Author: Björn Wegner

Några reflektioner kring psykisk ohälsa, depression och tvångstankar!

 
Detta inlägg är anpassat från en Twittertråd, därav att jag kallar det för en tråd.
Dags för en personlig tråd igen, denna gång om psykisk ohälsa, depression och tvångstankar. Livet är en berg- och dalbana, för vissa rör sig banan på en relativt hög nivå oavsett skiftningarna i livet. Man börjar med en stabil grund att stå på och sedan dippar det lite då och dåmen överlag så är det en rätt behaglig resa. För andra kan det var att man börjar livet i en djup dal och en stor del (om inte tom största delen) av livet kommer gå ut på att ta sig upp till en tillvaro som är någorlunda skaplig och stabil. Sedan finns det alla möjliga varianter däremellan.
Det som är läskigt med psykisk ohälsa är att den många gånger inte syns utifrån, den kan göra det såklart, men bakom ytan på den gladaste spelevink kan det dölja sig en avgrund av mörker. Ännu en jobbig sak med psykisk ohälsa är att det är inom en själv och att det är processer inom en själv och ens egen inre struktur, och kemiska obalanser och andra saker som det handlar om, som inte syns utåt. Jag har för övrigt ingen djupare kunskap inom området eller någon form av medicinsk kunskap, utan har bara mina egna erfarenheter att reflektera kring.
Mina erfarenheter genom livet rör i huvudsak depressioner, ångest, tvångstankar och att ha snuddat vid näsan vid den berömda väggen. Det mesta under tonåren, men även en del i vuxen ålder, och då oftast i samband med livskriser.
Om vi börjar med depressioner. För min del har dessa ofta yttrat sig i en enorm trötthet och känsla av meningslöshet. Jag minns en period i tonåren när jag funderade mycket över döden, livet var tufft i allmänhet och jag såg på fullaste allvar ingen mening med att leva vidare. Detta höll sig som tur var på ett reflekterande plan och det blev aldrig någon konkret plan eller dylikt. Utan jag resonerade mest i cirkelresonemang om att om livet nu i alla fall tog slut en dag, vad var då poängen med att leva överhuvudtaget? (i synnerhet eftersom tillvaron var rätt tuff vid den tidpunkten)
Detta låter trivialt när man pratar om det i efterhand och man kan nästan småle åt det, “åh vad dramatisk man var som tonåring”, fast oavsett om det är en process de flesta går igenom så är det ett nattsvart helvete att befinna sig i och man ser bara mörker varje dag.
Min väg ut ur det hela den gången var genom tankearbete, många texter i dagboken på Lunarstorm och till viss del samtal med vänner, och tidens gång. För min del har skrivandet alltid varit en central del i att bearbeta perioder som har varit tuffa psykiskt.
Men som jag skrev tidigare, mycket av det här syntes nog inte utåt, och det är det som är läskigt. Jag tror nog inte att någon på allvar såg hur illa jag mådde vid den tidpunkten, och den viktigaste poängen och lärdomen från detta är att det är viktigt att se sina medmänniskor och att våga fråga hur andra människor mår, och även våga säga till andra i dennes närhet som kanske kan nå denne bättre än vad du själv kan, om det t.ex. är en bekant.
För det är alltid svårt att erkänna för sig själv och andra att man inte mår bra, och det är inte alltid lätt att be om hjälp, och som jag skrev tidigare, detta är svåra grejer som kan ta lång tid (eller hela livet att kämpa med) och då måste vi hjälpa varandra i detta.
En kort utläggning om ångest och tvångstankar. Jag vet inte i vilken grad detta hade koppling till den tidigare depressiva perioden, men under ett antal år i tonåren hade jag tvångstankar och även detta är en riktigt jobbig sak att hantera. Jag tror att för min del så var den kopplad till ångest, och tvångstankarna blev någon form av coping-mekanism för att hantera ångesten. Det började med tvätta händerna gång på gång pga att jag var tvungen att göra det “på rätt” sätt, gick vidare till att ej gå på kanterna på gatstenarna och det urartade i en tankerutin och en titta-på-saker-i-viss-ordning-rutin. Tankerutinen kan sammanfattas med att jag var tvungen att tänka på vissa saker i en viss ordning för att lösa ut tanken. Tänk er att du måste tänka på tre bilder i en viss ordning, ungefär så var det. “Titt”-rutinen gick ut på att om jag råkade titta in ett hörn, eller ibland skuggade områden, då var jag tvungen att fästa blicken där en gång till. För att så att säga “hämta tillbaka”/neutralisera det som jag “lämnade kvar” där. Detta gällde även när jag tog på vissa saker där det var kanter/skärning

då var jag tvungen att lägga handen där igen för att “ta tillbaka” det som jag “lämnade”.

