre värld” med stabilt definierade roller. Vidare ska vi ha i åtanke att både allmänheten och de kriminella själva har präglats av de populärkulturella gestaltningarna av den kriminella världen och hur den framställs och där den framställs som betydligt mer organiserad än vad den någonsin varit i verkligheten.

Jag tänkte avsluta med att konstatera att det är en svår balansgång med att prata om organiserad brottslighet, kriminella nätverk och tongivande kriminella.

För å ena sidan måste vi beskriva och prata om verkligheten för att kunna få en gemensam lägesbild och problembild. Vidare är det ju så att oavsett grad av organisering eller namn, är dessa nätverk och personer och deras brottslighet ett reellt problem som utgör en risk för skada och våld mot enskilda, institutioner och samhället i stort. Samtidigt riskerar vi att skapa en överdriven rädsla för dessa grupperingar/individer och tom förstärka problemen med att folk inte vågar vittna eller fullfölja anmälningar, om media omnämner dessa nätverk och personer med namn och skriver om deras farlighet.

Vidare är det ju ett faktum att den kriminella världen och dess göranden är en del av samhällets historia, om än en negativ och skrämmande del, vilket gör att den måste skildras och dokumenteras i likhet med andra delar av samhällsutvecklingen.

Den stora poängen med den här tråden är dock att belysa att vi alltid har haft kriminella nätverk och konflikter mellan kriminella nätverk och individer, om än inte i så stor omfattning som nu, vilket gör att vi dels kan lära av tidigare insatser mot detta och att man kan belysa dagens utveckling ur ett historiskt perspektiv och på ett balanserat sätt.

Med detta inte sagt att dagens utveckling och situation inte är allvarlig och alarmerande och kräver rejäla krafttag, i synnerhet eftersom varningarna ljudit länge vilket t.ex. denna artikel är ett tydligt exempel på och som skrevs redan 2007: https://www.metro.se/nyheter/kriminella-gang-tar-over-sverige-UKrl5BXQZ5

Jag har en kollega på jobbet som gillar mig skarpt, kan dock känna att det nästan blir lite för mycket komplimanger ibland. Det som är intressant är dock att han säger saker precis som jag skulle vilja höra fler andra i min närhet spontant säga. Som att cyklingen, podden, bungeyjump, fallskärmshoppning, dykning i hajbur och annat, att det är rätt fräna saker att ha gjort.

Min självbild är nog rätt dubbelsidig. Å ena sidan har jag en inre kärna där jag är väl medveten om min kapacitet och min viljestyrka gällande att uppnå mina mål och genomföra saker. Å andra sidan ser jag inte att jag som person har något större värde för någon annan person eller att jag kan ses som “cool” eller inspirerande. Här är det viktigt att inse att jag har haft personer som har sagt att jag är duktig och skicklig på olika saker och detta har jag självklart uppskattat och varit tacksam över att få höra. Problemet är att de orden väldigt sällan tränger in till den innersta kärnan av det som är Björn och därför påverkar de inte den tidigare nämnda självbilden. Jag blir glad för stunden och känner mig lite varm inombords, tänker: jag kanske är lite cool och duktig på det jag gör ändå, sedan rinner det av och jag krigar vidare. Det är som att jag inte kan tillåta berömmet att sakta förändra min värdering av mig själv i andras ögon.

Det finns så många ögonblick under de senaste två åren där orden borde trängt igenom pansaret in till kärnan. En sån typisk grej är att när jag växte upp var en stor förebild Johanne Hildebrandt och i vuxen ålder har listan på personer som jag tycker är grymt skickliga och imponerande i sina gärningar växt ytterligare så som t.ex. Annika Nordgren-Christensen, Oscar Jonsson, Marcus Mohlin och många andra.

Tänk dig då när Johanne står på en scen förra året och säger till en samlad aula fylld med unga elitmänniskor: “Gör som Björn, han är grym!” (att jag sedan fick höra det här i efterhand trots att jag satt i samma sal, det är bara en sån typisk “Björn”-grej att göra…). Eller när du får till en intervju med chefen för MUST och när du är på väg ut från intervjun och hans assistent säger: “Det där blev riktigt bra, alltså chefen kanske lät karg men det är sån han är, man märkte att han tyckte det där blev bra och jag vet inte om att någon har gjort en liknande intervju tidigare”. Eller när du sitter i 1½ timme med en av svensk säkerhetspolitiks skarpaste analytiker och resonerar kring Sveriges strategiska intressen och rör dig över en stor bredd av frågor och du efteråt får kredd för din kunskapsbredd. Det har varit så många såna ögonblick under de senaste åren att mitt ego borde vara uppblåst till en luftballong vid det här laget. Men det är det inte.

Anledningarna till det är nog flera, den största är nog som jag skrev tidigare att jag inte låter dessa saker påverka min självbild gällande hur jag tror andra uppfattar mig. En annan faktor är nog frånvaron av synlig framgång, här är det också viktigt att tolka mig rätt. Om jag tar poddandet som exempel, jag har inte gjort det för att jag ville bli berömd eller få kredd. Jag började podda och jag fortsätter för att jag tycker att det är väldigt roligt och intressant. Samtidigt blir det en sådan motsägelsefull situation när du får kredd av tunga personer och ideligen får höra att du gör grymma grejer, men lyssnarantalet ligger runt samma och du inte får samma genomslag eller möjligheter som andra poddare eller för den delen, andra människor i samma “bransch” som gör “rätt saker”. Till saken hör ju att säkerhetspolitik inte är samma heta ämne att podda om som t.ex. mode, sex eller mer lättsmälta ämnen. Som en annan förebild skrev till mig apropå detta med lyssnarantal: “Det viktiga är inte hur många som lyssnar utan vilka som lyssnar”. Min poäng är dock att jag tror att min syn på hur andra ser på mig hade förändrats i en större utsträckning om det hade lett till mer “synlig framgång”, även om jag såklart har haft stora framgångar och fått mycket genom poddandet.

Jag kommer aldrig att söka pengar eller att klättra till toppen på en karriärstege. Jag vill göra något intressant och jag vill trivas där jag är och jag vill vara skicklig på det jag gör. Mitt motto hittills har varit (vilket är lite ironiskt med tanke på det jag skrivit hittills) att riktig skicklighet är när andra på eget bevåg uttalar att du är skicklig på det du gör och inte när man behöver säga det själv.

Avslutningsvis är jag väl medveten om att mina skruvar och muttrar kanske inte sitter riktigt där de borde sitta ur ett känslomässigt perspektiv. På sätt och vis gör det kanske också att jag inte riktigt njuter av livet på ett sätt som jag borde göra. Samtidigt är jag ändå nöjd med att vara den jag är och jag är nöjd med att vara på den plats jag är i livet just nu och att jag har lyckats ta mig hit och få det såpass bra som jag har det.

Ju äldre jag blir desto mer vågar jag också erkänna för mig själv att det finns känslomässiga paket i mitt inre som jag har gjutit in i den hårdaste kombinationen av emotionellt stål och betong och sedan begravt i de djupaste gömmorna i mitt inre, vilket jag har gjort för att överleva och hålla ihop som människa. Det kanske kommer en dag när jag sakta men säkert börjar bända upp de där paketen och bearbeta innehållet, men den tiden är inte nu. En viktig insikt gällande detta är också att det där med komplimangerna av kollegan som jag skrev i början, det konstiga kanske inte är att jag får komplimangerna utan det konstiga är att jag själv både tycker att det är roligt att höra men samtidigt inte låter dem gå fram helt och hållet i mitt sinne?

Jag tänkte skriva några ord om brottsutredning utifrån att jag under 1½ år arbetade som civil brottsutredare och utredde brott mot barn i nära relation. Detta innebär att jag har en viss erfarenhet och kunskap om brottsutredning, om än inte inom en stor bredd av olika brott eller typer av utredningar.

Det första som är viktigt att förstå gällande brott är att inte allt är brottsligt även om det är dumt och att det finns mycket som man istället får lösa civilrättsligt. Den andra saken folk i allmänhet inte förstår är att även om det finns många brott som är förhållandevis lätta att utreda, kräver många typer av brott mycket resurser att utreda. Detta i synnerhet när det gäller brott mot barn som är den typ av brottsutredning som jag har mest erfarenhet av. Anledningen till detta är att det ställs höga krav på bevisning och höga krav på utredningarna för att verka för att utredningen ska gå till på ett rättssäkert sätt. Men för att illustrera tänkte jag ta ett par exempel på hur mycket jobb det är för ett barnförhör.

Låt oss säga att en skola har skickat in en orosanmälan till socialtjänsten om att ett barn blir utsatt för våld i hemmet och barnet har kommit till skolan och sagt att mamma och pappa slår barnet och pedagogerna ser blåmärken på armarna på barnet. När anmälan landar hos socialtjänsten görs en polisanmälan. Anmälan landar hos polisen och hamnar hos en handläggare. Eftersom det är brott mot barn med en känd gärningsman ska ärendet ledas av en åklagare. Man ordnar det administrativa så att man får en åklagare som leder ärendet. Denne kommer i 99 fall av 100 ge som första direktiv att man ska boka in ett barnförhör med barnet. Att boka in ett barnförhör innebär att barnet i de flesta fall får en särskild företrädare utsedd av tingsrätten och denne övertar vårdnaden över barnet vad gäller brottsutredningen. Sedan bokar man in en dag när förhöret kan ske. På förhörsdagen åker den särskilde företrädaren (som är en jurist/advokat) till skolan och förklarar för barnet att denne ska till polisen och prata lite. Oftast ordnar skolan med en medföljare som barnet känner. Sedan kommer de till ett barnförhörsrum på ett Barnahus eller på en polisstation. Där möter en barnförhörsledare upp och förklarar vad som ska ske och förutsatt att barnet är villigt att prata går man in i ett särskilt förhörsrum där man videofilmar förhöret. Beroende på vad som sägs i förhöret kan det bli olika utfall. Barnet kanske inte säger någonting alls eller tar tillbaka det som det har sagt tidigare. Eller så berättar barnet en omfattande berättelse om våld och annat. Om vi tänker oss att barnet i det här fallet berättar tydliga uppgifter om flera händelser med våld från båda föräldrarna, kan det bli så att man uppnår rekvisiten för grov fridskränkning och att åklagaren beslutar att båda föräldrarna ska anhållas. Om vi stannar upp här har vi i det här skedet upptagit följande resurser:

En lärare har gjort en anmälan till socialtjänsten, en socialsekreterare har tagit emot anmälan och rådgjort med sin enhetschef och sedan gjort en polisanmälan. En person hos polisen har registrerat ärendet. En person hos polisen har samordnat all logistik och tillsett att alla aktörer som ska till barnförhöret kontaktas och bokat lokaler och ordnat det administrativa med att begära en särskild företrädare. Vidare har tingsrätten haft en handläggare som har ordnat det administrativa med att utse en särskild företrädare och en domare har fattat själva beslutet. Sedan har vi den särskilda företrädaren som tar kontakt med skolan och åker dit och till polisstationen och i de flesta fall en medföljare från skolan som åker med. Vidar har du två polisanställda som har arbetat med ärendet varav en har genomfört förhöret och den andra har suttit i medlyssningen och lyssnat samt fört anteckningar under förhöret.

Detta är alltså enorma resurser som läggs ned för att hålla ett barnförhör och det förhöret kan sluta med noll och ingenting eller med en enorm polisutredning med mängder av barnförhör, förhör och andra utredningsåtgärder som involverar en stor mängd människor.

Jag stannar där för idag, så kan jag fortsätta med några ytterligare ord om att utreda brott i morgon.

Jag undrar ibland vad det är som gör att olika människor skapar olika målsättningar och nivåer på målsättningar i livet. För min del väcktes tidigt ett intresse för omvärlden genom att jag läste mycket böcker och eftersom jag hade förmånen att resa mycket i tidig ålder. Samtidigt var det ingen som förstod var mitt stora läsintresse kom ifrån. Min pappa var stålverksarbetare, om än en väldigt smart sådan. Min mor var en doer av rang men hon var inte särskilt intresserad i att förkovra sig gällande vad som hände i omvärlden. Så när jag fyllde upp fotutrymmet i bilen med allsköns Kalle Anka-tidningar, Kalle Anka-pocket och annat när vi skulle ut på bilsemester var det ingen som riktigt förstod var den där outtömliga läslustan hade kommit från. Jag visste även tidigt att jag ville läsa statsvetenskap på universitet när jag gick ut gymnasiet och jag närde även en dröm om att bli statsminister. Detta har gjort att jag genom livet har haft en målmedvetenhet gällande att genomföra det jag har velat göra och även har lyckats genomföra en hel del saker som stått på min ”bucket list”.

Det intressanta är dock hur det kan falla sig så olika mellan oss människor gällande vad vi vill åstadkomma i livet och vilka mål vi vill uppnå. Jag brukar säga att jag önskade att jag hade kunnat vara nöjd med att arbeta som kassör på ICA hemma i Avesta eller vara en troende Amish-bonde i USA där jag var förvissad om att i såväl med- som motvind var det Herrens vilja som skedde och om man strävade efter att vara en god människa och göra gott skulle man hamna i himlen när man lämnade jordelivet. Jag har så otroligt svårt (men jag har all respekt för de som prioriterar annorlunda än mig) för att se hur man kan vara nöjd med att leva sitt liv i en småstad och finna ro i det livet. Samtidigt har jag bristen att jag sällan blir riktigt nöjd utan när ett projekt eller äventyr är slutfört, kan jag sällan slappna av och njuta av detta. Jag börjar istället direkt att fundera på vad nästa mål eller utmaning blir och hur jag ska nå dit eller genomföra det projektet. Det vill säga att jag mer eller mindre bockar av saker på en lista och går vidare. Det är min största personliga utmaning, att förmå mig själv att stanna upp och känna glädje av och stolthet över saker jag genomför och mål jag uppnår.

För att återgå till den ursprungliga frågan kan man då fundera vad det är som gör att den ena är nöjd med ett vardagsliv emedan den andre jagar utmaningar tvärs över jordklotet. Är det någon form av socialt arv från uppväxten och omgivningen med föräldrarna i spetsen? Eller går det att hitta svaren i de kemiska balanserna och vår genetik vad gäller att vissa finner friden i att sitta still i en eka medan andra prompt måste dyka från ekan och ned till botten av sjön i jakt på hemliga skatter? Eller är det helt beroende på hur man själv utvecklas och de saker man upplever och de val man själv gör utifrån vad man upplever under livets gång som sätter ramarna för vilket liv man vill leva?

