Reflektioner kring vikten av att lära historien och vikten av “det institutionella arvet” i offentlig sektor

Detta inlägg är överfört från Twitter, därav att jag kallar det för en tråd.

Nu kommer en ny tråd. Personlig men ändå inte lika personlig som mina senaste trådar. Off we go: Jag har under de senaste 8 åren arbetat inom staten. 6 år på den riksbekanta Transportstyrelsen och de senaste två åren på Polisen. Det jag nu skriver skrivs dock som privatperson.

Den svenska staten är förhållandevis välfungerande på många sätt och vis, och står sig väl vad gäller många mätt i en internationell jämförelse. Under mina år som statligt anställd i förhållandevis stora organisationer har jag dock landat i ett par slutsatser som jag tänkte ta upp och redogöra för lite närmare.

Först ut är det institutionella arvet, även kallat, “Så har vi alltid gjort”. Ju mer stadgad en organisation eller myndighet blir, desto mer sätter sig rutinerna och praxisen. Det vill säga, man klurar ut ett sätt att göra saker på som funkar med lagen och som (oftast, men inte alltid) är ett förhållandevis ok sätt att göra saker på utifrån tillgänglig resurs och hur du ska leverera din output. Fördelen med ett starkt institutionellt arv är att det oftast finns rutiner för det mesta och att folk i stort har en hygglig uppfattning om vad de själva ska göra, och vad de runtomkring ska göra. Dock inte sagt att det inte finns saker som faller mellan stolarna eller som ligger i gränssnittet och det tjafsas om. Men det är lite som en konservativ Korpen-spelare, du kan lira boll men du blir ingen Maradona, och det här med nya påfund är oftast, men undantag finns, inte din grej. Så fördelen är att du funkar hyfsat bra men du kör oftast på i gamla hjulspår.

Numera finns det inte så många sådana här myndigheter/delar av myndigheter, vad jag förstår, även om det finns enskilda människor som kan vara “bärare av det institutionella arvet”. Dessa är oftast äldre damer (och herrar för all del) som närmar sig pensionsåldern, och om det i fikarummet finns en soffa och sedan ett par bord med pinnstolar, i 9/10 så hittar du dessa i soffan. De går gärna dit lite innan den officiella fikatiden börjar och de sitter kvar en lång stund efter att den egentligen är slut.

Anledningen till att det inte finns så många myndigheter som är kvar i “Korpen”-klassen, beror på “omorganisationen”. Här har vi ännu ett fenomen som heter “vi återuppfinner hjulet om och om igen”. I den moderna statsförvaltningen så ska allt göras mer effektivt och med mindre resurser än det har gjorts tidigare, och för att kunna göra det så måste man “omorganisera”. Detta är också känt som “vi tar samma arbetsuppgifter, lägger gärna på några till, och dessa ska göras av färre människor, och så säger vi att digitaliseringen kommer lösa detta”. Ett kort sidospår här är att digitaliseringen har absolut effektiviserat mycket och gjort väldigt många saker enklare, men det har också ställt till med många problem. Mer om detta senare.

Om vi fortsätter på omorganisering. Utöver att man kan “omorganisera” för att effektivisera och spara pengar, så är det ett sätt för en regering eller en ny myndighetsledning eller högre myndighetschef att visa handlingskraft och signalera att man är modern och innovativ. Problemet är bara, att om vi bortser från nya system/teknologier/nya branscher, så har mycket av den moderna förvaltningens grundläggande principer redan prövats ett antal varv i förvaltningens eviga ekorrhjul. Låt mig ta några exempel:

Exempel 1: Centralisering/Decentraliseringstrender

1) Vi ska centralisera all verksamhet för att bedriva den effektivare! (Check)
Efter ett par år ->
2) Nu ska vi vara närmare medborgarna så nu ska vi decentralisera myndigheten och finnas närmare medborgarna! (Check!)
Efter ett par år->
3) Se 1->

Exempel 2: Den fysiska arbetsplatsen

1) Vi jobbar med känsliga saker så det är viktigt att var och en har ett eget kontor

Det går ett par år->

2) Nu ska vi effektivisera och skapa dynamik (insert managmenttjafs) och skapa öppna kontorslandskap (insert “dynamisk arbetsplats”)

3) (Kan eventuellt utlösas av lite mer pengar till myndigheten eller ny managmentkonsulttrend) Nu är det viktigt att vi värnar om medborgarna igen, men vi har inte så mycket pengar, så hälften får privata rum och hälften sitter i 2-3-personers rum.

4) ->Se 2.

Osv. Det finns otaliga exempel på tidlösa aspekter av förvaltningen där saker snurrar runt i ett ekorrhjul och man glömmer oftast att lära av sin historia och hur det gick senast man provade samma sak. Detta gäller dock särskilt centralisering/decentralisering och den egna arbetsplatsen.

Problemet med detta är dock att en organisations viktigaste resurs oftast är dess medarbetare, och säga vad man säga vill om medarbetare och de kan vara hur flexibla som helst, men efter ett par snurror i ekorrhjulet så blir det oftast så att man vandrar vidare till en ny arbetsgivare i form av en annan myndighet/offentlig arbetsgivare, eller så tröttnar man helt och går till en privat arbetsgivare. Detta är kanske oundvikligt för många på grund av att man slagit i taket för sin utveckling och således med ett leende söker nya utmaningar. I många fall är det dock så att du har motiverade medarbetare som vill göra skillnad, som helt enkelt tröttnar på byråkratins vindlanden och oförmåga att dra lärdom av tidigare misstag och sin tidigare institutionella historia.