Ni kan ju föreställa er hur allt detta spelade ut sig när det skedde samtidigt! Det låter humoristiskt i efterhand, men det var sjukt jobbigt. Och det värst är att mitt i allt detta byggde jag in mig själv mentalt. För då inbillade jag mig själv att om jag bröt mot någon av alla dessa rutiner så skulle något fruktansvärt hända. Jag byggde ett eget tankefängelse som upptog mycket tid och tankekraft att hantera. Återigen, utöver mina lite udda rörelsemönster så var detta inget som syntes utåt, men det var fruktansvärt att hantera, och det var pinsamt att försöka förklara för någon annan, och jag tror att det är svårt för någon annan att förstå “logiken” i det hela. Jag minns inte riktigt hur länge jag höll på med det här, men jag vet att jag nådde gränsen att jag insåg att om jag skulle fortsätta hålla på som jag gjorde skulle jag bli “galen på riktigt”, så jag bestämde mig för att börja “bryta mot reglerna” jag hade satt upp för mig själv, och sakta bröt jag ned

alla “rutiner” och tankemönster jag hade låst in mig med. Det tog tid, och det gick stegvis, men till sist landade jag i en fungerande tillvaro, och de “rester” jag lever med idag sträcker sig till att kolla att ytterdörren är låst, att spisen och kaffekokaren är av innan jag går hemifrån eller går och lägger mig. Och dessa får väl sägas tillhöra “normalstörd-intervallet”.
Idag finns det säkerligen KBT-behandling och annat som hade kunnat lösa ut detta myckt snabbare och effektivare än vad jag själv gjorde. Men återigen den viktiga poängen här är se dina medmänniskor, prata med dem om du anar att något är knas och försök att hjälpa dem, eller säg till någon annan som är i en bättre position att hjälpa dem.
Superlång tråd, som vanligt, men nu över till det sista ämnet. Ångesten. Det här faller väl mer in i facket över vad det innebär att vara människa, men även detta kan spåra ur till något som påverkar ens liv.
Som jag skrev i en tidigare tråd, vi vill alla “vara normala” och ingen vill sticka ut negativt, och helst av allt vill man vara “cool”. När vi går igenom livet lägger vi mycket tid på att fundera över vad andra människor tycker, tror och tänker om oss och hur vi ser ut.
Så när vi rör oss ute på gatan och i olika sociala sammanhang så försöker vi optimera hur vi ser ut och vi försöker agera på ett sätt som passar i det sociala sammanhang som vi är i för stunden. Och så kommer vi till detta med ångesten, det här med att vi lägger en massa energi
på att tänka på hur vårt agerande och vårt utseende hypotetiskt sett bedöms och värderas av andra. “Oj, vad tänkte de om det jag sa nu”, “Oj, hon/han har samma tröja/klänning som jag, gud vad pinsamt”, “De tycker säkert att “klädesplagg” är jättefult, jag borde tagit den andra”
Samma sak när vi lämnar den aktuella situationen, och man steg för steg går igenom och analyserar varje aspekt av den gångna kvällen och olika aspekter av den. Detta är inget konstigt i sig, det är ju en del av att vara människa. Problemet kommer dock när du internt sänker dig
själv för varje sak som hypotetiskt sett kunde ha uppfattats på ett negativt sätt eller som kunde fått dig att framstå som avvikande. Och när du gör detta, hela tiden utan avbrott, möjligtvis med avbrott för när du är hemma med med familjen, då blir det rätt jobbigt och du känner dig i stort sett alltid osäker och du lägger därmed också en massa energi på att hantera detta. Även här pratar vi om en sak som är otroligt svår att brottas med och som återigen inte syns utåt och som kraftigt kan begränsa ditt liv när det spårar ur.
Det är svårt att beskriva hur jag själv lyckades bryta ned den här “ångesten/synsättet” till en mer sund och hanterbar nivå. Dels tror jag att det var livserfarenhet och dels tror jag att det var ett förbättrat självförtroende som kom av ålder och genomförda prestationer. Och även en insikt om att i stort sett alla går runt och tänker på samma sätt, och att man många gånger överskattar hur mycket andra människor tänker på en själv eller observerar saker man säger eller gör. Av detta följer också en insikt om att det inte spelar så jävla stor roll vad andra tycker eller tänker om en själv. Förutsatt man själv mår bra, beter sig vettigt mot andra människor och är en överlag schysst person med en någorlunda pejlad moralisk kompass. Idag lägger jag avsevärt mycket mindre energi på vad andra människor tänker om mig än vad jag gjorde förr i tiden, även om jag såklart tänker på det (och även kan få ångest över saker som man gör/säger vid fel tillfälle), men jag är nog inom någon form av normalintervall. Den viktiga poängen jag vill få fram här är att jag tror att detta skulle kunna bli bättre om vi dels vågade prata om detta mer överlag, och dels även vara schysstare mot varandra vad gäller utseenden och blundrar.
Ett konkret exempel är ju när någon gjort bort sig, att man lite efteråt säger till hen: “Du, det är lugnt, det kunde hända den bäste. Tänk inte på det nu”. Jo personen kommer att tänka på det efteråt, men dina ord kan i alla fall lindra ångesten en aning. Men som jag skrev tidigare, det här är nog den svåraste grejen att jobba med både för en själv och för oss alla, eftersom det är en del i vår “situational awareness” och i vårt sociala samspel. Men ändock en del av livet som kan spåra ur. För som jag har skrivit tidigare, och kommer att skriva igen. Ta dig tiden att se en annan människa, och ge en komplimang, stötta eller peppa denne. Det ger så jävla mkt både för dig själv och mottagaren.
Detta detta sagt så rundar jag av ännu en maratontråd. Hoppas det var en intressant läsning och att du fick ut något av det!