För egen del har nog mycket grundats i en stor nyfikenhet på omvärlden och vad som händer ute i världen. Jag var tidigt en tänkare och jag levde mycket i fantasins värld när jag var liten och där fanns det nog ett samband med läsandet där det blev ett växelspel mellan serietidningar och böcker och mina egna fantasier. En viktig person som jag tror kan ha haft en viss betydelse var också en engelskalärare tillika extralärare tillika skolbibliotekarie som hette Erling. Han brukade på vissa lektioner visa diabilder och berätta om olika resor han hade gjort och sin utlandstjänstgöring som FN-soldat. Erling var också aktiv i Seriefrämjandet och hade ett stort intresse för tecknade serier. När jag nu tittar tillbaka på de åren tror jag att han latent var lite av en inspiration och förebild för egen del. Vidare tror jag att jag i likhet med många andra ateister springer ett race mot döden där man känner att man bara har en viss utmätt tid på sig att hinna göra och uppleva så många saker som möjligt. Jag tror att det är en viktig del i min ständiga målmedvetenhet och att jag under livets gång faktiskt har skrivit ned saker jag har velat göra innan jag har uppnått en viss ålder och så vidare.

Sammanfattningsvis är det nog olika från person till person och en blandning av faktorer som avgör var man lägger sin individuella nöjdhetsgrad och var man sätter sina egna målsättningar för vad man vill göra och vad man vill uppnå i livet. Den mest övergripande livsvisdomen jag har upptäckt så här långt i livet är att man ska se till att man har kul större delen av sin vakna tid. Om man inte har det så kan det nog vara läge att titta på vad man kan göra annorlunda i sina livsval.

Jag håller på och läser PW Singers ”Wired for War” och den fick mig att fundera över ett par saker. Det går förvisso inte att jämföra de amerikanska och svenska försvarsmakterna av en oändlig massa orsaker. Frågan som dock dyker upp i mitt huvud är i vilken grad robotisering och automatisering kan bli en styrkemultiplikator för Sveriges del? Kan vårt tekniska kunnande och vår höga ingenjörskompetens ge oss en fördel vad gäller att vidareutveckla redan framtagna tekniska lösningar och anpassa dem utifrån svenska behov av förmågor och utrustning?

Frågan är också i vilken grad en enskild svensk soldat eller polis kan tillföras förmågor som förstärker den enskildes förmåga i den utsträckning att man kan skala ned på antalet soldater/poliser för att en eller ett par individer besitter sådana förmågor att de kan lösa en grupps uppgifter? Eller handlar det snarare om att det finns en viss grundplatta som måste finnas för att tillhandahålla den bredd av kompetenser och förmågor som sammantaget behövs för att lösa motsvarande en plutons uppgifter idag, men att man med teknikens hjälp kan få plutonens styrka att utökas till en nutida bataljons styrka vad gäller krigföringsförmåga?

Ett inbyggt problem i både krigföringen- och polisväsendets uppgifter och kompetenser är att dessa i många delar innefattar moment som kräver praktisk handpåläggning vilket gör att teknik och automatisering kan effektivisera i hög grad och till viss del ersätta/förstärka vissa förmågor i vissa specifika situationer. Jag tror därför att det är viktigt att man vid en studie av hur man kan tillämpa robotisering, teknologiska verktyg och automatisering, tittar på vilka områden där man bäst kan använda dessa olika tekniska lösningar för att utveckla verksamheten. Det kommer t.ex. att vara svårt att ersätta ett gripande som idag genomförs av en till två poliser med att en robot ska göra detsamma. Samtidigt kan ju tekniska lösningar så som UAV, värmescanners, smidiga datorsystem för spaning och registrering av information spara nog så mycket polisiär arbetstid som om man skulle lägga motsvarande tid på att utveckla en robot för att genomföra det fysiska gripandet.

En viktig aspekt gällande tekniska lösningar i jämförelse med mänskliga egenskaper och sinnen är förmågan till improvisation och anpassning utifrån förändrade omständigheter. Det är mycket möjligt att den artificiella intelligensen i förlängningen kommer att trumfa en människa i detta hänseende men i nuläget förefaller detta vara ett område där människan fortfarande är vassare än maskinen. Som jag skrev tidigare kan dock tekniska lösningar vara en förstärkning i dessa lägen vad gäller att erbjuda förslag till olika handlingsalternativ när en soldat/polis behöver anpassa sig till en hastigt förändrad situation.

Singer tog även upp hur de väpnade styrkornas sammansättning och förbandsanda har förändrats gällande bland annat drönarpiloters vardag. Detta då de dagarna i ända sitter i en husvagn i Nevada och slår ut mål i Irak och Afghanistan, för att när arbetspassen är slut kliva ur husvagnen och in i den amerikanska vardagen. Han satte detta i relation till alltifrån hur drönarpiloten hanterar distansen till kriget likväl som att hantera den psykiska påfrestningen av att inse att han eller hon dödar folk, fast på avstånd. Vidare lyfte han också att de fysiska kraven på soldater och officerare troligen kommer att förändras i takt med att efterfrågan på tekniska och analytiska kompetenser ökar, i relation till de traditionella kompetenserna så som fysisk styrka och god kondition som historiskt sett har varit de kompetenser som efterfrågats hos blivande militärer eller för den delen också hos poliser.

Om jag ska runda av tror jag att det största hindret vad gäller att implementera och använda tekniken i militär och även polisiär verksamhet är den byråkratiska stelbentheten och den organisatoriska långsamheten vad gäller att initiera och genomföra förändringar gällande såväl processer så väl som att driftsätta ny utrustning och teknik. Singer tog upp detta i boken vad gäller till exempel hur en flygvapengeneral som var f.d. stridspilot stängde ned ett drönarprojekt på grund av att han såg det som en rival till stridsflygplanen och stridspiloternas skrå.

Jag har lyssnat på det senaste avsnittet av radioprogrammet “I lagens namn” och tycker det var hyfsat. Problemet med detta reportage och många andra reportage om gäng/kriminella nätverk och skjutningar är avsaknaden av historisk kontext, och det faktum att det finns ett antal trender som man måste se separat och ihop. Jag tänkte nu punkta upp ett antal trender och fenomen som jag anser att man oftast missar i reportage om dessa frågor.

Först och främst: kriminella nätverk och grupperingar är inget nytt!

Tillbakablick 5

“The Vory” är en väldigt välskriven och fascinerande bok som redogör för den ryska organiserade brottslighetens historia från dess uppkomst vidare genom det stökiga 1990-talet och fram till dagens “Avtoritety“. Galeotti gör ett gediget jobb med att på ett målande sätt skildra hur dagens nätverk och syndikat har sina rötter från banditer och rövargäng i det tidigare Ryssland, och hur den organiserade brottsligheten med tiden har vuxit ihop med den ryska staten och politiken. Vidare visar Galeotti att mediebilden av “en rysk maffia” är felaktig utan att det snarare handlar om ett flertal olika nätverk som ofta knyts ihop av starka ledarfigurer, och när en eller flera av dessa ledarfigurer avlider eller hamnar i fängelse, kan det också leda till att nätverket kollapsar eller omformas kring nya centralfigurer. Galeotti tar också upp hur den geografiska spridningen ser ut gällande de olika nätverken och vilken verksamhet de huvudsakligen ägnar sig åt. I denna redogörelse får man även veta att kinesiska nätverk har börjat ta mark i de ryska gränsområdena till Kina.

Bokens styrka ligger i att Galeotti på ett skickligt sätt redogör för den historiska bakgrunden till den ryska organiserade brottsligheten, och att han avfärdar myten om den “ryska maffian” som en enhetlig struktur utan att det handlar om en kriminell miljö som består av ett flertal olika nätverk som är verksamma runtom i Ryssland, och att dessa nätverks medlemmar många gånger kan vara av en annan etnicitet än rysk. Vidare förklarar Galeotti på ett förtjänstfullt sätt hur den ryska organiserade brottsligheten har gått från att på de gamla “vor y zakone”:s tid gått från att förakta samarbete med staten, till att istället växa samman med den politiska makten och till viss del även med själva staten.

Vad gäller bokens svagheter kan jag, som ändå har läst en hel del om rysk organiserad brottslighet, uppleva att boken blir aningen spretig och jag saknar både kortare löpande sammanfattningar och analyser av bokens respektive delar, och även en mer konkret avslutande sammanfattning där man får en summering av vad det man just har läst innebär i praktiken. Jag kan dock förstå att det är svårt att göra en sådan sammanfattning eftersom den ryska kriminella miljön är såpass spretig i sig, vilket Galeotti också gestaltar i boken, men utan tydliga vägvisare/sammanfattningar kan det lätt bli så att man som läsare tappar bort sig i läsningen mellan alla olika begrepp och slangord och färgstarka karaktärer.

Min sammanfattande bedömning är dock att det är en välskriven, intressant och nyskapande fackbok som är väl värd att inhandla och läsa för att få en förståelse för “den riktiga ryska maffian”, var den kommer ifrån, hur den ser ut nu och var den kan antas ta vägen framöver.

Betyget blir således 4/5 stridsvagnar:

I denna tråd går jag igenom och kommenterar Säkerhetspolisens årsböcker från årsboken 2001 till årsboken 2016. Samtliga bilder/utdrag i genomgången är från de olika respektive årsböckerna. När jag kommenterar en bild/utdrag så syftar jag på den bild som är under texten som du läser.

Men nu börjar jag läsningen av Säkerhetspolisens årsbok 2001.

Där det bland annat skrivs om de Tamilska Tigrarna och terrororganisationen ETA. Två terrororganisationer som inte finns längre. ETA har självmant lagt ned vapnen och Tamilska Tigrarna besegrades militärt av den lankesiska armén. Tamilska tigrarna använde för övrigt självmordsbombare i en viss utsträckning, vilket visar att inte bara islamistiska terrorister använder sig av självmordsbombare. “Enligt SÄPO:s erfarenhet är det fortfarande anställda i en myndighet eller ett företag eller insiders som utgör det största hotet mot informationssystemen”. Detta är skrivet 2002, och idag har vi TS-gate mfl informationsskandaler. Man borde från myndigheternas sida lyssnat på SÄPO:s slutsats och dragit lärdom redan 2002 kan jag tycka. “I SÄPO:s kontrollverksamhet har även under 2001 konstaterats att myndigheter har svårt att ta fram genomtänkta säkerhetsanalyser”. Detta var redan 2001/2002.

Också väldigt intressant med anledning av de senaste 7 årens utveckling avseende terrorresenärer och svenska jihadister.

Väldigt intressant givet hur utvecklingen har sett ut under de kommande 16 åren fram till idag.

Även detta med att svenskar har haft framträdande roller i jihadistiska terrornätverk är inget nytt under solen.

SÄPO:s årsbok för verksamhetsåret 2002

Nu fortsätter läsningen av årsredovisningen för år 2002. Redan här prognostiserade man att det skulle påverka världen under lång tid framöver. Frågan är om man trodde att d skulle påverka tom 2017?

Också ett intressant resonemang sett i dagens ljus maa Nordkorea- och Irans ageranden på sina respektive spelplaner.

Också väldigt intressant, sätter ett ljus på hur länge USA varit (och till viss del fortfarande är) i Irak.

År 2002 genomfördes alltså mer än 1000 terrorattacker i världen. och man reflekterar över hur framgångsrikt kriget mot terrorismen varit.

Tidigare nämnda ETA var som sagt en väldigt aktiv terrororganisation förut i likhet med IRA. Viktigt komma ihåg att det finns många typer av terrorism och motiv för terrororganisationer. Här viktigt att också notera att även om våld förekommit i samband med händelserna i Spanien och Katalonien har ingen organiserad väpnad kamp eller attentat förekommit vilket är positivt givet Spaniens historia med Baskien. Här var man bevisligen fel ute i prognosen.

Observera att rubriken är “Politisk extremism i omvärlden”, och nu är SD ett etablerat parti somhar partimedlemmar och företrädare som skyddas av SÄPO. Vad gäller IT- & informationssäkerhet 2017 kan INGEN säga att SÄPO inte har varnat för den utveckling vi ser idag. Detta skrevs alltså 2003:

Vad gäller balansen mellan den tekniska utvecklingen och behovet av säkerhetstänk i relation till de tekniska systemen och lösningarna, pekade SÄPO alltså redan år 2003 ut att det fanns ett problem gällande detta där säkerhetstänkandet fick komma i andrahand.

Vad gäller hur man bör tänka kring dessa frågor så är det inte svårare än som SÄPO formulerar det nedan:

En av Säkerhetspolisens ansvarsområden som inte så ofta uppmärksammas är arbetet mot spridning av massförstörelsevapen:

Vi pratar alltså fortfarande om att detta skrev av Säkerhetspolisen år 2002 ->

Säkerhetspolisens verksamhetsår 2003

Då fortsätter jag med att läsa verksamhetsberättelsen för år 2003. En intressant reflektion här är det finns många ledande figurer för olika upprors/självständighetsrörelser i Sverige, bl.a. för de kurdiska självständighetsrörelserna och politiska partierna.

Som sagt, dagens nästanvuxna har knappt en uppfattning om vem Saddam Hussein var och även hela historien kring Iraks påstådda massförstörelsevapen och hela upptakten till invasionen av Irak.

Detta med att fristående grupper och “ensamvargar” säger sig utföra dåd i en organisations ära är inget nytt, vi pratar nu år 2003.

Vid den här tidpunkten det var betydligt mer populärt att gå med i EU än vad det är nuförtiden:

Även här var SÄPO:s analytiker före sin tid i sin bedömning av läget. Tänk om EU-ländernas ledare tagit tag i detta redan då. Då hade vi kanske inte hade haft “Brexit” nu?

Ett område som också är väldigt underrapporterat i media är flyktingspionage, det vill säga att hemlandet spionerar på och påverkar landets medborgare som flytt och bosatt sig i ett annat land.

Apropå “Vit makt”-rörelsen som ett hot mot landet,  visste jag inte att man utrett olovlig kårverksamhet inom den miljön, även om jag antar att man inte fick dem fällda i slutändan eftersom man inte har hört något mer om det i efterhand:

En annan företeelse som lyckligtvis upphört numera är den så kallade “Salemmarschen” som förut var en uppmärksammad årlig högerextremistisk manifestation.

En viktig läxa att komma ihåg än idag, är att en myndighet/kommun kan besitta information, som är viktig för Totalförsvaret, bland det som kommunen klassificerat som öppen data.

Säkerhetspolisens årsbok för 2005

För åren 2004-2008 finns en sammanställning av kända spioneriärenden globalt. Dock finns ingen årsbok för 2004 så får hoppa till 2005. Fortsätter således läsningen av SÄPO:s årsbok 2005 som även innehåller uppgifter om år 2004. Jag hittar direkt ett konkret exempel på en av Säkerhetspolisens mindre kända arbetsuppgifter, nämligen säkerhetsrådgivning, i detta fall i samband med byggandet av Citybanan:

Nedanstående attentat skedde år 2004, detta kan sättas i relation till de högerextremistiska sprängattentat som gjorts av NMR-personer på senare år, och även andra våldshandlingar som utförts genom åren som har gått sedan dess.

Här ser vi också exempel på lagstiftning som implementerats för att bekämpa (våldsbejakande islamistisk i detta fall) terrorism. Detta belyser också det viktiga arbete som numera görs av Sofie Löwenmark, Niklas Orrenius, Magnus Sandelin och Magnus Ranstorp med flera, vad gäller att belysa rörelser och individer som inte själva strider med vapen i hand, men som dock bekänner sig till våldsbejakande ideologier, och rekryterar/finansierar/inspirerar till terrordåd med Sverige som bas.

