Vad är baslinjen i ett lands diplomatiska verksamhet och var går gränsen mellan normal konkurrens länder emellan och ett tyst krig som förs i gråzonens skugglika värld? Detta är något jag har funderat på i relation till den globala händelseutvecklingen under det senaste decenniet och i synnerhet vad gäller Ryssland- och Kinas alltmer aggressiva ageranden på den globala arenan. Vad gäller Ryssland har landets företrädare tydligt klargjort att man anser sig vara i en pågående konflikt med västvärlden och vad gäller Kina är landet förhållandevis tydlig i sin roll som en regional stormakt, men vad gäller landets globala strategi är mycket ännu oklart. Det intressanta i sammanhanget är också hur västvärlden, i den mening det numera går att tala om en enad västlig gemenskap på samma sätt som det gjorde för 10-15 år sedan, ser på Ryssland respektive Kinas handlingar och maktspråk. Viktigast av allt är också: hur tänker man möta dessa utmaningar från de respektive länderna?
Ryssland är en geopolitisk dvärg i jämförelse med Kina, fast det är samtidigt fulspelandes och förhållandevis skicklig dvärg med knivar dolda där man minst anar det och alltid med ett dussin äss i skjortärmen. Oavsett om det har funnits genomtänkta strategier eller inte bakom Rysslands strategiska och taktiska spel under de senaste åren, innefattandes alltifrån användandet av propaganda och informationskrigföring till sändandet av rysk trupp till konflikten i Syrien, får man ge den ryska politiska och militära ledningen att de många gånger har spelat sina kort skickligt givet förutsättningarna.
Vad gäller Kina är det även där en blandad påse av framgångar och misslyckanden under det senaste decenniet men Kina har väldigt många fördelar utifrån en förhållandevis stark ekonomi och en stor befolkningsbas, vilket gör att Kina kan agera mer krasst och rakt i det maktpolitiska spelet utan att behöva be om ursäkt för det. Det intressanta är dock hur Kina ser på omvärlden och vilken roll resten av världen har i relation till Kina ur den kinesiska ledningens ögon. Om detta vet jag för lite för att kunna uttala mig eller ens spekulera.
Detta för mig dock till det jag skrev inledningsvis: Var går gränsen för normal mellanstatlig konkurrens och en faktisk konflikt? På sistone har jag försökt att identifiera när och hur Sverige och Rysslands relation förändrades och när det var som Ryssland bestämde sig för att landet befann sig i konflikt med väst och återupptog (eller i vart fall trappade upp) användandet av subversiva metoder och andra maktmedel i konflikten. Jag hade en diskussion med en kunnig person på området och denne pekade dels på det faktum att Ryssland de facto aldrig till fullo upphörde med sin subversiva verksamhet efter Sovjetunionens fall. Vad gällde att hitta hållpunkter för en eventuell omsvängning pekade denna person dels på att Putins maktövertagande kunde vara en hållpunkt eller de baltiska staternas anslutning till NATO år 2004. Kontentan var i vart fall att omsvängningen med största sannolikhet kan sägas ha skett tidigare än Putins tal vid München-konferensen 2007 eller de senare konflikterna i Georgien och Ukraina.
En tanke gällande detta att identifiera baslinjen i mellanstatliga relationer kan vara att baslinjen jag letar efter i själva verket är en teoretisk idealtyp som inte finns i verkligheten? Det som slog mig när jag tänkte på relationen mellan Sverige och Ryssland är att den dels är geografiskt präglad men att den också är präglad av vår gemensamma historia och våra tidigare diplomatiska mellanhavanden. När jag sedan i tanken började tänka på de svensk-norska, de svensk-finska och de svensk-danska relationerna inser jag att vår relation till respektive land å ena sidan präglas av en förbrödring oss nordiska länder emellan men att det samtidigt ligger ett visst mått av gemensam historia i botten av relationerna. Sverige och Danmark kommer troligen aldrig att kunna bli lika tighta som Sverige och Finland. Tänker vi efter så är ju Sverige och Danmark de facto gamla ärkefiender om vi går bakåt i historien.
Summan av kardemumman kan således vara att även om de mellanstatliga relationerna till vissa delar kan likna varandra till sätt och form måste man samtidigt spegla det diplomatiska spelet mellan två nationer i just det unika ljus som utgör just dessa nationers gemensamma historik och tidigare mellanhavanden för att etablera någon form av teoretisk baslinje/normaltillstånd i deras diplomatiska relationer.