Att låtsas vara en idealist i en realpolitisk värld

Det förra inlägget handlade om hur “Kriget mot terrorismen” har påverkat Sverige, och i det här inlägget tänkte jag ta upp ett par andra dimensioner av svensk- utrikes och säkerhetspolitik som har påverkat och kommer att påverka Sverige och svenska intressen framöver.

Sverige och Världen – Världen och Sverige

“Nationer har inga vänner utan bara gemensamma intressen”

“Det pågår skarp verksamhet, dygnet runt, hela tiden”

Jag hade förmånen att lyssna på Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg på temat “Socialdemokratisk utrikespolitik” inom ramen för en föreläsningsdag på Frivärlds “Utrikesakademin” här i början på 2018. Anders sa en intressant sak gällande hur socialdemokraterna har hanterat svensk utrikes- och säkerhetspolitik, och det var att man har haft en linje i närområdet och en linje för resten av världen. Linjen i närområdet har präglats av pragmatism, och linjen för resten av världen har präglats av idealism. Anledningen till att jag nämner detta är för att det säger något om hur de (s)venska regeringarna har agerat under de senaste decennierna. Å ena sidan har Sverige varit en väldigt stark förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiutveckling och andra “mjuka värden” i internationella sammanhang, samtidigt säljer vi vapen, vapenteknologi och angränsande tekniska system till länder så som  Thailand och Saudiarabien, som inte är att anse som demokratiska länder. Vid en sammantagen bedömning tror jag dock att Sverige spelar förhållandevis “rent” i det diplomatiska- och säkerhetspolitiska spelet i en internationell jämförelse. Det är dock ofrånkomligt att även vi “spelar spelet” på olika sätt, vilket bland annat illustreras av historien kring Sveriges kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd. (DN1).

Försvarsministern och Utrikesministern (Bildkälla: www.regeringen.se)
Dualiteten i Sveriges nuvarande säkerhetspolitik åskådliggörs tydligast genom den samtidiga förekomsten av “Hultqvist-doktrinen” respektive “Wallström-doktrinen”. Bildkälla: www.regeringen.se

Jag brukar gå på olika säkerhetspolitiska seminarier här i Stockholm när tid och tillfälle ges. En gång hamnade jag bredvid en svensk som var utsänd som företrädare för den indiska ambassaden i Stockholm och vi surrade lite innan seminariet började, och han sa något som jag kom att lägga på minnet:

“Det finns mycket som sker mellan Sverige och Indien som folk inte hör talas om”

Detta i sig är inget konstigt. Sverige är ett förhållandevis litet exportberoende land och vi har ett behov av att ha breda internationella kontakter med de flesta av världens länder. Det som dock är intressant i sammanhanget är att Sverige genom “Gripen”-projektet i synnerhet, och även genom andra vapenaffärer i SAAB:s försorg, har kommit att ingå i omfattande teknologiska och diplomatiska samarbeten med andra länder. Dessa samarbete sker bland annat med Brasilien och nyligen var även Indiens premiärminister Narendra Modi i Sverige och skrev under ett avtal som möjliggör en eventuell framtida “Gripen”-produktion i Indien, utifall Indien skulle välja att köpa “Gripen”-plane från Sverige (Expressen1). Vi har även det faktum att kinesiska företag har köpt upp resterna av fordonstillverkaren SAAB och att även fordonstillverkaren Volvo har fått kinesiska ägare. Sedan finns det också friktioner i de svensk-kinesiska relationerna i form av bortförandet av den svenska medborgaren Gui Minhai (DN2), och det globala kinesiska cyberspionaget som är globalt men som även riktas mot Sverige (SvD1, SÄPO:s årsbok 2017).

Ser vi till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling för Sverige har vi ingått en rad bilaterala säkerhetspolitiska avtal med Finland, Storbritannien, USA och Tyskland. Vidare har EU klarat sig igenom alltifrån den ekonomiska krisen och flyktingkrisen, och unionen har även överlevt “Brexit” utan att det blev något av den befarade “domino”-effekten i form av ytterligare länder som ansökte om utträde ur unionen, vilket man befarade skulle ske om Storbritannien röstade för att lämna. Detta innebär att de viktigaste institutionerna för svensk säkerhetspolitik i nuläget är det svensk-finska säkerhetspolitiska samarbetet, den transatlantiska länken (dvs samarbetet med USA), EU och NATO. Även detta är inga nyheter utifrån att det största hotet mot svensk säkerhet är olika former av angrepp från Ryssland, innefattande alltifrån spionage hela vägen på angreppsskalan via gråzonsåtgärder ända upp till ett fullbordat väpnat angrepp.

Den intressanta frågan är dock hur Sverige ska lyckas bibehålla sin internationella konkurrenskraft och innovationsförmåga, samtidigt som vi hanterar  minskade skatteinkomster i relation till en ökad ekonomisk försörjningsbörda för att ta hand om en åldrande befolkning, parallellt med att vi har en stor mängd invandrare och nyanlända som kräver stora resurser för att integreras, utbildas och sysselsättas?
Och detta är bara den ekonomiska utmaningen.

