En pusselbit som saknas i rapporteringen om kriminella nätverk och skjutningar!

Sedan kan vi utan tvekan konstatera att saker och ting förändrades och tog en helt annan omfattning, när MC-gängen rullade in i Sverige i slutet på 1980 och början på 1990-talet. Men vi ska inte heller glömma bort uppkomsten av gatugängen i förorterna med start på 1980-tidigt 1990-talet. Vid den här tidpunkten fanns det även våldsgrupperingar på höger och vänstersidan, och det fanns också så kallade “kickersgäng” som också misshandlade, och ibland t.o.m. mördade varandra. Även om dessa gäng och grupperingar inte var som de kriminella gäng som vi ser idag, finns det ett blodigt släktskap mellan dessa grupperingar, vilket med all tydlighet framgick av Institutet för Framtidsstudiers rapport “Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige” som släpptes 2018.

Min poäng gällande framställningen som gjordes av “I lagens namn” och som även görs av andra reportage om den organiserade brottsligheten och dess framväxt i Sverige, är att man inte kan sammanfatta bakgrundshistoriken så enkelt som att man i korthet konstaterar att:

“MC-gängen kom till Sverige, och så hade vi Brödraskapet, och vips hade vi en omfattande gängbrottslighet i Sverige där alla skjuter på varandra hej vilt”

En annan sak som missas i rapporteringen om detta är enligt min uppfattning och jag ska tillägga att denna baseras på vad jag har läst i öppna källor, är att det finns det två trender vad gäller skjutningar i Sverige. Den övergripande trenden är en minskad triggergräns för att använda skjutvapen för att döda eller skada andra personer hos kriminella personer, det vill säga kriminella personer har en väldigt låg tröskel för att ta till skjutvapen i olika situationer, och detta medför att du får skjutningar över stora delar av landet, där olika personer skjuter varandra. Vad detta beror på, har vad jag förstått, inte gått att riktigt klarlägga.

Det pågår dock forskning gällande detta där man tittar närmare på ett stort antal skjutningar, och det finns hypoteser kring varför situationen är som den är. Vi får dock avvakta och se vad man kommer fram till i Stockholmspolisens stora studie av ett stort antal skjutningar och även andra studier som pågår gällande det höga antalet skjutningar i Sverige.

Den andra trenden som jag anser att man kan se, är att det inom ramen för den första större trenden, även finns konflikter som har pågått över lång tid och där personer har dödats och skadats på olika sidor. Detta har i sin tur lett till att vi landat i vad som är att nästan anse som klanfejdsliknande situationer där det finns våldshistorik som i sin tur leder till nya skjutningar och våldshandlingar där man vill utkräva hämnd för en dödad/sårad på den egna sidan, genom att mörda/skada en person på den andra sidan. I dessa konflikter kan det i grunden finnas “affärsmässiga” konflikter, men våldet föder nytt våld.

Ett tydligt exempel på detta skulle jag, enligt min tolkning av öppna källor, säga var konflikten som under en lång tid utspelade sig mellan M- och K-falangerna i Malmö. Det finns även andra sådana konflikter runtom i landet. Dessa konflikter blir ju “våldsgeneratorer” i sig själva, vilket ger fler skjutningar.

En annan påverkande faktor är användningen av handgranater i kriminella konflikter, och detta är en historia för sig sig och här finns det många frågetecken men få svar. Det är konstaterat att det finns en stor tillgång till handgranater i Sverige, och i många andra länder, men det som skiljer Sverige mot andra länder, är att man i Sverige använder dem i mycket högre utsträckning. Jag nämner denna faktorer i det här inlägget gällande skjutningar, för att det kan vara så att skjutningar och handgranater/sprängningar är länkade. Detta utifrån följande resonemang, om sida X kastar en handgranat mot sida Y, då svarar sida X med att skjuta mot medlemmar i X, och så är våldsspiralen igång.

Den största faktorn som journalisterna missar att gräva djupare i och som är högst relevant vad gäller detta med skjutningar är:

Miljonprogrammen/Orten/Förorterna/”Hyresrätterna på andra sidan järnvägen”

Det vill säga våra socialt utsatta områden där majoriteten av skjutningarna äger rum och där majoriteten av gärningsmän och brottsoffer bor och vistas.

Även gällande denna faktor upplever jag att medierna genar i kurvorna när man rapporterar om “skjutningar”, “kriminella gäng”, “kriminella nätverk”, “gängkrig” och fan och hans moster. Inom ramen för min C-uppsats som jag skrev i våras satt jag och grävde i Mediearkivet som en galning, och det här är återigen ingen nyhet för någon, men det jag fann bland tidningsartiklar från 1990-talet och framåt var tydliga tecken på att många av våra socialt utsatta områden har haft problem under en lång tid tillbaka. Det jag tycker helt saknas i medierapporteringen är den kritiska granskningen av hur staten/kommunerna/andra aktörer har arbetat i dessa områden och alla de insatser som har gjorts för att vända utvecklingen sedan 1980-talet och framåt.