Säkerhetsskydd gällande företag är minst lika aktuellt 2017 som då.

Det intressanta här är att tjänstemän (och ministrar) genomgår säkerhetsprövning men att riksdagsledamöter inte gör det. Sårbarheten här är ju uppenbar efter t.ex. fallet med SD-ledamoten som åkte till Ryssland nyligen.

En svårhanterlig aspekt av personskyddet (eller kontraterrorarbetet) inför valet i september 2018 är risken för “ensamvargar” som utför våldshandlingar där det i grunden handlar om grav psykisk ohälsa, även om det sker av ideologiska motiv.

Jämför vi med år 2005 och idag, finns det numera sociala medier i en större utsträckning än tidigare, som en arena för hot att ta med i riskanalysen vad gäller hotbilden mot skyddspersoner. Det var inte lätt att göra en riskanalys då och det är nog inte lättare idag.

Här nedan ser vi exempel på våldshandlingar av vänsterextremister. En annan viktig aspekt att ta upp är att organisationsnamn växlar med åren, men att det i många fall är samma individer som dyker upp i nya organisationer. Vore intressant med en kartläggning av våldsbejakande individer Under de senaste 30 åren, och se vad som har hänt med dem, och hur många som fortfarande är “aktiva” inom sina respektive rörelser. Tänker då på alla typer av våldsbejakande extremism såväl politisk som religiös och andra former av extremism.

Jag läser vidare och ser att nuvarande chefen för SÄPO var informationsdirektör år 2004. Visar att man genom idogt arbete kan klättra upp till högsta posten inom myndigheten! En googling visar att han jobbat där sedan 1990. Slut på årsboken för verksamhetsåret 2004-2005.

Säkerhetspolisens verksamhetsår 2006.

Påbörjar läsning av årsboken för verksamhetsåret 2006 som gav ut i början av 2007. Det är värt att notera att tidigare årsböcker har varit inkonsekventa gällande vilken tidsperiod som årsboken omfattar, men från och med denna årsbok verkar årsboken omfatta det år som anges i namnet. Så årsboken för 2006, omfattar verksamhetsåret 2006.

Det är intressant att se anslagsutvecklingen ur ett historiskt perspektiv, i regleringsbrevet för 2017 anges att SÄPO får ett anslag på 1 291 510 000 kr, att jämföra med 784 miljoner för år 2007 och 547 miljoner för 2003.

Nu befinner vi oss alltså på verksamhetsåret 2006 och man drar redan nu slutsatsen: “Det har också visat sig att attentatsmännen i flera fall är uppvuxna i det samhälle de vänder sig emot. Det handlar om unga radikaliserade personer”. Nu är det år 2017, och vi har den situationen vi har.

Jag kan inte undgå att fundera över vad som hade hänt om man hade agerat ännu mer kraftfullt både i de socialt utsatta områdena, och även mot organisationer/samfund som uppmanade till våldsbejakande extremism redan vid den här tidpunkten.

En intressant reflektion gällande bilden nedan, jag kikade på SÄPO:s hemsida och förutsatt informationen inte är gammal har man numera cirka 130 livvakter anställda (10 fler än 2005). Jag kan tycka att det är lite konstigt eftersom hotbilden torde vara större numera, dock är det viktigt att poängtera att Polisen och privata aktörer också hanterar personskydd. Ett aktuellt exempel är till exempel personskyddet för konstnären Lars Vilks som är väldigt omfattande, som dock hanteras av Polismyndigheten.

I dessa tider av cyberkrigföring/cyberspionage/drönare mm, är det viktigt att komma ihåg att klassisk HUMINT aldrig går ur tiden, och att nu som då är Ryssland den största verksamma utländska aktören i Sverige.

En annan aspekt som inte tas upp så ofta är våldsaktioner mellan utländska organisationer som sker mellan organisationerna i Sverige. När man t.ex. pratar om “nyanlända” tänker man på dem som en homogen grupp, när det i själva verket rör sig om en mångfald av etniciteter, religioner och kulturer. Det finns mycket som man måste ta i beaktande här ur en säkerhetspolitisk synpunkt där man troligen missar många aspekter idag gällande utländska konflikter som får konsekvenser i Sverige.

De aktuella attentaten som nämns i bilden nedan utfördes av personer från den autonoma vänstermiljön. Här är det viktigt att komma ihåg att våld och terrorattentat är oförsvarliga oavsett vilken politisk/religiös övertygelse de motiveras med.

Som jag kommenterade vid läsning av årsbok av tidigare årsbok. De säkerhetsskyddsproblem vi ser idag, har varit kända sedan länge.

Jag har skrivit ett blogginlägg om hur Sverige påverkats av kriget mot terrorismen tidigare, och en sak jag upptäckte när jag gjorde research då som inte uppmärksammats särskilt mycket i media, är att Sverige har skrivit under internationella överenskommelser gällande att bekämpa terrorism. Detta är inget konstigt i sig, men det är viktigt när man kanske tänker utifrån att SÄPO och flera andra myndigheter arbetar huvudsakligen för att skydda Sverige, men vi har också formellt/avtalsmässigt har förbundit oss att hjälpa andra länder i världen att bekämpa terrorism.

Men där tog årsboken år 2006 slut. Nu ska jag ta en paus innan jag fortsätter med årsbok 2007.

Säpos årsbok för verksamhetsåret 2007

Då påbörjar jag läsningen av årsboken för verksamhetsåret 2007 och jag hittar direkt ett guldkorn som jag aldrig hade hört talas om förut, nämligen “Bernklubben” som är en informell sammanslutning av länders säk/und-tjänster där man samarbetar. En googling gav även denna artikel om samarbetet: (sydsvenskan.se/2008-09-26/sa-…)

Ännu en intressant observation är att SÄPO i regel inte vill avslöja vilka länder man samarbetar med, men samtidigt listar man i årsboken öppet sina respektive motsvarigheter i andra länder vilket ju talar för sig självt så att säga gällande vilka andra myndigheter man samarbetar med.

Öppenheten fortsätter även i en intervjumed nya SÄPO-chefen Anders Danielsson som öppet talar om vilka andra tjänster han samtalar med, och kommenterar även (om än generellt) samarbetet med MUST och FRA.

Bilden nedan är från samma intervju, men på temat organiserad brottslighet. Nedanstående rader väcker ju nyfikenhet gällande hur SÄPO har arbetat mot organiserad brottslighet sedan dess. Detta eftersom internationella rapporter pekat på korsbefruktning/samarbete mellan organisationer inom den organiserade brottslighet och terrororganisationer gällande t.ex. smuggling och finansiering.

I årsboken uppmärksammar man även införandet av ny lagstiftning och införandet av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.

Baserat på nedanstående formuleringar som avsåg läget under år 2007, kan jag tänka mig att Författningsskyddet har massor att göra numera utifrån dels hot på sociala medier, och även den allvarliga situationen i våra utsatta och särskilt utsatta områden där statens institutioner har svårigheter att verka fullt ut.

Viktigt att tänka på här är existensen av klansamhällen vilket lyftes i ett skrämmande reportage av Aftonbladet tidigare i år, och där utvecklingen får anses ha potential att växa till ett omfattande samhällsproblem på sikt, förutsatt att man inte tar tag i och arbetar med den problematik som uppstår när du har kvar klanstrukturer med allt vad det innebär, parallellt med att människor ska leva i de svenska rättsordningen.

I SÄPO:s årsbok för 2007 ges bra en överskådlig tidslinje över myndighetens historiska rötter.

Som synes på bilden nedan är grunden i all välfungerande byråkrati att man har ordning och reda och där är arkiv och arkivering en viktig pusselbit, vilket även gäller inom underrättelse- och säkerhetstjänsterna.

I SÄPO:s årsbok för 2007 uppmärksammas publiceringen av en bild där profeten Muhammed gestaltas som rondellhund, som gjordes av konstnären Lars Vilks. Han har sedan dess tvingats leva med personskydd då det finns en konkret hotbild mot honom.

I årsboken tas det även upp att man gjort en kartläggning avseende spionage mot utländska oppositionella grupper som verkar från Sverige. Här är det värt att lyfta en senare händelse, nämligen mordförsöket på den uzbekiske imamen Obid Nazarov år 2012. Det som inträffade var att en man försökte skjuta ihjäl imamen men misslyckades med sitt uppsåt. Händelsen beskrivs i denna artikel: Östersunds tingsrätt konstaterade att mordet hade utförts på uppdrag av någon annan även om det inte gick att fastslå på vems uppdrag mordförsöket skedde. (aftonbladet.se/nyheter/articl…)

Anledningen att jag tar upp detta är då apropå dels förekomsten av utländska oppositionella grupper i Sverige och med detta följer främmande länders underrättelse- och säkerhetstjänsters verksamhet för att i vissa fall kartlägga och motarbeta dessa grupper i Sverige.

Jag fortsätter läsningen och kan konstatera att bristande säkerhetsskydd avseende känslig information och undermåligt säkerhetsskyddsarbete är ett återkommande tema i årsböckerna:

Frågan jag ställer mig är, eftersom SÄPO varnat för detta sedan typ årsboken för år 2002 och man konsekvent har sågat säkerhetsskyddsarbetet i offentlig sektor. Hur mycket känslig information har sluppit ut sedan dess fram tills idag? Som jag kommenterade gällande en tidigare årsbok och som även nämns i årsboken för 2007, visst finns hot från organiserade aktörer, men ett stort hot är också ensamvargar som lider av psykisk ohälsa.

Med detta avslutas läsningen av årsboken för 2007. Jag fortsätter läsning och kommenterande av årsbok 2008 om någon dag.

Säpos årsbok för verksamhetsåret 2008

Då börjar jag nu att läsa SÄPO:s årsbok för år 2008. Efter att ha betat av ett par årsböcker nu kan jag konstatera att inledningarna är rätt generella, dock kan man fortfarande reflektera kring det som står där. Som detta stycke till exempel, När någon lagförs för spioneri i Sverige är det så vitt som alltid fråga om “agenter”, dvs en person som värvats som spion av en utländsk underrättelseofficer. När spionen ifråga blir upptäckt/gripen blir den utländska underrättelseofficeren oftast PNG:ad och får lämna landet.

Frågan är dock om SÄPO (och/eller andra myndigheter) faktiskt har lyckats få fast och lagföra någon så kallad “illegalist”? Det vill säga en underrättelseofficer som verkar i Sverige utan skydd i form av att ha diplomatisk immunitet? Jag har inte uppdagat något sådant fall hittills i alla fall. För den oinsatte så betyder PNG=Persona Non Grata, det vill säga att den svenska regeringen meddelar det utsändande landet att diplomaten ifråga är icke önskvärd i landet, och dessa lämnar då i regel landet därefter. Vad gäller ryska underrättelseofficerare som “avslöjats” brukar SÄPO försöka få dem utvisade på den så kallade “Tjeka-dagen” då ryska underrättelseofficerare firar den ryska underrättelse/säkerhetstjänstens högtidsdag (den 20 december).

Nationellt Centrum för Terrorhotbedömning är en intressant institution inom svensk underrättelse- och säkerhetstjänst eftersom det sker en informationsdelning mellan de tre centrala aktörerna på området. När jag har läst om svensk underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria framträder annars en tydlig bild av att samarbetet mellan aktörerna inte alltid har varit smärtfritt.

Vad gäller informationsdelning mellan olika underrättelsetjänster är det värt att läsa om och studera det arbete som den amerikanske generalen Stanley Mcchrystal gjorde i Irak och Afghanistan gällande detta, där han skapade en intressant struktur för informationsdelning i kombination med operationer ute på fältet

Dåvarande chefen för SÄPO, Anders Danielsson, reflekterar i årsboken kring att “den stora hotbilden” skiftar med tiden och att Säkerhetspolisen måste vara flexibel för att möta det hotet som är mest aktuellt just nu.

Jag läser alltså SÄPO:s årsbok för år 2008, och redan här uppmärksammar man det som media kallar “terrorresenärer”. Det vill säga många år innan fenomenet föranleder utredningar och krav på ny lagstiftning i den allmänna debatten som förs i och med konflikten i Syrien/Irak och dess följdverkningar.

En viktig aspekt med underrättelseinhämtning är att skaffa sig information för att kunna påverka andra länder. I dessa tider av aktiva psyops och informationskrigföring där främmande makter mer eller mindre öppet försöker påverka oss, är det också viktigt att man också försöker komma åt information om hur regeringen och andra aktörer tänker i olika frågor, för att på så vis kunna påverka vårt agerande, eller anpassa sitt eget agerande. Här kan man särskilt fundera kring Gripen-försäljningarna och andra internationella handelsprojekt. Detta togs ju upp i årsboken för 2008, och det är ju inte orimligt att tänka sig att det nu år 2017 sker riktad underrättelseinhämtning för att få tag på teknisk information om den nya Gripen-versionen till exempel.

Här nedan har vi ett konkret exempel på när en diplomat/underrättelseofficer blir PNG:ad efter att denne bedrivit olovlig underrättelseverksamhet i Sverige.

Spioneri behöver ju som synes på bilden nedan inte bara ske för främmande makt utan det kan även ske för att själv få ekonomisk vinning i form av företagsspioneri. Detta var alltså år 2008 och personen fick 4 års fängelse. Jag undrar vad personen gör numera?

För dennes förtroendekapital hos en potentiell arbetsgivare lär ju inte vara särskilt stor kan man föreställa sig. Som tidigare noterats, SÄPO:s uppdrag är brett och även saker som vid första anblicken ser ut som helt civila produkter kan i vissa fall användas i militärt syfte och för att framställa WMD:s.

Som media har rapporterat vid ett flertal tillfällen och i synnerhet sedan efter 9/11 så har det funnits och finns idag högt uppsatta terrorister som har sin hemvist i Sverige. Observera också på bilden nedan att SÄPO har haft samtal med mannen och försökt få honom att inte resa ned till Irak.

Jag läser alltså SÄPO:s årsbok för år 2008, och här ser vi en viktig sak med SÄPO:s arbete. Det viktigaste i deras uppdrag är att avbryta, förhindra och förebygga, snarare än att få till en fällande dom. Detta missas ofta i mediebevakningen.

Det som står här på bilden nedan är ju hyperintressant och särskilt aktuellt numera 2017 eftersom vi numera har “Samordnaren mot våldsbejakande extremism” och arbetet med så kallad avradikalisering mm. År 2008 sa alltså SÄPO att man låg långt fram gällande detta vid en internationell jämförelse.

Som jag har noterat tidigare, namn och organisationer kommer och går, men individerna och det hot som de utgör mot demokratin och landet i stort består. Då hette de SMR, jag gissar att många av dem nu ingår i NMR.

Och som tidigare konstaterats, våldsbejakande extremism finns inom alla olika politiska och religiösa läger.

Här formulerar SÄPO år 2008 alltså en viktig poäng som vi kan applicera på t.ex. NMR-demonstrationen som skedde i GBG för ett par veckor sedan.