Att ställa krav på andra när du är beroende av dem och när de är mycket större än dig själv.

Sedan har vi den värderingsmässiga utmaningen i form av att Sverige som tidigare nämndes är en nation som har mycket “soft power” och vi är måna om att verka för jämställdhet, mänskliga rättigheter och andra “mjuka” frågor. Detta ska ställas i relation till att det av demografiska och ekonomiska skäl kommer att ske en maktförskjutning i världen där USA troligen kommer att fortsätta att vara en global supermakt (om inte annat i egenskap av sin kärnvapenarsenal), men där vi också kommer att få se andra länder, och då framför allt Kina kliva fram på världsarenan i olika forum och former i en ännu större utsträckning än vad vi ser i nuläget. Detta kommer att bli en utmaning för Sverige (och världens övriga liberala demokratier) när man i en ännu högre grad än tidigare blir beroende av kinesiska pengar och investeringar, samtidigt som det inte finns någonting som heter “gratis”. Utan med dessa pengar och investeringar kommer det att följa kinesiska förbehåll och krav på kinesiskt inflytande. Radioprogrammet “Konflikt” har en pågående reportageserie om detta som är väldigt intressant och som man hittar här.

Avslutningsvis blir således den stora frågan hur Sverige kommer att klara av att balansera mellan kraven på att andra länder ska respektera “mjuka värden”, så som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, när vi framöver i allt större utsträckning kommer att bli beroende av framför allt kinesiska, men även andra regionala stormakters, investeringar och pengar för att kunna bibehålla vår industri och utveckla denna, och för att kunna bibehålla vår finansiella utveckling?

Kommer vi att tvingas till att släppa på våra högt hållna värderingar och således tappa vad gäller “soft power”? Eller kommer vissa regionala stormakter så som Brasilien och Indien att tillsammans lyckas bibehålla den liberala demokratins ställning som den starkaste kraften i världen både vad gäller reell makt och som den kraftfullaste värderingsgrunden och ideologin?

Time will tell…

 

 

 

 

 

 

 

“The Global War on Terror” – ur ett svenskt perspektiv

Syftet med det här blogginlägget är att göra en tillbakablick på det som kallas “The Global War on Terror” och se hur detta har påverkat Sverige och landets säkerhetspolitik. Vidare är syftet att på ett tydligt sätt redovisa ett antal händelser med koppling till kriget som skett under de gångna 16 åren och som varit viktiga hållpunkter i kriget, och även redovisa ett antal händelser som haft koppling till eller skett i Sverige.

Vad är “The Global War on Terror”?
Efter terrorattentaten den 11 september 2001 höll USA:s president George W Bush den 7 oktober 2001 ett tal där USA och dess allierade inledde det som kallas kom att kallas “The Global War on Terror”, eller “GWOT” som det förkortas (kommer hädanefter även att kallas ”kriget mot terrorismen”)(Länk till talet på Vita Husets hemsida). Inledningsvis inriktades det mot Al Qaida och de länder som stödde organisationen, så som talibanregimen som styrde Afghanistan vid den tidpunkten. Med tiden har detta krig dock utökats till att riktas mot flera terrororganisationer så som t.ex. Islamiska Staten (IS) och Al Shabab m.fl.

“President George W. Bush gör ett uttalande gällande 11 september-attentaten” Foto: Eric Draper, Copyright: George W. Bush Presidential Library

Detta globala krig har kommit att prägla omvärldsutvecklingen på många olika sätt. Först och främst genom att USA och dess allierade störtade talibanregimen i Afghanistan och ersatte den med en demokratiskt vald regering och president, dock lyckades man inte besegra talibanerna fullt ut militärt vilket medförde att det nu råder ett lågintensivt inbördeskrig i landet. Vidare förklarade USA och dess allierade krig mot Irak och invaderade landet under förespeglingen att Saddam Husseins regim höll på att utveckla massförstörelsevapen, vilket senare visade vara ett falskt påstående. Efter att den amerikanskledda alliansen besegrat de irakiska styrkorna och avsatt Saddam Hussein, följde en lång period av amerikansk ockupation av landet medan man arbetade med att återuppbygga landet och etablera ett fungerande demokratiskt självständigt styre i landet. De sista amerikanska styrkorna inom ramen för den amerikanska ockupationen lämnade sedan landet den 11 december 2011, även om det fortfarande fanns och finns en stor amerikansk militär närvaro i landet i form av amerikanska soldater och privatanställd säkerhetspersonal. Den militära närvaron har vidare utökats på senare år för att delta i kampen mot IS i landet.

En annan händelse som har bäring på utvecklingen av kriget mot terrorismen är den ”Arabiska våren” som var en serie politiska proteströrelser och politiska omvälvningar i Mellanöstern som tog sin början den 17 december 2010 med att en grönsaksförsäljare tände eld på sig själv som en protest mot den korrupta regimen i Tunisien, vilket ledde till protester i landet. Detta medförde därefter att det uppstod proteströrelser mot regimer även i andra länder i området, vilket i längden ledde till regimbyten och att diktatorer störtades i flera länder. I vissa av dessa länder så som Libyen och Syrien råder det nu inbördeskrig och länderna är uppdelade mellan olika stridande fraktioner, varav vissa fraktioner är klassade som jihadistiska terrororganisationer.

En viktig aspekt med kriget mot terrorismen är att det dels har skett i det öppna i form av militära invasioner av enskilda länder så som i Afghanistan och Irak, men det har också till stor del skett i det dolda vilket bland annat återges i böcker så som “The Way of The Knife: The CIA, a Secret Army, and a War at the Ends of the Earth” av journalisten Mark Mazetti och “Relentless Strike: The Secret History of Joint Special Operations Command” av journalisten Sean D Naylor. Dessa böcker beskriver ett krig som präglas av underrättelseinhämtning i form av bl.a. SIGINT och HUMINT, gripanden och vapeninsatser av specialförband och inte minst av spaning och vapeninsatser med luftburna UAV:er, så kallade “drönare”. Det är också viktigt att poängtera att det här är ett globalt krig med vitt skilda skådeplatser, gör vi en bred tolkning kan det sägas utspela sig i alltifrån i rättssalar i New York till i djungeln på Filippinerna där den lokala armén med stöd av amerikanska militära rådgivare kämpar mot en islamistisk terroristorganisation.

Kriget mot terrorismen och Sverige
Kriget mot terrorismen utspelar sig även i Sverige vilket jag nu ska redogöra för mer ingående. Innan vi går vidare är det viktigt att etablera ett par faktum. Först och främst, attentaten på Drottninggatan 2010 och 2017 var inte de första terrorattentaten i den svenska historien. Tittar vi tillbaka 100 år så finns det ett stort antal terrorattentat som begåtts av grupper och individer med olika motiv och som skett i form av alltifrån mord till bombdåd. Det finns ingen enhetlig definition på vad som utgör terrorism eller ett terrorattentat, men ett exempel på en definition är den som FN:s generalförsamlings gav gällande terrorism i sin resolution mot finansiering av terrorism den 9 december 1999:

“Terrorism är en handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation”

Ett annat faktum är att “The Global War on Terror” inom ramen för detta blogginlägg används som ett övergripande samlande begrepp där själva kriget kan sägas vara summan av världens länders arbete för att förhindra och bekämpa våldsbejakande islamistisk terrorism. Vidare kan vi konstatera att startpunkten för kriget var George W Bushs tal den 7 oktober 2001 (man kan också säga att startpunkten var terrorattentaten den 11 september 2001 men det var ju samtidigt orsaken till att kriget sedan deklarerades), och att det är ett krig som pågår än idag. Dock ska det klargöras att president Barack Obama den 23 maj 2013 formellt avslutade “The Global War on Terror”(https://www.usnews.com/news/articles/2013/05/23/obama-global-war-on-terror-is-over), dock kvarstår faktumet att kriget ändå fortsatte i praktiken om än under andra former.

Om jag ska göra en historiebeskrivning av Sveriges deltagande i kriget mot terrorismen går det inte direkt att säga att en händelse har skett till följd av eller inom ramen för detta krig eftersom det dels inte är ett krig i ordets traditionella mening, och dels eftersom det förs på så många olika fronter. För att konkretisera den analytiska ram som jag utgår ifrån i detta blogginlägg tänker jag sätta upp följande premisser. Efter 11 september-attentaten inleddes genom George W Bushs tal “The Global War on Terror” vilket också fäste världens länders uppmärksamhet på fenomenet våldsbejakande islamistisk terrorism. “The Global War on Terror” och de väpnade konflikter som har skett inom ramen för kriget har lett till en ökad instabilitet i framför allt Mellanöstern, och dessa väpnade konflikter har i förlängningen bidragit till en tillväxt av våldsbejakande islamistiska miljöer och organisationer globalt och i västvärlden i synnerhet, och detta har i förlängningen lett till att det skett en ökning av islamistiska terrordåd globalt och i västvärlden. Detta har sedan i sin tur följts av att ett stort antal länder har trappat upp sitt arbete för att bekämpa terrororganisationer och förhindra terrordåd, vilket har skett i form av alltifrån militära insatser till riktad lagstiftning och ökade resurser till underrättelseverksamhet. Jag kommer återkomma till vad som är hönan och ägget gällande denna utveckling i slutet av inlägget.

Sverige och många andra länder har deltagit i kriget mot terrorismen på många olika sätt. Konkreta exempel på Sveriges deltagande i kriget är det långvariga svenska styrkebidraget till ISAF-styrkan i Afghanistan, och det nu pågående styrkebidraget i Irak där svenska soldater hjälper till att träna lokala väpnade styrkor. Andra exempel på svenskt deltagande i kriget är den så kallade “Egyptenaffären” som bestod i att svensk myndighetspersonal överlämnade två terrormisstänkta egyptiska medborgare till CIA-personal på Bromma flygplats. Därefter flögs egyptierna till Egypten där de torterades och dömdes till fängelsestraff (Boken ”Spår” av Lena Sundström, TV4:s Kalla Fakta 2004, ”Det brutna löftet”). En annan viktig händelse som är värd att nämna är att Sveriges specialförband var verksamma inom insatsen i Afghanistan där de bland annat agerade livvakter åt den afghanska kungen och arbetade med att träna lokala väpnade styrkor (https://www.aftonbladet.se/nyheter/article10718901.ab).