Vidare är det inte så lätt för det offentliga att vara en attraktiv arbetsgivare i det moderna samhället. Detta beror på många olika saker, så som att staten inte ska vara löneledande, alla kostnader för personalvård granskas regelbundet av media vilket gör att även “fullt rimliga kostnader” kan dra upp ett mediedrev. Jag vill självklart betona att staten och dess förehavanden och utgifter självklart SKA granskas och det är BRA att det görs. Jag konstaterar bara att det är svårt att vara en statlig arbetsgivare och vilja satsa på sin personal eftersom det är lätt att det blåses upp som slöseri med skattepengar. Vidare är det så att staten har ett antal kärnuppgifter som MÅSTE fungera, och att man oftast är beroende av anslag som kan förändras från år till år och beroende på de politiska prioriteringarna från år till år. Följden av detta blir dock att du oftast får en stor personalrörlighet, vilket såklart ger individerna varierande erfarenheter och i det moderna samhället är “personalrörlighet” något positivt.

Detta skapar dock också ett problem. För det är ju så att, i regel, ju mer och ju längre du arbetar med något, desto bättre blir du på det du gör. Detta skapar oftast ett mervärde för din organisation på grund av att du producerar en bra och kvalitativ output och du kan stötta nyare kollegor och du… wait for it… BLIR EN DEL AV DET INSTITUTIONELLA ARVET!
Om än kanske en junior sådan till en början. Men vem vet, kanske blir du en äldre herre eller dam som sitter där i fikarumssoffan till slut! Och trots det jag skrev om det institutionella arvet inledningsvis, så är det institutionella arvet, sin konservativa natur till trots, en viktig del i en organisation. För här kommer vi tillbaka till det jag skrev tidigare om “omorganisationen”, och en aspekt av denna är också att “vi kastar upp alla legobitar i luften och sätter ihop dem igen”. Vi kastar ut det gamla och hittar på nya saker med nya namn, och gärna med lite nya managementidéer (vilket inte alltid är dåligt ska tilläggas!). Problemet som uppstår här är dock att det tar tid att rent organisatoriskt sätta ihop allt igen, och inte minst så ska alla människor återknyta sina relationer på sina (oftast nyuppfunna) titlar och positioner. Sektionschefen är numera Teamleader, handläggaren är utredare, städaren är lokalvårdare osv. Detta tar tid och under den tiden så kommer organisationen av naturliga skäl att fungera sämre.

Så trots att förvaltarna av det institutionella arvet ofta är konservativa och ofta mässar “så här har vi alltid gjort” och är ovilliga att ta till sig nya saker, så är de (i best case scenario) en viktig del i att kunna komma ihåg och påminna om lärdomar från förr. Ett stort problem här är också att man vid en omorganisation oftast kastar ut rapporter, nedskriven kunskap och rutiner med badvattnet, för att det är skrivet med fel “myndighetslogotype”. Och jag menar inte att man inte ska förnya sig och ta till sig ny kunskap, men den stora poängen med den här tråden är att vi i svenskt myndighetsväsende (oftast, inte alltid) är otroligt dåliga på att dra lärdom av tidigare historik och erhållen kunskap som man tillförskansat sig i organisationen. Och offentliga arbetsgivare är oftast (av tidigare nämnda skäl, men också av inflexibilitet mm), väldigt dåliga på att ta tillvara duktiga medarbetare och ta tillvara deras kunskap och verka för att de ska stannar kvar inom organisationen.

För faktum är att många av de som väljer en karriär inom offentlig sektor gör det för att man vill göra skillnad och man vill dra sitt strå till stacken till att skapa ett bättre samhälle (och få den där eftertraktade flextiden och fystimmen icke att förglömma!). Utifrån detta tror jag att många skulle stanna kvar på en arbetsplats (och många myndigheter är oftast stora organisationer som man kan “växa” inom) om de kände att de blev sedda, fick utvecklas och trivdes psykosocialt.

Om vi kopplar ihop detta med det jag skrev tidigare om att när man pysslar med något länge så blir man oftast bra på det, så kan vi således dra slutsatsen att ju längre en myndighet behåller en välfungerande medarbetare som utvecklas, ju större vinst blir det både för myndigheten och för oss skattebetalare. Detta utifrån att personen trivs med sitt arbete och mår bra (minskade sjuktal och dylikt), och personen blir effektiv i sitt arbete (producerar en hög output) och även om myndigheten måste kompetensutveckla personen, så blir kostnaden ändå mindre än i jmf med att lära upp en färsking. Så för att summera denna redan alltför långa tråd så är mina huvudpoänger:

1) Om staten och offentliga arbetsgivare kunde bli aningen bättre på att lära av historien, och även förvalta tidigare erhållen kunskap, så skulle vi kunna spara både skattepengar och utvecklingstid. När man överväger att omorganisera, titta bakåt i historien och våga stångas med de politiska uppdragsgivarna om detta redan har gjorts förut, och omorganisera det som har lovande förutsättningar att förbättras, och det som funkar bra utvecklar man istället. Ta hand om personalen! Absolut, vissa kommer att försvinna bort för att de är “mätta”. Men de flesta kan stanna länge bara de trivs, får en ok löneutveckling och känner att de utvecklas. Och även om myndigheter är svårnavigerade så kan en kreativ och driven chef hitta sätt att få en medarbetare att utvecklas och känna sig sedd och behövd. För där är en VÄLDIGT viktig och underskattad faktor:

Vi vill alla bli bekräftade och känna att vi får uppskattning för ett bra utfört arbete. Och såklart få en vettig lön, men de förstnämnda faktorerna väger tyngre än många chefer tror. Men sedan måste staten överlag se över sin löneprocess, men det är en sak för en annan tråd.

Tack för att du läste ända hit och hoppas du tyckte det var intressant!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *