Jag har en kollega på jobbet som gillar mig skarpt, kan dock känna att det nästan blir lite för mycket komplimanger ibland. Det som är intressant är dock att han säger saker precis som jag skulle vilja höra fler andra i min närhet spontant säga. Som att cyklingen, podden, bungeyjump, fallskärmshoppning, dykning i hajbur och annat, att det är rätt fräna saker att ha gjort.
Min självbild är nog rätt dubbelsidig. Å ena sidan har jag en inre kärna där jag är väl medveten om min kapacitet och min viljestyrka gällande att uppnå mina mål och genomföra saker. Å andra sidan ser jag inte att jag som person har något större värde för någon annan person eller att jag kan ses som “cool” eller inspirerande. Här är det viktigt att inse att jag har haft personer som har sagt att jag är duktig och skicklig på olika saker och detta har jag självklart uppskattat och varit tacksam över att få höra. Problemet är att de orden väldigt sällan tränger in till den innersta kärnan av det som är Björn och därför påverkar de inte den tidigare nämnda självbilden. Jag blir glad för stunden och känner mig lite varm inombords, tänker: jag kanske är lite cool och duktig på det jag gör ändå, sedan rinner det av och jag krigar vidare. Det är som att jag inte kan tillåta berömmet att sakta förändra min värdering av mig själv i andras ögon.
Det finns så många ögonblick under de senaste två åren där orden borde trängt igenom pansaret in till kärnan. En sån typisk grej är att när jag växte upp var en stor förebild Johanne Hildebrandt och i vuxen ålder har listan på personer som jag tycker är grymt skickliga och imponerande i sina gärningar växt ytterligare så som t.ex. Annika Nordgren-Christensen, Oscar Jonsson, Marcus Mohlin och många andra.
Tänk dig då när Johanne står på en scen förra året och säger till en samlad aula fylld med unga elitmänniskor: “Gör som Björn, han är grym!” (att jag sedan fick höra det här i efterhand trots att jag satt i samma sal, det är bara en sån typisk “Björn”-grej att göra…). Eller när du får till en intervju med chefen för MUST och när du är på väg ut från intervjun och hans assistent säger: “Det där blev riktigt bra, alltså chefen kanske lät karg men det är sån han är, man märkte att han tyckte det där blev bra och jag vet inte om att någon har gjort en liknande intervju tidigare”. Eller när du sitter i 1½ timme med en av svensk säkerhetspolitiks skarpaste analytiker och resonerar kring Sveriges strategiska intressen och rör dig över en stor bredd av frågor och du efteråt får kredd för din kunskapsbredd. Det har varit så många såna ögonblick under de senaste åren att mitt ego borde vara uppblåst till en luftballong vid det här laget. Men det är det inte.
Anledningarna till det är nog flera, den största är nog som jag skrev tidigare att jag inte låter dessa saker påverka min självbild gällande hur jag tror andra uppfattar mig. En annan faktor är nog frånvaron av synlig framgång, här är det också viktigt att tolka mig rätt. Om jag tar poddandet som exempel, jag har inte gjort det för att jag ville bli berömd eller få kredd. Jag började podda och jag fortsätter för att jag tycker att det är väldigt roligt och intressant. Samtidigt blir det en sådan motsägelsefull situation när du får kredd av tunga personer och ideligen får höra att du gör grymma grejer, men lyssnarantalet ligger runt samma och du inte får samma genomslag eller möjligheter som andra poddare eller för den delen, andra människor i samma “bransch” som gör “rätt saker”. Till saken hör ju att säkerhetspolitik inte är samma heta ämne att podda om som t.ex. mode, sex eller mer lättsmälta ämnen. Som en annan förebild skrev till mig apropå detta med lyssnarantal: “Det viktiga är inte hur många som lyssnar utan vilka som lyssnar”. Min poäng är dock att jag tror att min syn på hur andra ser på mig hade förändrats i en större utsträckning om det hade lett till mer “synlig framgång”, även om jag såklart har haft stora framgångar och fått mycket genom poddandet.
Jag kommer aldrig att söka pengar eller att klättra till toppen på en karriärstege. Jag vill göra något intressant och jag vill trivas där jag är och jag vill vara skicklig på det jag gör. Mitt motto hittills har varit (vilket är lite ironiskt med tanke på det jag skrivit hittills) att riktig skicklighet är när andra på eget bevåg uttalar att du är skicklig på det du gör och inte när man behöver säga det själv.
Avslutningsvis är jag väl medveten om att mina skruvar och muttrar kanske inte sitter riktigt där de borde sitta ur ett känslomässigt perspektiv. På sätt och vis gör det kanske också att jag inte riktigt njuter av livet på ett sätt som jag borde göra. Samtidigt är jag ändå nöjd med att vara den jag är och jag är nöjd med att vara på den plats jag är i livet just nu och att jag har lyckats ta mig hit och få det såpass bra som jag har det.
Ju äldre jag blir desto mer vågar jag också erkänna för mig själv att det finns känslomässiga paket i mitt inre som jag har gjutit in i den hårdaste kombinationen av emotionellt stål och betong och sedan begravt i de djupaste gömmorna i mitt inre, vilket jag har gjort för att överleva och hålla ihop som människa. Det kanske kommer en dag när jag sakta men säkert börjar bända upp de där paketen och bearbeta innehållet, men den tiden är inte nu. En viktig insikt gällande detta är också att det där med komplimangerna av kollegan som jag skrev i början, det konstiga kanske inte är att jag får komplimangerna utan det konstiga är att jag själv både tycker att det är roligt att höra men samtidigt inte låter dem gå fram helt och hållet i mitt sinne?