“Specialförbandet Särskilda Operationsgruppen övar på Gotland”. Bildkälla: Jimmy Crona/Försvarsmakten

Som tidigare nämnts sker en stor del av kriget mot terrorismen i det dolda, och det arbetet utförs av underrättelse- och säkerhetstjänster och specialförband. Detta gör att det är svårt att utröna och klarlägga hur det svenska deltagandet i kriget mot terrorismen har skett sedan 2001 och hur det sker idag i någon närmare detalj. Dock finns det ett antal hållpunkter som är offentligt kända där vi kan förutsätta att våra polisiära och militära underrättelse- och säkerhetstjänster har varit inblandade i varierande grad.

Först ut är den så kallade “Guantanamo-svensken” som greps av amerikanska styrkor i USA och satt fängslad i det amerikanska fånglägret Guantanamo på Kuba under en tid, och som sedan släpptes fri och återvände till Sverige. Sedan har vi terrorattentatet på Drottninggatan 2010 och terrorattentatet på Drottninggatan 2017. Vi har också de så kallade “Muhammed”-teckningarna i Jyllands-Posten i Danmark och Lars Vilks “Muhammed”-teckningar i Nerikes Allehanda, som båda har fått konsekvenser för de inblandade tecknarna i form av attentat och mordförsök (https://www.expressen.se/kvallsposten/lars-vilks-befinner-mig-pa-en-hemlig-ort/, https://www.svd.se/fem-misstankta-terrorister-gripna).

Vidare har DN uppmärksammat att SÄPO spanat på en terrorcell i Sverige (https://www.dn.se/nyheter/sverige/misstankt-terrorcell-i-sverige/), och vi har även fallet med mannen som greps i ett uppmärksammat tillslag och misstänktes för att planera terrorbrott, men som sedan släpptes och avfärdades från misstanke (https://www.svd.se/skadestandet-ar-inte-viktigt-for-mig). Vidare har SÄPO arbetat med att bevaka våldsbejakande islamistiska miljöer och flödet av så kallade terrorresenärer mellan Sverige och olika oroshärdar ute i världen. SÄPO har även tillsammans med Polisen arbetat för att lagföra personer som begått terrorbrott utomlands vilket i ett par fall har lett till fällande domar (https://www.aftonbladet.se/nyheter/article21936468.ab). Vidare har Sverige sedan 2014 en större trupp baserad i Mali under FN-mandat för att hjälpa till med att upprätthålla säkerheten där. Detta efter att en islamistisk rebellgrupp höll på att ta över stora delar av landet tills franska styrkor ingrep och stoppade deras framfart och man inledde fredsförhandlingar. Sedan 2013 finns FN-trupp stationerad i landet för att hjälpa till med en fredlig övergång från den tidigare konflikten i landet och implementeringen av ett fredsavtal mellan landets regering och rebellgrupper i landet. Det är också viktigt att nämna att det i kriget mot terrorismen har introducerats ny lagstiftning så som t.ex. den så kallade ”FRA-lagen” (https://www.dn.se/nyheter/politik/snabbguide-vad-handlar-fra-lagen-om/) och lagen mot finansiering av terrorbrott (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6391422). Regeringen har även tillsatt en samordnare mot våldsbejakande extremism (som dock arbetar mot alla former av våldsbejakande extremism).

Nu är det dock viktigt att stanna upp och reflektera. Om vi tar alla händelser som jag har nämnt med start från det svenska deltagandet i Afghanistan-insatsen och Egypten-affären, fram till terrorattentatet på Drottninggatan 2017 och lagförandet av terrorresenärer som stridit i Syrien samt Sveriges truppinsats i Mali: har detta med “kriget mot terrorismen” att göra? Är det inte bara fråga om separata internationella insatser och att våra underrättelse- och säkerhetstjänster gör sitt jobb i vanlig ordning?

Jag skulle säga att de händelser jag nämner är relaterade till ”The Global War on Terror” som George W Bush deklarerade i oktober 2001. Detta eftersom även om “kriget mot terrorismen” är ett luddigt begrepp, och även om våldsbejakande islamistisk terrorism har funnits innan 9/11-attentaten, så har terrorattentaten den 11 september 2001 och det efterföljande ”kriget mot terrorismen” och det sätt som kriget förts på påverkat omvärldsutvecklingen på ett markant sätt. Detta då i synnerhet vad gäller initierandet av krigen i Irak och Afghanistan, vilka lett till ett antal följdverkningar som har påverkat skeenden och präglat världen på flera olika sätt. Dels har vi fått en markant ökning av antalet våldsbejakande jihadistiska miljöer och anhängare i världen överlag och i västvärlden i synnerhet. Detta har i sin tur lett till att regeringar världen över har implementerat politiska initiativ och lagändringar för att motverka tillväxten av våldsbejakande islamistiska miljöer, och för att identifiera potentiella terrorister och lagföra faktiska terrorister, och även för att förhindra att terrordåd sker.