Även detta är lika aktuellt idag som det var då, med sprängattentat och hot/våld mot polisanställda. Vore intressant att veta vad SÄPO gör gällande detta bakom kulisserna numera med tanke på det upptrappade våldet mot polisanställda på senare tid med skjutningar och sprängdåd.

Det här har ju slutat att vara roligt för länge sedan, SÄPO varnar år efter år för att myndigheterna måste förbättra sitt säkerhetsskydd och för riskerna med “outsourcing”. Detta är alltså årsboken för år 2008, och”Transportstyrelsegate” inträffade år 2017.

Här nedan kan vi ju konstatera att man över tid har fortsatt med officiella resor till osäkra områden där det även råder väpnad konflikt. Till exempel besökte ju Försvarsministern och Utrikesministern Irak för två år sedan: (regeringen.se/artiklar/2015/…)

Där var det slut på årsbok 2008 som var synnerligen intressant och fullsmockad med intressanta artiklar och information.

Säkerhetspolisens verksamhet för år 2009

Då inleder jag läsningen av årsbok för år 2009. Vill ge en särskild eloge för årsböckerna grafiska profil som är riktigt snygg och som har en liknande övergripande utformning över åren. SÄPO:s årsbok för år 2009 inleds med en viktig slutsats avseende IT-attacker och det är att det är svårt att spåra avsändarna/aktörerna och att det viktigaste arbetet gällande att jobba mot detta hot är det förebyggande arbetet.

Som tidigare har uppmärksammats, andra länders underrättelsetjänster är verksamma i Sverige för att spionera på och kartlägga egna medborgare och oppositionell politisk verksamhet som bedrivs i Sverige riktat mot hemlandet.

När jag läste boken “25 år vid SÄPO:s kontraspionage” skriven av f.d. chefen för SÄPO:s kontraspionage Bengt Nylander, framgick det väldigt tydligt att mycket av arbetet handlade om att kartlägga vad som var skyddsvärt och informera de som ansvarade för det skyddsvärda om de risker som fanns. Återigen vikten av förebyggande arbete.

Återigen ett guldkorn! Här beskrivs dels samspelet mellan agent och underrättelseofficer, samt så beskrivs värvningsprocessen väldigt pedagogiskt. Detta är alltså hämtat ur SÄPO:s årsbok för år 2009.

I media och debatten uppmärksammar man numera oftast så kallade “terrorresenärer” till Mellanöstern, vad man dock sällan noterar är att många svenska medborgare under det senaste decenniet även har rest till Somalia och stridit för terrororganisationen al-Shabaab.

Även i SÄPO:s årsbok för 2009 tar man upp det förebyggande arbetet mot våldsbejakande extremism. Det jag inte riktigt förstår är om man nu har arbetat förebyggande avseende detta under så många år, hur kommer det sig att man inte nåt längre än vad man gjort idag? Ett par år tidigare anger man själva att man ligger långt fram gällande detta ur ett internationellt perspektiv. Och här är vi år 2009, och idag är det 2017, och vi har fler våldsbejakande extremister än på länge, i synnerhet våldsbejakande islamister. Sedan förstår jag självklart att SÄPO inte kan reda upp allt detta med underliggande problematik själva, dock borde man som sakkunnig myndighet sitta på stora mängder kunskap som det kan tas avstamp från med uppstarten av alla samordnare mot våldsbejakande extremism på olika nivåer.

Som synes på bilden nedan var IT-angreppen sofistikerade redan då och idag är de ännu mer avancerade. Dock ska man komma ihåg att IT-angrepp kan ske på många fronter, “tappade preparerade USB-minnen” på parkeringsplatsen utanför ett företag/myndighet, eller “social engineering”. Läste för en tid sedan en tråd på Twitter som jag inte hittar åt nu (och som jaginte vet om den var sann). Men hur som så beskrev den hur en “säkerhetsskyddsexpert” testade säkerheten på ett kontor, och hon beskrev alla steg i sitt arbete, och allt hon gjorde gick att förankra i ens egen verklighet. Hon började med att gräva i folks Linkedin-profiler och ringde sedan upp en person på företaget och utgav sig för att vara en känd aktör som hade koppling till företaget. På så vis kom hon innanför skalskyddet och sedan var det bara att snacka sig vidare djupare in i mer säkrade områden. Och det fascinerande var att varje enskild person som oavsiktligt “hjälpte” henne vidare in på kontoret och i olika system, inte gjorde något som de upplevde som fel. Och med många bäckar små var hon snart inne på kontoret hos chefen som hade hyrt in henne. Kontentan av den aktuella historien är att ingen säkerhetskedja är starkare än den svagaste länken, och att det räcker med ett litet säkerhetshål för att släppa in en angripare. Och viktigast av allt, IT-säkerhet handlar om så mycket mer än ettor och nollor!

Även av det som står på bilden nedan finns en viktig lärdom att dra, och det är att för inte alltför länge sedan så levde vi i en betydligt mindre digitaliserad värld, och saker funkade ändå! Jag läste någonstans för ett par år sedan (vet återigen inte om det var en skröna), att man i Ryssland köpt in skrivmaskiner och skötte viss dokumentation av skyddsvärd information på det sättet. Oavsett skröna eller ej så finns även exempel i Sverige där jag vet att vissa utredningar inom MUST (fått veta genom öppen källa), endast gjorts i enstaka fysiska exemplar. Poängen jag vill göra är att om man sitter på information med högt skyddsvärde kanske denna ska lagras på dator utan nätverksåtkomst i ett låst rum? Eller skrivas ut på papper och försvaras i ett säkerhetsskåp. Bara för att vi kan digitalisera allt innebär inte att vi måste!

Jag avslutar dagens genomgång med denna lärdom från SÄPO:s årsbok från år 2009, nämligen att fienden lägger pussel och även om din bit verkar harmlös kan den orsaka skada för rikets säkerhet när den sätts samman med andra pusselbitar till en helhet.

Säpos årsberättelse för verksamhetsåret 2010

Efter studier i juridik på förmiddagen är det nu dags för förkovran i SÄPO:s historia och att kika på årsboken för år 2010. Som dåvarande chefen för SÄPO konstaterade var år 2010 ett händelserikt år för Säkerhetspolisen och landet i stort. Det jag noterar särskilt är att man lämnade en rapport om våldsbejakande islamistisk terrorism till regeringen. Som noterats i tidigare årsböcker har man ju arbetat med dessa frågor synnerligen aktivt sedan år 2001, och man arbetar med dem idag. Det vore intressant att göra ett intervjuprojekt där man tittade närmare på hur regeringarna har agerat utifrån det som har framförts av SÄPO under denna tidsrymd. En rätt stor öppenhet för att vara en säkerhetspolis måste jag säga.

Jag tänkte även bjuda på en kort personlig anekdot. Jag måste ha varit runt 12-13 (blev säkpol-intresserad i unga år) när jag efter att ha sett en film eller dylikt, började fundera kring det här med att gärningsmän ställer ut väskor och ringer till Polisen och säger att det är en bomb i väskan. Jag tänkte att det här måste ju kunna ställa till stora problem om man gjorde detta i stor skala, och jag tänkte: Undrar hur SÄPO tänker kring ett sådant scenario? Kavat som jag var vid den åldern, tog jag och mejlade till SÄPO och frågade hur de tänkte att man kunde hantera ett sådant scenario. Jag kan bara tänka mig vad de måste ha tänkt på registraturen, dock borde ju ett par registerslagningar ha avslöjat åldern på frågeställaren och därmed att frågan var ställd av ett nyfiket barn. Hur som, det gick ett par veckor innan jag fick ett mejl från en handläggare att Säkerhetspolisen arbetade med och planerade för att kunna hantera en stor bredd av scenarier men att han inte kunde kommentera hur man skulle hantera det specifika scenariot. Nåväl, åter till läsningen av årsboken.

Årsboken nämner återkommande Samverkansrådet mot terrorism som består av följande myndigheter, och där SÄPO är sammankallande:

Det finns också ett annat råd som är intressant i sammanhanget och det är Samverkansrådet(en) mot organiserad brottslighet som startades år 2008, där deltagandet i de olika råden ser ut som följer enligt info på Ekobrottsmyndighetens hemsida:

Det är intressant att notera vilka myndigheter som anses relevanta att ha med i de respektive råden. Man kan notera att Transportstyrelsen finns med i rådet mot terrorism men inte i rådet mot GOB t.ex, eller att Skatteverket finns med i rådet mot GOB men inte i rådet mot terrorism. Observera att detta var i årsboken 2010 vilket gör att det kan se annorlunda ut nu. Men jag läser vidare.

Som tidigare nämnts finns vissa återkommande delar av årsboken, varav en är “Hoten mot Sverige” och gällande spioneri mot Sverige nämns ofta att fler än 15 länder bedriver spionage mot Sverige. Jag undrar hur det kommer sig att man väljer att skriva just 15 länder och vilka dessa särskilt utmärkande 15 länder är? Utifrån vad som har framkommit i årsböckerna och vad som är allmänt känt så bedriver följande länder någon form av aktivt underrättelseverksamhet mot/i Sverige:
Ryssland
Nordkorea
Iran
Kina
Eritrea

Även i denna artikel från 2012 av @MikaelHolmstr nämner sakkunniga fler än 15 länder: (svd.se/dessa-lander-s…)

I oktober 2010 höjde NCT hotnivån ett steg vad gällde risken för terrorism mot Sverige. Detta visade sig vara befogat eftersom terrorattentat på Bryggaregatan sedan inträffade den 11 december 2010. Här kan man undra om det i efterhand fastslogs en koppling mellan uppgifterna somledde till höjningen av hotnivån, och det attentat som sedan inträffade. Ska lägga en mental notering att forska vidare i detta vid tillfälle.

Säkerhetspolisen fortsätter vara föredömligt pedagogiska i årsboken när de redogör för de olika sätt som man arbetar med att hämta in information:

Man redogör även för vilka olika täckmantlar och vilka metoder som främmande makters underrättelsetjänster använder för att utöva underrättelseinhämtning i/mot Sverige:

Det tas även upp ett antal fall där man uppdagat utländskt spioneri av främmande makt:

En händelse som jag själv hade glömt bort är denna där amerikanerna hade bedrivit övervakningsverksamhet, som dock ej bedömdes utgöra olovlig underrättelseinhämtning efter genomförd förundersökning, notera för övrigt den syrliga avslutningen gällande om verksamheten var anmäld på rätt sätt eller inte:

Som det noterades i början på SÄPO:s årsbok för år 2010 var det ett händelserikt år för myndigheten och man nämner bland annat terrorattentatet på Bryggargatan. Jag undrar vad den utredningen resulterade i egentligen, eftersom inget åtal väcktes blev det ju aldrig något FUP som blev offentligt gällande vad man kommit fram till i polisutredningen.

Tänker då gällande ev kopplingar till etablerade terrororganisationer och dylikt? Vad som skedde i själva händelsen är väl förhållandevis allmänt känt. SÄPO utredde även två fall av misstänkt stämpling till terrorbrott där de två misstänkta fälldes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Nu friades männen men värt att notera i sammanhanget generellt är att Sverige kan användas som bas för att planera terrordåd i andra länder.

SÄPO utredde och stoppade även ett planerat terrordåd i Köpenhamn. För den som vill läsa mer om denna händelse och vad som hände bakom kulisserna, ur ett danskt perspektiv finns ett kapitel om detta i boken “Sju år som spionchef” skriven av Morten Skjoldager och även den f.d. chefen för den danska säkerhetstjänsten PET.

En händelse av mer lycklig karaktär som skedde under 2010 var kronprinsessbröllopet som genomfördes enligt plan och utan incidenter, och där även den så kallade “Säpojoggen” uppstod.

I SÄPO:s årsbok för 2010 berättar man även om arbetet vid SKC, och här är det viktigt att ha i åtanke att gällande att skydda nationen sker skarp verksamhet hos flera myndigheter under dygnets alla timmar och årets alla dagar.

SÄPO släppte det året även rapporten “Våldsbejakande extremism i Sverige”, som man kan hämta ned och läsa här: (sakerhetspolisen.se/download/18.63…)

Kommer nog att göra en separat tråd där jag läser och kommenterar den och jämför slutsatserna 2010 med hur läget ser ut idag. Där tog årsboken för 2010 slut, återkommer med fortsatt läsning och kommenterande av årsboken för 2011.

Säkerhetspolisens verksamhetsberättelse för verksamhetsåret 2011

Kaffekoppen är fylld och jag öppnar årsboken för 2011, och nu heter chefen för Säkerhetspolisen Anders Thornberg och han nämner bland annat terrordåden på Utöya och i Oslo, och även att den “Arabiska våren” troligen kommer påverka SÄPO:s verksamhet.

Han nämner också debatten kring de så kallade “Stasiarkiven” och uppgifter om svenskar i dessa, och de avvägningar som man gör gällande känslig information i relation till att försöka ha en så öppen verksamhet som möjligt. Här kan man också reflektera över vilken som är den “äldsta” sekretessbelagda uppgiften som finns i de svenska arkiven, och där man även vid en prövning idag skulle besluta att uppgiften fortsatt skulle sekretessbeläggas?

Här var ett intressant guldkorn från årsboken. SÄPO anger alltså för år 2011 att det inom ramen för utländskt underrättelsearbete mot Sverige förekommer hot/våld. Man anger dock att det även kan ske mot svenska intressen utomlands.

En intressant personligt reflektion gällande detta är att i “Johan Falk”-filmerna finns ett antal händelser gestaltade, bl.a. en händelse där en svensk kidnappas utomlands och där det sker våldsamheter på en utländsk ambassad i Sverige till följd av detta. Jag mejlade manusförfattarna till serien för ett par år sedan och frågade om vissa händelser i serien, och jag fick till svar att i stort sett alla händelser i serien hade kopplingar till verkligheten, men i vissa fall var en händelse i filmen en blandning av flera verkliga händelser. Poängen är att det finns troligen säkerhetsrelaterade händelser och incidenter som har skett mot svenska intressen och lösts i det tysta, och som vi kanske aldrig kommer att få höra något om. Man tar som i årsboken för 2010, även i årsboken för 2011 upp detta med uppgifter om svenskar som utifrån arkivuppgifter bedömdes kunna ha arbetet för Stasi, och man gör en viktig poäng om att bara för man är registrerad hos SÄPO innebär det inte att att man begått ett brott.

I nedanstående bild görs en viktig poäng, även om jag dock anser att man skulle kunna berätta mer om de öppna delarna än vad man gör. Sedan är det ju så att det finns mycket information i öppna källor, och i synnerhet gällande historiska händelser, men även aktuella sådana.

Man gör även en tillbakablickande på hur arbetet med kontraterrorism har förändrats maa att det gått 10 år sedan 9/11. Återigen så vore det intressant att göra en intervjuserie där man intervjuade centrala personer inom svensk kontraterrorism under de två senaste decennierna.

I SÄPO:s årsbok för 2011 tar man även upp händelserna på Utöya och i Oslo och berättar om hur man arbetade i Sverige i samband med att detta inträffade.

Sånt här är alltid intressant i efterhand, SÄPO skriver om att man ska genomföra ett projekt för att lättare kunna identifiera ensamagerande våldsverkare. Men jag blir ju nyfiken på vad man kom fram till i projektet som man skriver nedan. Gör en mental notering att kolla vidare på detta.

Man redovisar även läget i polisutredningen efter terrorattentatet på Bryggargatan 2010.

Under året tar man även upp att man även ingripit mot en misstänkt förberedelse till terrorbrott mot en utställning med koppling till Lars Vilks. Det är skrämmande hur långt i efterhand teckningen i Nerikes Allehanda har fortsatt att påverka och provocera folk till våldsdåd.

Man redogör även för kontraspionagearbetet under 2011 och uppgav att man under det gångna året bedrivit ett flertal förundersökningar.

Sedan hittar vi ytterligare ett guldkorn där man konstaterar att Sverige de facto var i väpnad konflikt med Libyen inom ramen för en FN-insats. Jag undrar vad UD tyckte om den slutsatsen och hur det påverkar statementet att vi inte varit i krig på 200 år.

Här noterar SÄPO att Syrien år 2011 var ett land man följt länge vad gäller flyktingspionage. Med tanke på hur många flyktingar som kommit från Syrien till Sverige med anledning av den väpnade konflikten som pågår i landet, kan man tänka sig att detta fortfarande är aktuellt. Samtidigt kan man tänka sig att den väpnade konflikten försvagat landets underrättelse/säkerhetsapparat till stor del så att man kanske inte har samma kapacitet som tidigare.

Man berättar även om Almedalen-kommenderingen. Här är det värt att reflektera över att Almedalsevenmanget under alla år har varit förhållandevis fritt från (kända) säkerhetsincidenter och det har vi troligen en gedigen insats av SÄPO mfl att tacka för.

Jag avslutar läsningen av SÄPO:s årsbok för år 2011 med ett citat som var synnerligen sant år 2011 och som säkerligen är ännu mer aktuellt idag när vi lever stora delar av vårt liv online och genom våra telefoner.

Säkerhetspolisens redovisning av verksamhetsåret 2012

Ölen är upphälld och chipsskålen fylld. Då öppnar jag SÄPO:s årsbok för 2012 och ser vad som döljer sig där. SÄPO-chefen Anders Thornberg inleder och här lyfter han tre viktiga saker. Först att han blivit chef för en myndighet där han arbetat sig upp till toppen vilket är hedervärt. Därefter att SÄPO framöver skulle bli en egen myndighet, vilket de blev år 2015. Och sist att man ska flytta, under 2013 vilket man också gjorde, till kvarteret “Ingenting” i Solna. Det är nog få myndigheter som har haft HQ i så precist rätt kvarter utifrån verksamheten. Jag föreställer mig att det är viss humor att förklara detta för utländska gäster.

Intressant artikel i årsboken om SÄPO:s sambandsmän. En intressant aspekt här är om man relaterar det Therese berättar om att det tar lång tid att bygga upp förtroendefulla relationer, till det som tas upp i “Sju år som spionchef”, om att danska PET i och med kriget mot terrorismen var tvungen att bygga upp relationer med till exempel den pakistanska underrättelsetjänsten som man inte haft på samma sätt tidigare, och hur detta var en balansgång på flera olika sätt. Det är ju fullt rimligt att anta att SÄPO/MUST har varit tvungen att agera på samma sätt och dansa på en delikat lina vad gäller hur långt man samarbetar och vilken information man delar utifrån olika aspekter som olika straffskalor, och i Pakistans fall det faktum att delar av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI samarbetar med och stöttar talibanerna och andra terrorgrupper.

Ännu ett intressant guldkorn där SÄPO i detalj går in på hur en så kallad “front” för en utländsk underrättelsetjänst kan se ut, dvs där man har en utåt sett legitim roll i ett legitimt företag (eller så är hela företaget en front) och sedan använder den legitima rollen i sin roll som underrättelseofficer. Det är här det är viktigt att vara observant på utländska tankesmedjor/studieförbund och dylikt, och i dessa tider i synnerhet om de har kopplingar till den ryska staten. Ledarskribenten och journalisten Patrik Oksanen har i sina texter gjort ett föredömligt arbete vad gäller att uppmärksamma när företrädare för ryska “frontorganisationer” bjudits in till evenemang och att föreläsa i Sverige, när det i själva verket har handlat om personer med kopplingar till rysk underrättelsetjänst.

Nu refererar jag till SÄPO:s årsbok s 20-23 som syns här nedan och detta för att de lyfter ett antal viktiga punkter som jag tänkte nämna. Först och främst, våldsbejakande extremism har funnits i Sverige under en väldigt lång tid, och vad gäller våldsbejakande islamistisk extremism har SÄPO arbetat för att bekämpa och motverka denna sedan i vart fall efter år 2001 och troligen tidigare än så även om jag inte har källa på detta. Sedan är det också viktigt att uppmärksamma att det finns starka band mellan Sverige och ett antal andra länder som har en relevans vad gäller både organiserad brottslighet och terrorism. Detta utifrån att det finns en stor flyktingdiaspora från ett antal länder i Sverige. Bland de som sökt sig bort från kriget i hemlandet finns också personer som har andra syften med sin vistelse i Sverige och använder Sverige som en bas för utländsk politisk oppositionsverksamhet, för att samla in pengar och stötta en väpnad kamp i hemlandet och i vissa fall för att finansiera och planerar terrordåd både i Sverige och i andra länder. Dessa band mellan Sverige och andra länder får alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige eftersom det är band och verksamheter som får en stor påverkan på Sveriges nationella säkerhet.

Jag ska inte återupprepa alltför mycket av det jag har skrivit tidigare om detta med säkerhetsskydd eftersom jag upprepade gånger konstaterat att SÄPO varnat för riskerna för det som #tsgate blev ett konkret exempel på hur det går när man inte lyssnar på SÄPO:s varningar och råd. Dock erbjuder SÄPO i sin årsbok en kort guide för hur man kan tänka för att på egen hand gör en säkerhetsgenomlysning av sin egen verksamhet och om man sitter på skyddsvärd information.

En liten pik gällande #tsgate är dock följande:

Under rubriken “Författningsskydd” tar SÄPO i årsboken för 2012 upp att man har ett specifikt uppdrag vad gäller den grova organiserad brottslighetens påverkan på demokratiska funktioner. Det vore intressant att veta om bilbomber mot polischefer och sprängdåd mot polisstationer faller inom ramen för det uppdraget, eller om uppdraget endast innefattar till exempel attacker mot och påverkan mot politiska institutioner. För personligen anser jag att de attacker vi sett på senare år mot Polisen är attacker mot demokratiska funktioner.

En väldigt intressant intervju i SÄPO:s årsbok för 2012 med deras chefsanalytiker för kontraterror. Man kan konstatera att oron för så kallade “terrorresenärer” till Syrien i tidigare årsbok var befogad med tanke på den ökning som skedde under de efterföljande 4 åren.

SÄPO tar upp överbelastningsattacker mot myndigheters hemsidor under 2012 och konstaterar att cyberattackerna blir mer och mer avancerade, och som vi har märkt har ju den utvecklingen fortsatt till dessa dagar med bland annat “ransomware”-attacker och annat.

I arbetet för att motverka spridning och tillverkning av massförstörelsevapen var ju Iran ett land tidigare ett land som var aktuellt i detta sammanhang. Det blir intressant att se vad som händer nu när USA verkar kliva av det ingångna avtalet mellan Iran och andra länder.

Som avslutande del av årsboken för 2012 är det en intervju med en av SÄPO:s spanare. För den som är intresserad av att läsa mer om spaning kan jag rekommendera böckerna “25 år vid SÄPO:s kontraspionage”, “Under Cover” och “Den aningslöse”.

Med detta avslutar jag kvällens läsning av SÄPO:s årsböcker. Som ni märker finns det både många historiska guldkorn, men även många sidor/lektioner som går igen från år till år.

Säkerhetspolisens årsberättelse för verksamhetsåret 2013

Då öppnar jag SÄPO:s årsbok för 2013 och fortsätter kunskapsresan. Hittar direkt en intressant observation om dåvarande president Obamas besök till Sthlm under 2013. Med anledning av både både Obama och nu Trump har jag funderat på om det förekommit många attentatsplaner/försök i det dolda men som man förhindrat eller stoppat i ett tidigt skede. För båda presidenterna var och är ju kontroversiella på sina egna vis och kontroversiella personer tenderar ju att ha en högre hotbild gentemot sig. Men vi håller tummarna för att inget sker mot någon av dem i framtiden heller.

Läser vidare och observerar en sak som ofta förekommer när SÄPO skriver om personer som tänkt resa till en utländsk konflikt, och det är att man haft samtal med personen ifråga. Vore intressant att veta om det är en typiskt svensk åtgärd eller om man gör detta i andra länder också.

Observerar att man nu skriver att ett tiotal länder bedrivit olaglig underrättelseverksamhet i och mot Sverige under 2013. I tidigare årsböcker har man pratat om femton länder. Frågan är vilka länder trappade ned/slutade med sin verksamhet och varför i sådana fall?

Här har vi ännu en intressant skrivelse, nämligen att utländskt spionage kan leda till “förlust av liv och hälsa”. Detta är ju ett väldigt allmänt hållet uttalande. Man kan ju t.ex. tänka sig att en soldat i Mali lägger ut en bild på FB som geotaggas och som snappas upp av av personer med kopplingar till fientligt sinnade individer i Mali och att dessa sedan företar en attack mot aktuell plats och militär postering vilket leder till svenska förluster. Där har vi ju en form av spionage som det finns faktiska exempel på i verkligheten och som lett till en förlust av liv/hälsa. En annan tolkning är ju att t.ex. svenska underrättelsetillgångar i utlandet kan röjas, och att dessa då hamnar i fängelse eller mördas. Alla kanske inte vet det men amerikanska CIA har en anonym minnesvägg i sitt högkvarter där alla som stupar i tjänsten får en stjärna på deras minnesvägg. Om jag har förstått det rätt så gäller detta endast CIA-anställda som omkommer/mördas i tjänsten, dvs man får ingen minnesstjärna om man är en utländsk agent och omkommer/mördas i tjänsten. Jag intervjuade C MUST för cirka ett år sedan och då frågade jag om MUST har någon liknande minnesvägg så som CIA har och svaret jag fick var att de har de inte. Då frågade jag hur det kom sig och då fick jag svaret att det fanns inget behov av en sådan. Allt detta finns on the record i arkivet på www.ikrigochfred.se för övrigt. Men sedan läste jag “Sprickor i järnridån” av Wilhelm Agrell, och där framkom det (och det är känt sedan tidigare) att man under Kalla Kriget hjälpte baltiska frivilliga att komma över till Baltikum för att utgöra underrättelsetillgångar åt Sverige och andra västländer. Operationen var dock ett stort misslyckande och vad jag förstod fångades/dödades nästintill samtliga agenter som skeppades över. Vi ska nu ha i åtanke att detta organiserades av den dåvarande svenska underrättelsetjänsten T-kontoret, dvs inte dagens MUST även om man kan se en organisatorisk släktlinje och på den tiden kanske man inte tänkte i linje med minnesväggar överlag. Min poäng är dock att även om inga svenska underrättelseofficerare har omkommit/dödats i tjänsten, kan vi inte utesluta att inga svenska agenter/underrättelsetillgångar har råkat illa ut även under tiden efter kalla krigets slut. För övrigt vore detta inget konstigt givet spelets regler i underrättelsevärlden, är du underrättelseofficer och har diplomatisk immunitet och avslöjas då blir du PNGad. Är du underrättelseofficer och opererar utan diplomatisk immunitet, då är det lite mer oklart vad som sker. Stormakterna skulle säkerligen göra någon form av fångutbyte eftersom man har folk i fängelserna som man kan byta med så att säga. I vilken grad mindre länder överhuvudtaget använder sig av illegalister är högst oklart, och därmed är det också oklart hur man skulle hantera en sådan situation. Men är du agent åt en främmande makt (hypotetiskt sett en ryss som arbetar åt Sverige i Ryssland) och upptäcks/grips, då är det ju samma sak som om det omvända sker i Sverige, du ställs inför rätta för spioneri och lagförs. Skulle du fångas in och lagföras som spion i ett land med dödsstraff eller t.ex. en diktatur finns också risken att man avrättas/mördas. Oavsett vilken sida/land man spionerar för så är det en riskfylld sysselsättning, i synnerhet om man är agent åt främmande makt.

Här beskriver SÄPO i sin årsbok för 2013 hur värvningsstegen går till för när utländska underrättelseofficerare försöker värva agenter och hur man ska agera om man tror sig vara utsatt för ett värvningsförsök.

Kapitlet om kontraterrorism är väldigt intressant i SÄPO:s årsbok för 2013. Jag ska göra ett par nedslag. Dels går man igenom hur en person kan radikaliseras och vilka faktorer som påverkar, och dels tar man upp att SÄPO endast arbetar arbetar endast med våldsfrämjande extremistiska miljöer när det finns information om brottslig verksamhet. Här är det viktigt att peka ut att det är en svår balansgång att gå, för att tänka onda tankar är inte olagligt, men att tänka onda tankar och ha för avsikt att planera och förverkliga dessa tankar i form av våldsdåd är synnerligen olagligt. Men att dels hitta dessa personer som har dessa tankar och avsikter, och att dessutom hitta dem i skiljelinjen mellan obrottslig tanke, och den olagliga när du börjar planera och dylikt, det är inte en lätt verksamhet och all respekt för de som arbetar med kontraterrorism för det är synnerligen ingen lätt verksamhet att jaga de farliga nålarna i en gigantisk höstack. Två andra viktiga observationer är dels att man 2013 inte bedömde att den våldsfrämjande islamistiska miljön i Sverige växte, vilket bevisligen var en felbedömning utifrån det läger vi har nu år 2017. Och dels flaggar man för risken för ensamagerande aktörer/lone wolves. Nu pågår ju förundersökningen maa terrordådet på Drottninggatan i våras men av den infon som kommit ut så verkar det ju vara fråga om en ensamagerande aktör, även om vi inte vet hur det sett ut bakom kulisserna och vilka kontakter mannen hade i övrigt. En annan observation vad gäller lägesbilden 2013 var att man inte kunde utesluta attentat och andra våldsdåd även från andra aktörer än våldsbejakande islamister. Och detta är ju något som vi lätt glömmer bort, men som funnits som en röd tråd from årsboken 2002 och framåt att då och då dyker det upp att man gjort ett tillslag mot en vänsterautonom grupp eller en högerextremistisk grupp som haft vapengömmor och/eller planerat olika former av våldshandlingar. Återigen, våldsbejakande extremism och våldsverkare finns inom alla religiösa/politiska/mfl rörelser.

En sista observation apropå kontraterrorism är att man i årsboken noterar att den “Arabiska våren” och den politiska turbulensen som följde, har fått ett antal instabila stater där terrororganisationer fått större möjligheter att verka. Här finner vi t.ex. Libyen, Syrien mfl.