Det pratas ofta i debatten om att polisen ska jobba mer evidensbaserat och hela baletten. Men summan av kardemumman är att Polisen kan hantera symtomen av problemen, men man har väldigt svårt att lösa grundproblemen och det ligger inte heller i Polisens uppdrag att lösa. Uppdraget att lösa grundproblemen i form av att människor inleder en kriminell karriär och/eller hamnar i narkotikamissbruk, ligger hos aktörer så som skola och socialtjänst och andra aktörer som arbetar med dessa frågor. Men jag har ännu inte sett (eller i vart fall väldigt få) reportage där man ställer politiker och tjänstemän i Botkyrka, Rosengård och så vidare, mot väggen och frågar:

“OK, ni har haft 30 år på er att vända utvecklingen. Hur kunde det bli så här?”

Var är reportagen där man vrider och vänder på socialtjänstens metoder och arbetssätt vad gäller att arbeta evidensbaserat för att förhindra att barn och ungdomar hamnar i narkotikamissbruk och/eller kriminalitet? De har ju jobbat med detta under 30-40 år!

Låt oss också prova att vända på steken! Vi ponerar att alla insatser som har gjorts av alla aktörer, såväl kommun som polis, har haft en effekt, dvs vi har bara lyckats lindra utvecklingen så som den har eskalerat.
Vad hade hänt, och hur hade det sett ut om vi inte hade gjort alla dessa satsningar?

Vidare har vi faktorerna skolan som institution och även enskilda skolor i olika områden. Vi kan börjar med att konstatera att det finns få delar i det offentliga Sverige som har varit en sådan politisk experimentverkstad som skolan, och jag tycker personligen att skolans roll/ansvar vad gäller att förhindra att barn/ungdomar hamnar i missbruk/brottslighet är/ska vara mindre än vad man vill att det ska vara i den debatt som förs.

Enligt min uppfattning ska skolorna ska ge eleverna kunskap och verktyg för att klara sig i livet och bli vettiga medborgare, och skolan har en i viss mån en uppfostrande/socialiserande roll. Dock skulle jag ändå vilja se fler granskningar av skolan/ornas ansvar och roll gällande att de individer som vi ser skjuta varandra ute på gator och torg idag, har hamnat där de är i livet idag.

Ytterligare en aspekt som jag saknar i den journalistiska granskningen gällande detta med kriminella nätverk och skjutningar är en gedigen granskning av vägen från miljonprogrammens uppkomst och utveckling fram till idag, och då med ett särskilt fokus på olika satsningar och deras utfall/resultat.

Sedan har vi den granskning som jag saknar mest av allt, och det är granskningen av de viktigaste aktörerna: nämligen den politiska makten och våra politiker. Jag skulle vilja se mängder av granskningar där man skärskådade olika satsningar och projekt som har gjorts i socialt utsatta områden, och vad de har gett egentligen, och inte minst, i vilken grad det har funnits en långsiktighet och röd tråd i de satsningar som har gjorts, och i vilken grad man har arbetat utefter vetenskapliga studier/teorier och metoder som har visat sig fungera.

Den i särklass viktigaste motorn i den kriminella marknaden och därmed en drivande faktor i kriminella konflikter som vi pratar alldeles för lite om är: Knarket, knarket och åter det jävla knarket.

Du kan vara hur mycket för eller emot knark som du vill, men det går inte att förneka att narkotikamissbruk är en inkörsport till kriminalitet, och att många konflikter i den kriminella världen handlar om narkotika på ett eller annat sätt. Även här skulle vi behöva mer kartläggningar och granskningar. Var kommer narkotikan ifrån? Hur har missbruksvården och andra samhällsaktörer arbetat för att bekämpa narkotikan och narkotikabruket? Har man arbetat evidensbaserat i detta arbete? Osv osv.

Som sista punkt i det här inlägget skulle jag också önska att det gjordes flera granskningar med ett långt tidsperspektiv och där man tog ett helhetsgrepp och gjorde en kritisk granskning gällande avsaknaden av en röd sammanhängande tråd hos alla aktörer, vad gäller arbetet med socialt utsatta områden, kriminella nätverk och kriminella konflikter, och att man tittade på varför i stort sett alla aktörer gällande detta är så fruktansvärt dåliga på långsiktighet över tid, och på att spela boll tillsammans i det här arbetet.

Som avslutning på detta inlägg tänkte jag återknyta till det jag skrev i början, om att man många gånger missar att ta med den historiska kontexten, genom att göra ett par tillbakablickar i historien, och då är det viktigt att man tittar på årtalen när artiklarna publicerades och sätter det som står där i relation till vad tidningarna skriver idag. Det är intressant att se hur många av krisrubrikerna som man såg då, liknar de som skrivs idag.

Men nu färdas vi tillbaka i tiden…

Och jag avslutar med en artikel om ett av våra socialt utsatta områden, för att poängtera att varningsklockorna har ljudit länge. Notera också att representanter för Regeringskansliet kallades in till mötet och detta var år 1995!