Detta har då även påverkat Sverige genom de händelser som jag har redovisat i det här inlägget, och även genom att svenskt rättsväsende och i synnerhet svenska underrättelse- och säkerhetstjänster har fått lägga stora resurser på att motverka och bekämpa islamistisk terrorism och tillväxten av våldsbejakande islamistiska extremister Och som tidigare nämnts även genom att det har skett två fullbordade terrordåd i Sverige utförda av två islamistiska terrorister. Dock är det här viktigt att poängtera att jag inte argumenterar för att kriget mot terrorismen i sig på något sätt är en bakomliggande orsak till terrordåden på Drottninggatan eller övriga terrordåd som har skett i världen sedan 9/11-attentaten, utan ansvaret för dessa fruktansvärda dåd ligger till fullo hos attentatsmännen och de organisationer som genomfört dem. Dock anser jag att krigen i Afghanistan och Irak och följderna av de två krigen, har gett en stor näring till islamistiska terrororganisationer, vilkas världsomspännande propaganda sedan har radikaliserat människor i hela världen som inte har nåtts av denna propaganda tidigare.

Avslutning och analys
Avslutningsvis vill jag säga att jag inte lägger någon värdering i huruvida det borde ha deklarerats ett ”krig mot terrorismen” efter 11 september-attentaten, eller huruvida det var rätt eller fel att invadera Afghanistan respektive Irak. Vidare är detta inte en fullständig kronologi över händelser och skeenden i kriget mot terrorismen. Min ambition är endast att teckna en övergripande bild över hur världen och Sverige har påverkats av dessa händelser, och hur kriget mot den våldsbejakande islamistiska terrorismen idag har blivit ett av de högst prioriterade säkerhetshoten globalt och i Sverige, och även uppmärksamma att detta också präglat Sverige och de internationella insatser som Sverige deltar i. Det är också viktigt att betona att “The Global War on Terror” inleddes som ett svar på vad man kan kalla ett “War of Terror” som förs av Al Qaida, IS och andra islamistiska terrororganisationer och som består av ett antal terrororganisationer som utför terrordåd som dödar och skadar mängder med människor. Dock har kriget mot terrorismen sedan ifrågasatts i sig gällande hur meningsfullt det är att förklara krig mot en taktik vilken terrorism är, vilket man kan skriva ytterligare ett blogginlägg om i sig.

En annan poäng med detta blogginlägg är att påpeka att jag upplever att även om vi talar om terrorhot, våldsbejakande islamistiska miljöer och konflikten i Syrien, så lyfter vi sällan blicken och tittar både bakåt och framåt, och reflekterar över hur vi har kommit dit vi är idag och vart vi vill komma framöver. Som jag nämnde tidigare så avslutade president Obama “The Global War on Terror” den 23 maj 2013, men än idag är både konventionella militära styrkor, specialförband och underrättelsetjänster verksamma i en global kamp mot islamistiska terrororganisationer så som Islamiska Staten, Al Qaida och Al-Shabab m.fl. Den stora frågan är dock: när och hur slutar “The Global War on Terror” och då inte bara i litterär mening utan även i praktiken?

Jag kommer att utveckla mina tankar kring detta i flera inlägg framöver och då fokusera mer på enskilda händelser och fenomen inom kriget mot terrorismen.

 

Några tankar om vart man reser och personlig beredskap

Det här är en utläggning som jag hade på Twitter, som jag gjorde till ett Facebook-inlägg och som nu blir ett blogginlägg, och som jag tänker kan vara nyttig för folk att läsa.

En sak som många svenskar i allmänhet glömmer är att det kan pågå väpnade konflikter i landet man reser till. En konflikt som har bäring på Sverige och som pågår i ett land dit många svenskar reser, är den pågående väpnade konflikten i Thailands södra delar. Observera UD:s reserekommendation för Thailand där man avråder från att resa till vissa delar av landet:

Ett annat land dit många svenskar reser är Turkiet där det också pågår en väpnad konflikt, tittar vi på UD:s reserekommendation för landet, ser vi att UD även här avråder från att resa till vissa delar av landet:

Nu avråder ju inte UD från att resa till de områden dit charterbolagen anordnar resor. Men jag tycker att man som resenär ska vara medveten om att man reser till ett land där det finns en aktiv väpnad konflikt, om så än i en annan del av landet. Det vill säga, reser man dit får man ta med i beräkningen att det kan inträffa våldsdåd och att situationen i landet radikalt kan förändras till det sämre på kort tid.

Ett tydligt exempel på detta var när den andra stora politiska konflikten i Thailand, som ibland tar sig våldsamma uttryck, resulterade i stormning av flygplatsen i Bangkok, vilken man kan läsa mer om här: https://www.theguardian.com/world/2008/nov/25/thailand

Samma sak gäller för en annan typ av resande än charter, nämligen när man reser för att hälsa på släktingar i ett land där det pågår en väpnad konflikt. Man kan inte räkna med att svenska staten ska återupprepa den insats man gjorde i Libanon år 2007 när svenska staten evakuerade en stor mängd människor, vilket man kan läsa mer om här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10859150.ab

Nu för tiden pratar vi mycket om att vi ska tänka på vår beredskap i hemmet för att klara en längre kris, men samma tänk bör tillämpas när man ger sig ut i världen oberoende av om man reser i jobbet, för nöje, eller av familjeskäl. Gör en riskanalys och var förberedd utifrån den situation som råder i landet du reser till. Och se till att du har planer för om saker skiter sig och att du är försäkrad!