Här konstaterar man något som borde vara självklart, men som uppenbarligen är något som behöver påminnas om i olika delar av samhället. Värt att notera är också att man reflekterar över både att skydda med hänsyn till rikets säkerhet och mot terrorism. Hotbilden är komplex.

Även nedantstående har varit en illröd tråd igenom i stort sett samtliga årsböcker.

Intressant med en beskrivning av livvakternas uppdrag. Jag har på ett flertal evenemang observerat livvakters ageranden, bl.a. på en föreläsning där en minister medverkade och där ett par aktivister i en föreläsningssal plötsligt reste sig upp och skanderade slagord. Tilläggas ska att ingen kontroll gjordes av vad som fördes in i lokalen och aktivisterna vecklade även ut en banderoll. I den situationen så är jag imponerad över att livvakterna höll sig såpass lugna som de gjorde, och jag undrar hur en liknande situation hade hanterats utomlands med tanke på att under någon sekund där så var det högst oklart vad dessa aktivister var på väg att ta fram för något.

Ännu en intressant sak att notera i bilden nedan och det är att SÄPO i regel redogör för läget i den högerextrema miljön och i den vänsterautonoma miljön, men här nämner man även t.ex. djurrättsaktivister när man redogör för drivkrafter för ensamagerande aktörer. Här vore det väldigt intressant att läsa SÄPO:s årsböcker under 1990-talet och se hur man skrev om och bedömde den tidens attentat och våldsdåd från djurrättsaktivister där man brände bilar och utförde andra råd. Det är också intressant att notera att även om klimatförändringarna och miljöfrågorna är högt upp på agendan numera så ser vi ingen markant ökning av våldsbejakande extremism och våldsaktioner från miljögrupperingarna, om vi bortser från de kravaller och upplopp som uppstår vid olika toppmöten och vissa hot/sabotageaktioner mot livsmedelsbranschen/djuruppfödare.

Dåvarande presidents Obamas besök i Sverige var om jag minns rätt det första besöket från en sittande amerikansk president. Var även den största insatsen man haft kring en enskild skyddsperson, vill minnas att man tom svetsade igen avloppslock längs kortegevägarna.

Ännu ett prinsessbröllop klarades av. Man kan tänka sig att man hade stor nytta av det tidigare kronprinsessbröllopet som skedde ett par år tidigare.

Ännu ett långt kapitel om terrorism men inte så mycket nytt i jmf med tidigare. Noterade dock en intressant sak, att man räknar Al-Shabaab-inspirerade aktörer som ett av de största terrorhoten i Sverige. Men vad jag har uppfattat har väl dessa personer i huvudsak finansierat terrorverksamhet och terrordåd i utlandet, samt rest till Somalia för att strida. Vad jag vet (kan dock ha missat något) har det väl inte än så länge uppdagats planer på terrorhandlingar i Sverige av Al-Shaabab-anknutna personer.

Som sagt, även länder som vi normalt sett inte tänker på i spionerisammanhang bedriver olovlig underrättelseverksamhet i Sverige.

Avslutar läsningen av SÄPO:s årsbok 2013 med att reflektera kring deras medarbetarporträtt av en psykolog som arbetar med riskbedömningar. Denna visar på att en säkerhetstjänst har och behöver ha en bred palett av kompetenser för att hantera och bekämpa hot mot rikets säkerhet.

Säkerhetspolisens verksamhetsberättelse för verksamhetsåret 2014

Med julmust i glaset öppnar jag SÄPO:s årsbok för 2014. Som vanligt inleder SÄPO-chefen Anders Thornberg med en summering av året och jag noterar särskilt detta och konstaterar återigen att kriget i Ukraina belyses alldeles för lite i svensk media i relation till hur mycket det det påverkar vår säkerhetspolitiska situation.

Läser vidare och noterar att man nu pratar om cirka 1100 medarbetare, i tidigare årsböcker har man pratat om runt 1000 medarbetare. Som jag kommenterade i tidigare årsbok har ju anslaget successivt ökat och då är det rimligt att antalet medarbetare också ökat med åren.

Som tidigare noterats har antalet länder som man konstaterar bedriver underrättelseverksamhet i och mot Sverige ändrats från 15 och fler till 10 och fler. En annan intressant detalj är konstaterandet att utländsk makter kan köpa upp svenska strategiskt viktiga företag, detta har ju även noterats i media både vad gällde en hamn i Stockholmsområdet och vad gäller hamnen i Gävle, och dessa är ju “fysiska tillgångar”. Man kan nog konstatera att det finns många privata företag som utländska aktörer kan köpa upp och därigenom endera få tillgång till känslig info eller i vart fall få en bra ingång för att kunna arbeta för att komma åt känslig information. Som jag konstaterade i ett samtal nyligen så kan man diskutera om kunskapen/vaksamheten är tillräckligt stor på myndighetsnivå och hos stora företag som arbetar med känslig verksamhet. Och om det är problematiskt på den nivån där man har resurser/personer som endast arbetar med säkerhetsarbete och säkerhetsskydd, då kan vi ju bara tänka oss hur medvetenheten ser ut i mindre företag med mindre marginaler och ingen personal dedikerad enbart för säkerhetsarbete.

Läser vidare i SÄPO:s årsbok för 2014 och noterar att man uppmärksammar att det införts ny lagstiftning på underrättelse/säkerhetstjänstområdet:

I avsnittet om kontraterrorism tar man upp betydelsen gällande karismatiska ledare/predikanter och föreläsningar/propaganda. Här är det viktigt (även om SÄPO inte skriver det) att notera att det inom legitima religiösa miljöer/mötesplatser kan finnas våldsbejakande individer som är beredda att begå våldshandlingar. Detta gäller även inom politiska rörelser där man inom etablerade politiska sammanhang och sammankomster kan ha föreläsare och aktivister som kan vara beredda att använda våld som politiskt medel. Men som konstaterats tidigare så är det inte olagligt att tänka på illegala handlingar/våldshandlingar, utan det är först när man börjar planera och förverkliga dessa tankar som det blir brottsligt, utmaningen för rättsväsendet gäller att identifiera och ingripa när detta sker och då göra det i tid innan något sker

Här är det intressant att notera att SÄPO konstaterar att det svenska deltagandet i internationella insatser i Afghanistan och Mali medför en ökad risk för terrorattentat i Sverige.

Apropå säkerhetsskydd och risk/sårbarhetsanalyser samt säkerhetsskyddsåtgärder skriver SÄPO följande:

Och utifrån det jag hört från personer som arbetar med säkerhetsskydd och i synnerhet IT-säkerhet så är det trots #tsgate fortfarande svårt att få gehör för investeringar i säkerhet och säkerhetsskydd.

SÄPO noterar i årsboken för 2014 att ingen av de aktörer som man följer bedöms utgöra ett hot mot det demokratiska statsskicket som helhet. Det blir intressant att läsa årsboken för 2017 och se vilken bedömning man gör för i år. För även om vi inte har EN organisation/nätverk som enskilt kan anses utgöra ett hot mot det demokratiska statsskicket så funderar jag på om den organiserade brottslighetens olika nätverk som en sammantagen helhet kommer att utgöra ett sådant hot på 10-15 års sikt. För problemet är egentligen inte det enskilda särskilt utsatta området, utan problemet är att när du har ett tvåsiffrigt antal utsatta/särskilt utsatta områden och den påföljande medierapporteringen/debatten om dessa områden i kombination med en känsla av att Polisen inte klarar av att skydda enskilda medborgare och klara upp brott så tappar medborgarna förtroendet för och tilltron till staten. Detta i sin tur får ett antal följdverkningar som har en negativ påverkan på alltifrån graden av skattebetalning till tilliten till dina grannar osv vilket leder till en svagare stat och ett instabilare samhälle i stort. Jag menar inte att måla fan på väggen och jag tror och hoppas att Polisen (och andra aktörer) kommer att återta förlorad mark och trycka tillbaka gängen/nätverken och öka brottsuppklarningen, dock vill jag påpeka att den “farligaste” konsekvensen inte är den enskilda gängmedlemmen/nätverket, utan det faktum att medborgarna på grund av det som jag har tagit upp, tappar tilltron till staten och statens förmåga.

Jag fortsätter läsningen om risken för terrorattentat och terrororganisationer och här är det intressant att reflektera kring hur många terrorattentat som stoppas i sin linda av SÄPO med tanke på alla dessa så kallade terrorresenärer som återkommit till Sverige i takt med med att t.ex. IS till stora delar har förlorat sitt fysiska territorium. Och hur tänker en sådan person när man kommit tillbaka till Sverige egentligen? Vill man “lägga sitt förflutna bakom sig”? Eller ligger man lågt i avvaktan på en ny konflikt att resa till och en ny “chans” att bli martyr? Eller tänker man att man ska försöka planera och genomföra ett terrorattentat på hemmaplan? Jag ska göra en mental notering att kolla vidare gällande detta. Jag kan för övrigt inte undgå att notera det paradoxala i att individer reser FRÅN Sverige till ett främmande land för att strida och ställa till jävelskap där, eftersom man av olika anledningar inte finner tillvaron i Sverige tillfredsställande. När man sedan misslyckats eller vad de nu kallar det, i det land som de rest till, så reser de TILLBAKA till Sverige igen.  Hur går den logiken ihop?

Vi går vidare och konstaterar att SÄPO i årsboken för år 2014 talar klarspråk gällande att Ryssland är den största aktören vad gäller spionage mot Sverige. Intressant att man även namnger ryska underrättelsetjänster så som GRU och SVR.

SÄPO summerar sina insatser i siffror under det så kallade supervalåret då det ägde rum både nationellt val och val till EU-parlamentet.

Förundersökningen avseende terrorattentatet på Drottninggatan år 2010 läggs ned efter att utredningen slutförts. Man har inte hittat några kopplingar till etablerade terrorgrupperingar, dock är en man i Skottland dömd för att ha fört över pengar som eventuellt kunde användas till terrorism till gärningsmannen som genomförde terrordådet. I årsboken stod att personen i Skottlands dom var överklagad. I denna artikel från BBC framgår dock att mannens dom blev fastställd. (bbc.com/news/uk-scotla…)

Nedan kan man läsa om ett väldigt omfattande datorintrång som jag personligen hade glömt. En reflektion apropå detta intrång och #tsgate är hur många gånger hemliga personuppgifter har komprometterats genom åren och hur många gånger “hemliga personuppgifter” kan komprometteras innan en person blir ohemlig så att säga? Det finns ju olika grader av skyddade personuppgifter och även så kallade kvalificerade skyddsidentiteter. Men om vi resonerar hypotetiskt sett så är det ju rimligt att anta att en person som lever under en aktuell hotbild, typ kvinna från hedersmiljö som lämnat sin make och familj och där familjen hotat med våld, denna person kommer troligen att flyttas så fort det finns en risk att den skyddade personuppgiften är röjd. Men ponera att du är en polis som arbetar mot organiserad brottslighet, och har skyddad personuppgift pga den hotbild ditt yrke medför. Och sedan sker 3-4 datorintrång under två år där dina skyddade personuppgifter kan ha röjts. Kommer du då att flytta din familj 4 gånger för att dina uppgifter kan ha röjts? Då är det ju rätt stor sannolikhet att du väljer att stanna kvar på den adress som doldes bakom de skyddade personuppgifterna, och då är den personen de facto inte “hemlig” längre med alla risker detta innebär både för personen och dennes familj. Detta är ju ett rent hypotetiskt resonemang men min poäng är att när “samma skyddade uppgifter” röjs gång på gång så medför detta olägenheter för de skyddade personerna, och det ökar även risken över tid för de aktuella personerna. Detta visar också (ännu en gång) på vikten av att man skyddar sina data och att det som ska vara hemligt också hålls hemligt.

Avslutar läsningen av SÄPO:s årsbok för år 2014 med en intervju med en analytiker på kontraterrorgruppen. Visar återigen på en av alla kuggar i det maskineri som utgör SÄPO:s arbete för att hålla riket tryggt från olika säkerhetshot, genom arbete på fältet och på kontoret.

Säkerhetspolisens verksamhetsberättelse för verksamhetsåret 2015

Med ett glas kall julmust och som avslutning på en lång dag öppnar jag SÄPO:s årsbok för år 2015.

2015 var det år som @SAPOsverige debuterade på Twitter med en minnesvärd tweet. Värt att notera är den gigantiska expansion som svenska och internationella rättsvårdande myndigheter och underrättelse/säkerhetstjänster har gjort med att öppna konton på sociala medier under de senaste åren.

SÄPO-chefen Anders Thornberg inleder med att konstatera att 2015 var ett händelserikt år för myndigheten och nämner både attentatet mot Charlie Hebdo och attentaten i Köpenhamn.

Här är det intressant att notera att mängden terrorattentat i Europa under de senaste 16 åren varit så såpass många att vi inte riktigt minns dem längre. Vem minns till exempel attentaten mot tunnelbanorna i London 2005 och i Madrid 2004? Det faktum att risken för terrorattentat i Europa har blivit “normalt” är en hemsk utveckling, dock är det en styrka att vi fortsätter att leva

våra liv i stort sett oförändrade trots terrorhotet. Detta visar att terroristerna inte lyckats skrämma oss genom sina fasansfulla dåd och hoten om att de ska genomföra ytterligare dåd. Det viktiga i detta är också att vi lyckas bibehålla en balans mellan lagstiftning/verktyg till de myndigheter som ska skydda oss och arbeta mot terrorhotet, samtidigt som man värnar om och bevarar den individuella integriteten. Utifrån det jag har läst i årsböckerna verkar SÄPO vara väl medvetna om denna balansgång i sitt arbete.

SÄPO-chefen noterar även Rysslands ageranden och användande av icke-linjär krigföring och ekonomiska påtryckningar. Vad gäller de ekonomiska påtryckningarna är detta något som är förhållandevis underrapporterat i svensk media utöver någon enstaka notis om gas/oljeprisbråk mellan Ryssland och t.ex. Ukraina eller andra länder som är beroende av rysk olja/gas, och enstaka artiklar om arbetet med Nordstream2. För att få en bra bild av Rysslands icke-linjära krigföring och de delarna av denna som riktas mot Sverige, rekommenderar jag att man följer och läser de alster om detta som författas av @Jagarchefen , @patrikoksanen @forsvarsakerhet @OAJonsson och forskarna vid @FOIresearch .

Jag fortsätter läsningen av SÄPO:s årsbok och tittar på fördelningen av resurser till respektive verksamhetsområden för år 2015 respektive år 2001. Även om redovisningen skiljer sig till utseende/uppställning är det intressant att notera hur dessa förskjutits. År 2015 upptar kontraterrorism 1/3 av resurserna och är det största vht-området medan det år 2001 var kontraterrorism det fjärde största vht-området och då var säkerhetsskydd det vht-område som fick mest resurser följt av kontraspionaget.