De osynliga hoten som ligger precis under ytan och guppar upp i medieflödet alltför sällan

Det finns många hot mot oss människor och dessa hot finns på många olika nivåer. På den högsta nivån finns klimatförändringarna, asteroidhotet, vulkanhotet, kärnvapenhotet och många andra stora potentiella hot som skulle hota mänsklighetens existens om de realiserades. På nästa nivå har vi stormar, skogsbränder, krig både i ens eget land och på andra platser i världen, pandemier och annat. Kliver vi ned ännu en nivå hamnar vi på terrorattentat, kemiska olyckor, färjehaverier, flygplanskrascher och andra händelser som är avgränsade till en fysisk plats och ett begränsat antal skadade/dödade/berörda. Går vi ned på den sista nivån handlar det om hot och risker mot oss själva på en individuell nivå som dödlig sjukdom, trafikolycka, risk för att misshandlas eller mördas. Det vill säga i stort sett alla saker som på en individuell nivå kan drabba en själv och som kan medföra att man skadas eller dör.

När man målar upp alla dessa hot och risker kan det framstå som ett under att man inte kryper under täcket och skakar av rädsla. Samtidigt är ju risken för att dessa saker ska inträffa väldigt varierande, och i vissa fall även beroende av på vilken fysisk plats man befinner sig. Bryter vi ned de olika riskerna kan jag som en svensk vit man i trettioårsåldern trots alla dessa hot känna mig rätt trygg i tillvaron. I det här inlägget tänkte jag dock flagga upp två hot som förvisso flimrar förbi i enstaka nyheter i nyhetsflödet, men som är globala hot och som oundvikligen kommer att få gigantiska konsekvenser för mänskligheten och livet i stort.

Det första är plastifieringen av världshaven och vår miljö överlag. När vi pratar om miljön och klimatförändringarna fokuserar vi mycket på att förhindra att den globala temperaturen stiger och stoppa utsläpp av växthusgaser, och vad gäller miljön fokuserar vi på återvinning och att begränsa utsläpp av olika miljöfarliga ämnen och produkter. Vad vi dock ofta missar är utsläppet av mikroplaster, det vill säga plaster som är mikroskopiska i storlek och som finns i otroligt många produkter såsom t.ex. smink och textilier. Eftersom plaster är konstruerade för att vara beständiga tar det hundratals år att bryta ned dem, och eftersom vi ständigt släpper ut nya plaster, både stora och små, så fyller vi ständigt på med plast i hav och skog. Detta får i sin tur konsekvenser i form av att människor och djur av olika slag får i sig plastpartiklar, vilket i sin tur påverkar oss och djuren invärtes. Det pågår ett arbete globalt med att minska utsläppet av mikroplaster men detta är ett hot som inte alls får den uppmärksamhet eller resurser, det borde få utifrån vilka konsekvenser det kommer att få på en global skala.

Det andra hotet är antibiotikaresistensen som förvisso blivit mer uppmärksammad under senare år men ändå är otroligt underrapporterad. Det finns otaliga exempel på missbruket av antibiotikaförskrivning i fall där antibiotika inte ens ger någon effekt, till hur jordbrukare i Kina och andra länder häller antibiotika i hoarna till boskap för att få dem att bli fetare och minska sjukdomarna hos boskapen. Jag tror inte att folk riktigt förstår hur illa vi kommer att ligga till den dagen den post-antibiotiska eran inträder på riktigt (vissa argumenterar för att vi redan befinner oss i den eran). Redan nu finns det sjukdomar som är helt resistenta mot antibiotika och forskningen gällande att få fram nya går långsamt framåt. Vi pratar alltså om en verklighet där människor kommer att dö av vanliga infektioner som idag ses som mer eller mindre triviala, och där man inte kommer att kunna genomföra kirurgiska ingrepp på grund av infektionsrisken.

När vi köper vår latté på Espresso House på vägen till jobbet och slår oss ned vid fikabordet för morgonfikat på jobbet, eller när vi går med goda vänner och tar en iskall IPA på fredagen efter jobbet, och någon är jobbig nog att lyfta någon av dessa två ämnen:  då viftar många med handen och säger “det löser sig, vi kommer hitta på något, det har vi alltid gjort”.

Jag vill tro och hoppas att vi gör det, men jag är på riktigt pessimistisk. För kärnan i problemet ligger i att vi dels hänskjuter problemlösningen till någon annan, vilket ofta är våra politiker och forskarvärlden, och dels att vi vägrar att på bred front dra vårt eget strå till stacken gällande att lösa problemen. Hur många av oss är t.ex. beredda att flytta skattepengarna som går till RUT/ROT-avdragen till en forskningsfond för att forska fram nya antibiotikum?

Som jag trodde, inte så många alls. Därav min pessimism för den värld vi skapar för oss själva och våra ättlingar framöver.