Tiderna har onekligen förändrats. På sidan 14-15 i årsboken kan vi återigen känna vindarna från #tsgate vilken nu mer eller mindre har ebbat ut i medierna, och som tog sin början år 2015 när IBM vann upphandlingen för att sköta Transportstyrelsens IT-drift. Det intressanta blir att se om #tsgate leder till någon någon bestående förändring vad gäller säkerhetsskyddsarbete i stort inom myndigheter och företag överlag. Jag hade ett samtal med en konsult inom IT-säkerhet tidigare i höst och denne sa att oviljan att satsa på IT-säkerhet fortfarande är stor trots #tsgate och dess efterspel.

Läser vidare och här förklaras bland annat begreppet “persona non grata” och SÄPO lyfter också att det är svårt att lagföra/identifiera personer/organisationer som står bakom cyberangrepp som görs i underrättelseinhämtande syfte.

Läser avsnittet om arbetet mot icke-spridning av massförstörelsevapen, vilket i SÄPO:s fall innebär att hindra spridning av komponenter/kunskap som kan användas för att framställa sådana. Man tar upp att man stoppar ett antal anskaffningsförsök varje år. Det vore dock intressant med en analys av de länder som framskridit med sina massförstörelsevapen-program under det senaste decenniet och se om något av dessa framskridit med hjälp av komponenter/kunskap som går att spåra o se att den härstammar från Sverige? Dvs vilka fall har man ev missat att stoppa?

Läser vidare om SÄPO:s arbete med säkerhetsskydd år 2015 (dvs då #tsgate tog sin början) och jag har nämnt detta så många gånger att jag bara tänker konstatera att de ansvariga på TS inte gjorde sitt jobb, eller läste SÄPO:s årsböcker (eller i vart fall inte drog lärdom av dem om de läste dem).

Läser vidare om arbetet med personskydd och noterar att man konstaterar att tonen hårdnat mot politiker på bland annat sociala medier. Här finns det mycket att göra vad gäller hur människor uttrycker sig på sociala medier och att folk skriver saker de aldrig skulle våga säga IRL.

Här är det värt att göra en liten utvikning om sociala medier och vilka spår vi människor lämnar efter oss i den digitala världen. En god vän visade mig häromdagen ett fritt tillgängligt verktyg genom vilket du kan granska en persons hela FB-existens även om profilen är stängd. Jag har även sett exempel på vilken information som företag som Google utvinner om personer genom att man godkänner “Visa plats” och nyttjar Google Maps. Min poäng här är att jag tror att det är dags att människor överlag börjar tillämpa samma säkerhetstänk som när man rör sig i “den riktiga världen”, även när man rör sig i den virtuella världen, och att man även tänker på att i den virtuella världen lämnar du mängder av fler spår efter dig, vilka kan användas av både “goda aktörer” såsom företag, men även av “illasinnade aktörer” såsom kriminella mm.

Läser vidare om författningsskyddets arbete under år 2015 och hittar en intressant skrivning om att det 2015 finns ett sådant hot från illasinnade aktörer att detta påverkar folk att avstå från att yttra sin åsikt eller att fatta ett visst beslut, eller tom avsluta sitt politiska engagemang.

Vi kan relatera detta till det jag nämnde när jag granskade en tidigare årsbok om vilket hot den organiserade brottsligheten utgör mot vårt demokratiska styrelseskick, och min poäng då och min poäng gällande detta är att det är såna här saker som likt en vattendroppe sakta men säkert nöter ned den förhållandevis solida grund som vår demokrati står på i form av en stor tilltro till statens förmåga att skydda oss och våra rättigheter, vilket i sin tur gör att vi fullgör våra skyldigheter i form av allt ifrån att betala skatt till att vittna när det blir rättegång efter ett misstänkt brott. Som sagt jag tror och hoppas att vi kommer att lyckas vända utvecklingen på sikt men detta med att folk tycker att priset blir för högt för att engagera sig eller är rädda för att uttrycka en åsikt är synnerligen oroväckande.

Läser vidare i SÄPO:s årsbok för år 2015 och här konstaterar man att det är förhållandevis få som drabbas av våld från höger/vänster/andra extremister, men just det faktum att folk uppfattar det som att de har ett stort skrämselkapital skrämmer folk i sig.

Därför är det det viktigt att vi vågar säga ifrån och visar civilkurage, och att vi stöttar varandra i detta och det bästa sättet att göra detta på är att fortsätta engagera sig i allmänhet (och politiskt) och våga debattera, och viktigast av allt: att våga vittna i rättegångar!

Läser vidare om kontraterrorism-arbetet och konstaterar att vi pratar mycket om de unga män som är sk terrorresenärer, men vi pratar sällan om de kvinnor som rest iväg. På senare år har även kvinnors roll i brottslighet lyfts på ett annat sätt än tidigare och gällande våldsbejakande extremism och att vara en person som stödjer eller utför våldshandlingar så är ett skjutvapen eller en bomb lika dödlig oavsett vilket kön den som trycker på avtryckaren eller detonationsknappen har. Den stora majoriteten som utför dåd är män, men jag tror det är viktigt att man även kollar närmare på och forskar om kvinnors roll. För något år sedan kom en rapport om kvinnors roll inom gängbrottsligheten i Sverige, och man fann då att polisen underskattade deras roller och att de många gånger t.ex. gömde droger/vapen och annat.

Hittar en intressant mening i relation till att SÄPO två år senare konstaterade att det finns cirka 3000 våldsbejakande extremister, varav 2000 våldsbejakande islamister i Sverige. SÄPO har enligt årsboken runt 1200 anställda. Det blir en omöjlig ekvation https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sapo-3-000-valdsbejakande-extremister …

om man har ambitionen att följa upp varje person som återvänder från en sk “terrorresa”. Då uppkommer frågan, hur ligger SÄPO till gällande detta arbete? Hinner man med att kolla alla som kommer tillbaka? Och har man resurser att hålla koll på de som bedöms utgöra ett hot? Här ska jag backa bandet och konstatera att som SÄPO själva tar upp så är man inte själva i arbetet med kontraterrorism och att genom att nyttja flera olika kompetenser och metoder för att övervaka/förhindra och lagföra är det inte en enkel matematik att sätta en siffra i jämförelse med en annan siffra vad gäller personal/aktörer. Min poäng är dock att med ett större antal individer som hypotetiskt sett kan utgöra ett hot så kan det finnas ett behov av att tillföra mer resurser till kontraterrorism-arbetet än tidigare.

I årsboken för 2015 tas det även upp att den jihadistiska propagandan har blivit mer sofistikerad med tiden och att man tar även upp de målgrupper som den riktar sig mot.

Här är det även värt att flagga för rapporter som @FOIresearch gjort om våldsbejakande propaganda inom våldsbejakande islamism med fokus på IS/Daesh-propaganda: https://t.co/56SzIxmkCS och  https://t.co/sPbsZRPZ1O

Det som är värt att notera och som är lika giltigt år 2015 som år 2017 är att illasinnade aktörer med hjälp av Internet och nyckelkompetenser kan få ett enormt genomslag för sin propaganda. Här kan vi dra paralleller till både cyberkrigföring och digitala påverkansoperationer där man till en i sammanhanget låg kostnad kan få en förhållandevis stor operativ effekt. Konkreta exempel på detta är alltifrån de ryska påverkansoperationerna mot det amerikanska presidentvalet till cyberattackerna mot teknisk infrastruktur i Ukraina, eller den jihadistiska propagandan som spridits i sociala medier och uppmanat till att resa till Irak/Syrien och strida, eller uppmanat till att genomföra terrordåd på hemmaplan.

I december 2015 dömdes även två män för att ha begått terrorbrott i Syrien, och en sökning visar att tingsrättens dom stod sig i hovrätten och att HD ej meddelade PT. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6462407 …

Här är det värt att uppmärksamma att både SÄPO och Polismyndigheten ibland lyckas lagföra personer för både terrorbrott och folkrättsbrott som skett utomlands. Ett exempel på detta är en person från Rwanda som på senare år dömts för folkmord och grovt folkrättsbrott i Rwanda under folkmordet där 1994. https://t.co/YBWKKTagYi

I årsboken för år 2015 berättar SÄPO även om NTC:s arbete och NTC:s hotskala. Här är det intressant att reflektera kring hur man arbetade i arbetet med kontraterrorism innan år 2005 (eller år 2001) för den delen. Jag har tidigare nämnt general Mcchrystal (och andras) åtgärder i arbetet med att bekämpa terrorism och insurgenter i Irak och Afghanistan där man skapade en gemensam lägesbild och direkt informationsdelning mellan olika aktörer och sedan kopplade detta till omedelbara insatser ute på fältet. Det vore intressant att se hur NTC förändrade samarbetet mellan MUST/FRA/SÄPO gentemot hur det funkade innan. Detta utifrån att många andra delar av det svenska krisberedskapssystemet har haft problem med för mycket “stuprörstänkande”, även om man på pappret haft ett krav på samarbete mellan aktörerna.

År 2015 var även året då vi fick en aldrig tidigare skådad migrationsström till Europa överlag och Sverige i synnerhet, vilket även påverkade SÄPO:s arbete och då särskilt gällande deras arbete med utlänningsärenden där de tittar på om en person kan utgöra en säkerhetsrisk.

I SÄPO:s årsbok för 2015 förklarar man även varför inte skolskjutningen i Trollhättan eller brandattentaten mot flyktingförläggningar bedömdes som terrorbrott.

Här är det värt att även nämna de sprängdåd som utfördes av högerextremister under 2016 och 2017 där man förvisso konstaterade att det fanns politiska förtecken gällande sprängdåden, men ingen av de dömda åtalades för terrorbrott. https://t.co/3Vkz4ggtzK

SÄPO tar också upp att man under år 2015 hanterade ett antal resor utomlands av statsråd till länder med väpnade konflikter. Här tänker jag bara återge ett citat från en diskussion jag hade för en tid sedan och som gäller många områden: “Det pågår skarp verksamhet dygnet runt”.

Det intressanta här är också att när vi normalt tänker oss personskydd så är det ett gäng kostymklädda livvakter diskret runt en politiker på ett politiskt möte. Men som rubriken visar kan det även handla om att skydda en person under ett besök i ett land med väpnad konflikt. Vilket handlar om att hantera en hotbild från betydligt mer kvalificerade aktörer och som utgör ett högst konkret hot på platsen. Här ska tilläggas att även SOG har personskydd som en av sina arbetsuppgifter och det är rimligt att anta att även de arbetade med skyddet i detta.

SÄPO tar även upp omfattningen av den ryska underrättelseverksamheten i och mot Sverige, och man nämner även att ryska “diplomater” fått lämna Sverige (läs blivit PNG:ade) under året. Man tar även upp den ryska informationskrigföringen och påverkansoperationerna mot Sverige.

Thornberg tar också upp vikten av att följa och bevaka de politiska, våldsbejakande extremistmiljöerna inför det svenska valet 2018.

Notera att SÄPO vid den här tidpunkten kände till #tsgate även om det inte var offentligt känt så sett, och i relation till detta blir den lilla blå rutan om kombon av outsourcing av samhällsv vht och utländsk undinhämtning så skrämmande att läsa. Jag tror inte att vi på riktigt förstår vidden av #tsgate och de långsiktiga konsekvenserna för vår säkerhet. Det som är så otrolig tragiskt är också att personalen i FM, Polisen, Und/säk-vht och inom säkerhetsskyddsfunktioner överallt i samhället kan göra sitt bästa för att skydda det som är skyddsvärt. Men att mycket av det arbetet kan vara förgäves för att EN länk i kedjan fallerar, o då kan det vara alltifrån en dåligt skött upphandling av IT-system till att politiska beslutsfattare inte håller tyst om hemlig info eller är oförsiktig med info, eller kopplar upp sig på fel WIFI.

Vidare tas det upp att “bedrivande av underrättelseverksamhet med konspirativa metoder och medel är förbjudet sedan 2014”.

Ännu en intressant sak i sammanhanget är bredden på metoder i underrättelseinhämtningen där fysiska metoder kombineras med cyberattacker och annat. Det är viktigt att ha i åtanke att en åtgärd i cyberrymden kan kombineras med en åtgärd i verkligheten, och vad gäller den ständigt aktuella och omtalade cyberkrigföringen så innehåller den både cyberkomponenter och fysiska komponenter. Ett konkret exempel på detta gav Richard Oehme (fd. MSB, nu PWC) under Cyberförsvarsdagen där han tog upp när Israel medels cyber-ang slog ut syriskt luftvärn vilket möjliggjorde flygattacker.

Vi fortsätter med SÄPO:s antispridningsarbete och konstaterar att SÄPO under 2016 stoppade mellan 30-40 försök att anskaffa komponenter/kunskap som kan användas till massförstörelsevapen. Detta är ett viktigt arbete som vi hör alldeles för lite om. Vidare vore det intressant att läsa analyser av olika nationers massförstörelseprogram där man lyckats framställa t.ex. kärnvapen och se i vilken grad det är komponenter/kunskap som inhämtats från Sverige som har använts i arbetet. För SÄPO kan göra ett fullgott arbete utifrån vad de känner till, men det är ju ofrånkomligt att det missas i detta arbete eftersom det inte går att övervaka alla möjligheter och sårbarheter på detta område.

Så kommer vi till 2017 och troligen 2018 års modeord, nämligen: säkerhetsskydd.

 

Som tidigare har nämnts så består ett säkerhetsskyddsarbete av ett flertal komponenter med alltifrån registerkontroller av personal till olika former av säkerhetsrutiner och fysiskt/elektroniskt skydd.

Det finns inte mycket att säga om detta med SUA, outsourcing av känslig vht och dylikt som inte redan sagts. Dock kan vi konstatera att det är bra att SÄPO nu får möjlighet att säga nej till outsourcing av känslig vht/information.

Som slutklämm på spionage/säkerhetsskydd vill jag lyfta @leemakiyama‘s föredrag på cyberförsvarsdagen där han tog upp att cyberspionage/spionage kan leda till ekonomiska fördelar och vinster för den spionerande nationen. När spionage sker är det mao inte bara för att lägga infon i ett låst kassaskåp, utan den inhämtade informationen kan användas i det globala ekonomiska konkurrensracet där nationen som förlorar information kan tappa i relation till den spionerande konkurrenten. Återigen, spionage påverkar hela samhället.

Vi fortsätter till verksamhetsområde personskydd. Här är det viktigt att notera två saker, personskydd är så mycket mer än livvakter och innefattar alltifrån skyddspersonens eget levnads/rörelsemönster till olika skyddsåtgärder.

Den andra saken som är viktig att notera är att vad gäller personskydd i Sverige så är det i särklass största hotet mot skyddspersoner, ensamagerande aktörer som lider av psykisk ohälsa. Mordet på Anna Lindh av Mijailo Mijailović är det tydligaste och hemskaste exemplet på detta. Men det är viktigt att komma ihåg att det varje dag uttalas hot & sker brott mot alltifrån politiker, tjänstemän, journalister, företrädare för rättsväsendet & andra personer inom offentlig sektor, och även mot privatpersoner, av personer som inte har sin sjukdom under kontroll.

Med detta menar jag inte att stigmatisera personer som lider av psykisk ohälsa och det finns ett stort spektrum inom området innefattande alltifrån depression till psykotiska vanföreställningar, utan min poäng är att det vi ser framför oss gällande hot mot politiker är en hitman som jobbar åt utländsk makt eller någon form av konspirationsliknande rörelse. När verklighetens potentiella gärningsmän är personer vars sjukdom oftast har spårat ur, och där det snarare handlar om att vi måste satsa miljarder på psykiatrisk vård och förebyggande arbete än att anställa tiotusentals livvakter och där våra politiker på alla nivåer ska skyddas av en kroppsmur så fort de rör sig i offentligheten. Ja, vi måste ha livvakter och vi ska ha personskyddsarbete absolut, men jag tror att vi har lika mycket att vinna inom detta om vi satsar pengar på psykiatrisk vård och områden kopplade till detta. På så vis kan vi troligen minska mycket av de brott och det hat som sprids bortom tidningsrubrikerna av människor som mår dåligt, och vars handlingar gör att andra människor blir rädda och mår dåligt i sin tur. Då går vi över till Författningskyddets arbete och där SÄPO konstaterar att även om ingen aktör utgör ett hot mot det demokratiska statsskicket så finns det aktörer som utgör ett allvarligt hot mot fri- och rättigheterna i landet då personer av rädsla avstår att uttrycka åsikter eller att engagera sig politiskt. Detta är synnerligen allvarligt och en tragisk utveckling, där vi både som individer och som samhälle måste fundera på vad och hur vi ska göra för att skapa en öppen atmosfär för debatt och politiskt engagemang.

Vi går vidare till Kontraterrorism och här kan vi konstatera att man var rätt ute i sin analys både gällande vilka aktörer som utgjorde den största risken och vilka bakomliggande drivkrafter dessa har, gällande attentatet på Drottninggatan som skedde senare under 2017.

Även här kan vi konstatera att den hotbild och de risker som SÄPO har att hantera på kontraterrorområdet är kopplat till större samhälleliga problem som myndigheten själv inte har möjlighet att påverka. Migration, integration, social utsatthet, religiös radikalisering och psykisk ohälsa. Även här tror jag att en viktig del i att arbeta framgångsrikt med kontraterrorism på sikt är utöver att upptäcka och lagföra personer som planerar och tänker genomföra terrorhandlingar, är att jobba mot religiös och politisk extremism, och även att vända utvecklingen rent socioekonomiskt och socialt i våra utsatta och särskilt utsatta områden. För tar vi bort grogrunderna där våldsbejakande miljöer uppstår och där individer radikaliseras av propaganda och indoktrinering, så får vi färre personer som är kapabla att begå terrordåd.

Läser vidare om händelser om “Aktuellt under 2016”. Totalförsvarsplanering, säkerhetsskydd och läget i Mellanöstern med fokus på IS och organisationens uppmaningar att begå terrordåd i Europa med terrordåd som följd, tas upp som saker som varit fokus för SÄPO under 2016.

Man lyfter även utökad samverkan både i internationella samverkansorganisationer och bilateralt, och även en utökad samverkan mellan myndigheter och andra aktörer inom Sverige. Lite svart humor också att man konstaterar att det största risken för samhället under 2016 var var bristande IT- och informationssäkerhet. TSgate gör sig gällande ännu en gång som en osalig ande.

SÄPO gjorde en i efterhand helt korrekt riskbedömning gällande typ av aktör och inspirationskälla, vad gällde terrorattentat som sedan skedde i april 2017. Läskigt att läsa detta som gavs ut ett par månader innan i relation till vad som sedan skedde.

Kolla det sista stycket gällande detta som framkommit avseende Akilovs kontakter med IS-kontakter i utlandet, som sagt kunskapen om radikaliseringsprocesserna fanns bevisligen hos SÄPO.

SÄPO konstaterar även att polariseringen vad gäller världens tillstånd och världsbild har ökat även vad gäller de politiska våldsbejakande extremisternas syn på världen, med allt vad detta innebär.

Avslutar läsningen av årsboken för 2016 med att återge biträdande säkerhetspolischef Johan Sjöös ord om att SÄPO kommer växa under kommande år, och att den på många sätt är som en vanlig myndighet, och att man har många olika personalkategorier anställda.

Detta inlägg är överfört från Twitter, därav att jag kallar det för en tråd.

Nu kommer en ny tråd. Personlig men ändå inte lika personlig som mina senaste trådar. Off we go: Jag har under de senaste 8 åren arbetat inom staten. 6 år på den riksbekanta Transportstyrelsen och de senaste två åren på Polisen. Det jag nu skriver skrivs dock som privatperson.

Den svenska staten är förhållandevis välfungerande på många sätt och vis, och står sig väl vad gäller många mätt i en internationell jämförelse. Under mina år som statligt anställd i förhållandevis stora organisationer har jag dock landat i ett par slutsatser som jag tänkte ta upp och redogöra för lite närmare.

Först ut är det institutionella arvet, även kallat, “Så har vi alltid gjort”. Ju mer stadgad en organisation eller myndighet blir, desto mer sätter sig rutinerna och praxisen. Det vill säga, man klurar ut ett sätt att göra saker på som funkar med lagen och som (oftast, men inte alltid) är ett förhållandevis ok sätt att göra saker på utifrån tillgänglig resurs och hur du ska leverera din output. Fördelen med ett starkt institutionellt arv är att det oftast finns rutiner för det mesta och att folk i stort har en hygglig uppfattning om vad de själva ska göra, och vad de runtomkring ska göra. Dock inte sagt att det inte finns saker som faller mellan stolarna eller som ligger i gränssnittet och det tjafsas om. Men det är lite som en konservativ Korpen-spelare, du kan lira boll men du blir ingen Maradona, och det här med nya påfund är oftast, men undantag finns, inte din grej. Så fördelen är att du funkar hyfsat bra men du kör oftast på i gamla hjulspår.

Numera finns det inte så många sådana här myndigheter/delar av myndigheter, vad jag förstår, även om det finns enskilda människor som kan vara “bärare av det institutionella arvet”. Dessa är oftast äldre damer (och herrar för all del) som närmar sig pensionsåldern, och om det i fikarummet finns en soffa och sedan ett par bord med pinnstolar, i 9/10 så hittar du dessa i soffan. De går gärna dit lite innan den officiella fikatiden börjar och de sitter kvar en lång stund efter att den egentligen är slut.

Anledningen till att det inte finns så många myndigheter som är kvar i “Korpen”-klassen, beror på “omorganisationen”. Här har vi ännu ett fenomen som heter “vi återuppfinner hjulet om och om igen”. I den moderna statsförvaltningen så ska allt göras mer effektivt och med mindre resurser än det har gjorts tidigare, och för att kunna göra det så måste man “omorganisera”. Detta är också känt som “vi tar samma arbetsuppgifter, lägger gärna på några till, och dessa ska göras av färre människor, och så säger vi att digitaliseringen kommer lösa detta”. Ett kort sidospår här är att digitaliseringen har absolut effektiviserat mycket och gjort väldigt många saker enklare, men det har också ställt till med många problem. Mer om detta senare.

Om vi fortsätter på omorganisering. Utöver att man kan “omorganisera” för att effektivisera och spara pengar, så är det ett sätt för en regering eller en ny myndighetsledning eller högre myndighetschef att visa handlingskraft och signalera att man är modern och innovativ. Problemet är bara, att om vi bortser från nya system/teknologier/nya branscher, så har mycket av den moderna förvaltningens grundläggande principer redan prövats ett antal varv i förvaltningens eviga ekorrhjul. Låt mig ta några exempel:

Exempel 1: Centralisering/Decentraliseringstrender

1) Vi ska centralisera all verksamhet för att bedriva den effektivare! (Check)
Efter ett par år ->
2) Nu ska vi vara närmare medborgarna så nu ska vi decentralisera myndigheten och finnas närmare medborgarna! (Check!)
Efter ett par år->
3) Se 1->

Exempel 2: Den fysiska arbetsplatsen

1) Vi jobbar med känsliga saker så det är viktigt att var och en har ett eget kontor

Det går ett par år->

2) Nu ska vi effektivisera och skapa dynamik (insert managmenttjafs) och skapa öppna kontorslandskap (insert “dynamisk arbetsplats”)

3) (Kan eventuellt utlösas av lite mer pengar till myndigheten eller ny managmentkonsulttrend) Nu är det viktigt att vi värnar om medborgarna igen, men vi har inte så mycket pengar, så hälften får privata rum och hälften sitter i 2-3-personers rum.

4) ->Se 2.

Osv. Det finns otaliga exempel på tidlösa aspekter av förvaltningen där saker snurrar runt i ett ekorrhjul och man glömmer oftast att lära av sin historia och hur det gick senast man provade samma sak. Detta gäller dock särskilt centralisering/decentralisering och den egna arbetsplatsen.

Problemet med detta är dock att en organisations viktigaste resurs oftast är dess medarbetare, och säga vad man säga vill om medarbetare och de kan vara hur flexibla som helst, men efter ett par snurror i ekorrhjulet så blir det oftast så att man vandrar vidare till en ny arbetsgivare i form av en annan myndighet/offentlig arbetsgivare, eller så tröttnar man helt och går till en privat arbetsgivare. Detta är kanske oundvikligt för många på grund av att man slagit i taket för sin utveckling och således med ett leende söker nya utmaningar. I många fall är det dock så att du har motiverade medarbetare som vill göra skillnad, som helt enkelt tröttnar på byråkratins vindlanden och oförmåga att dra lärdom av tidigare misstag och sin tidigare institutionella historia.

Vidare är det inte så lätt för det offentliga att vara en attraktiv arbetsgivare i det moderna samhället. Detta beror på många olika saker, så som att staten inte ska vara löneledande, alla kostnader för personalvård granskas regelbundet av media vilket gör att även “fullt rimliga kostnader” kan dra upp ett mediedrev. Jag vill självklart betona att staten och dess förehavanden och utgifter självklart SKA granskas och det är BRA att det görs. Jag konstaterar bara att det är svårt att vara en statlig arbetsgivare och vilja satsa på sin personal eftersom det är lätt att det blåses upp som slöseri med skattepengar. Vidare är det så att staten har ett antal kärnuppgifter som MÅSTE fungera, och att man oftast är beroende av anslag som kan förändras från år till år och beroende på de politiska prioriteringarna från år till år. Följden av detta blir dock att du oftast får en stor personalrörlighet, vilket såklart ger individerna varierande erfarenheter och i det moderna samhället är “personalrörlighet” något positivt.

Detta skapar dock också ett problem. För det är ju så att, i regel, ju mer och ju längre du arbetar med något, desto bättre blir du på det du gör. Detta skapar oftast ett mervärde för din organisation på grund av att du producerar en bra och kvalitativ output och du kan stötta nyare kollegor och du… wait for it… BLIR EN DEL AV DET INSTITUTIONELLA ARVET!
Om än kanske en junior sådan till en början. Men vem vet, kanske blir du en äldre herre eller dam som sitter där i fikarumssoffan till slut! Och trots det jag skrev om det institutionella arvet inledningsvis, så är det institutionella arvet, sin konservativa natur till trots, en viktig del i en organisation. För här kommer vi tillbaka till det jag skrev tidigare om “omorganisationen”, och en aspekt av denna är också att “vi kastar upp alla legobitar i luften och sätter ihop dem igen”. Vi kastar ut det gamla och hittar på nya saker med nya namn, och gärna med lite nya managementidéer (vilket inte alltid är dåligt ska tilläggas!). Problemet som uppstår här är dock att det tar tid att rent organisatoriskt sätta ihop allt igen, och inte minst så ska alla människor återknyta sina relationer på sina (oftast nyuppfunna) titlar och positioner. Sektionschefen är numera Teamleader, handläggaren är utredare, städaren är lokalvårdare osv. Detta tar tid och under den tiden så kommer organisationen av naturliga skäl att fungera sämre.

Så trots att förvaltarna av det institutionella arvet ofta är konservativa och ofta mässar “så här har vi alltid gjort” och är ovilliga att ta till sig nya saker, så är de (i best case scenario) en viktig del i att kunna komma ihåg och påminna om lärdomar från förr. Ett stort problem här är också att man vid en omorganisation oftast kastar ut rapporter, nedskriven kunskap och rutiner med badvattnet, för att det är skrivet med fel “myndighetslogotype”. Och jag menar inte att man inte ska förnya sig och ta till sig ny kunskap, men den stora poängen med den här tråden är att vi i svenskt myndighetsväsende (oftast, inte alltid) är otroligt dåliga på att dra lärdom av tidigare historik och erhållen kunskap som man tillförskansat sig i organisationen. Och offentliga arbetsgivare är oftast (av tidigare nämnda skäl, men också av inflexibilitet mm), väldigt dåliga på att ta tillvara duktiga medarbetare och ta tillvara deras kunskap och verka för att de ska stannar kvar inom organisationen.

För faktum är att många av de som väljer en karriär inom offentlig sektor gör det för att man vill göra skillnad och man vill dra sitt strå till stacken till att skapa ett bättre samhälle (och få den där eftertraktade flextiden och fystimmen icke att förglömma!). Utifrån detta tror jag att många skulle stanna kvar på en arbetsplats (och många myndigheter är oftast stora organisationer som man kan “växa” inom) om de kände att de blev sedda, fick utvecklas och trivdes psykosocialt.

Om vi kopplar ihop detta med det jag skrev tidigare om att när man pysslar med något länge så blir man oftast bra på det, så kan vi således dra slutsatsen att ju längre en myndighet behåller en välfungerande medarbetare som utvecklas, ju större vinst blir det både för myndigheten och för oss skattebetalare. Detta utifrån att personen trivs med sitt arbete och mår bra (minskade sjuktal och dylikt), och personen blir effektiv i sitt arbete (producerar en hög output) och även om myndigheten måste kompetensutveckla personen, så blir kostnaden ändå mindre än i jmf med att lära upp en färsking. Så för att summera denna redan alltför långa tråd så är mina huvudpoänger:

1) Om staten och offentliga arbetsgivare kunde bli aningen bättre på att lära av historien, och även förvalta tidigare erhållen kunskap, så skulle vi kunna spara både skattepengar och utvecklingstid. När man överväger att omorganisera, titta bakåt i historien och våga stångas med de politiska uppdragsgivarna om detta redan har gjorts förut, och omorganisera det som har lovande förutsättningar att förbättras, och det som funkar bra utvecklar man istället. Ta hand om personalen! Absolut, vissa kommer att försvinna bort för att de är “mätta”. Men de flesta kan stanna länge bara de trivs, får en ok löneutveckling och känner att de utvecklas. Och även om myndigheter är svårnavigerade så kan en kreativ och driven chef hitta sätt att få en medarbetare att utvecklas och känna sig sedd och behövd. För där är en VÄLDIGT viktig och underskattad faktor:

Vi vill alla bli bekräftade och känna att vi får uppskattning för ett bra utfört arbete. Och såklart få en vettig lön, men de förstnämnda faktorerna väger tyngre än många chefer tror. Men sedan måste staten överlag se över sin löneprocess, men det är en sak för en annan tråd.

Tack för att du läste ända hit och hoppas du tyckte det var intressant!