Det finns många hot mot oss människor och dessa hot finns på många olika nivåer. På den högsta nivån finns klimatförändringarna, asteroidhotet, vulkanhotet, kärnvapenhotet och många andra stora potentiella hot som skulle hota mänsklighetens existens om de realiserades. På nästa nivå har vi stormar, skogsbränder, krig både i ens eget land och på andra platser i världen, pandemier och annat. Kliver vi ned ännu en nivå hamnar vi på terrorattentat, kemiska olyckor, färjehaverier, flygplanskrascher och andra händelser som är avgränsade till en fysisk plats och ett begränsat antal skadade/dödade/berörda. Går vi ned på den sista nivån handlar det om hot och risker mot oss själva på en individuell nivå som dödlig sjukdom, trafikolycka, risk för att misshandlas eller mördas. Det vill säga i stort sett alla saker som på en individuell nivå kan drabba en själv och som kan medföra att man skadas eller dör.
När man målar upp alla dessa hot och risker kan det framstå som ett under att man inte kryper under täcket och skakar av rädsla. Samtidigt är ju risken för att dessa saker ska inträffa väldigt varierande, och i vissa fall även beroende av på vilken fysisk plats man befinner sig. Bryter vi ned de olika riskerna kan jag som en svensk vit man i trettioårsåldern trots alla dessa hot känna mig rätt trygg i tillvaron. I det här inlägget tänkte jag dock flagga upp två hot som förvisso flimrar förbi i enstaka nyheter i nyhetsflödet, men som är globala hot och som oundvikligen kommer att få gigantiska konsekvenser för mänskligheten och livet i stort.
Det första är plastifieringen av världshaven och vår miljö överlag. När vi pratar om miljön och klimatförändringarna fokuserar vi mycket på att förhindra att den globala temperaturen stiger och stoppa utsläpp av växthusgaser, och vad gäller miljön fokuserar vi på återvinning och att begränsa utsläpp av olika miljöfarliga ämnen och produkter. Vad vi dock ofta missar är utsläppet av mikroplaster, det vill säga plaster som är mikroskopiska i storlek och som finns i otroligt många produkter såsom t.ex. smink och textilier. Eftersom plaster är konstruerade för att vara beständiga tar det hundratals år att bryta ned dem, och eftersom vi ständigt släpper ut nya plaster, både stora och små, så fyller vi ständigt på med plast i hav och skog. Detta får i sin tur konsekvenser i form av att människor och djur av olika slag får i sig plastpartiklar, vilket i sin tur påverkar oss och djuren invärtes. Det pågår ett arbete globalt med att minska utsläppet av mikroplaster men detta är ett hot som inte alls får den uppmärksamhet eller resurser, det borde få utifrån vilka konsekvenser det kommer att få på en global skala.
Det andra hotet är antibiotikaresistensen som förvisso blivit mer uppmärksammad under senare år men ändå är otroligt underrapporterad. Det finns otaliga exempel på missbruket av antibiotikaförskrivning i fall där antibiotika inte ens ger någon effekt, till hur jordbrukare i Kina och andra länder häller antibiotika i hoarna till boskap för att få dem att bli fetare och minska sjukdomarna hos boskapen. Jag tror inte att folk riktigt förstår hur illa vi kommer att ligga till den dagen den post-antibiotiska eran inträder på riktigt (vissa argumenterar för att vi redan befinner oss i den eran). Redan nu finns det sjukdomar som är helt resistenta mot antibiotika och forskningen gällande att få fram nya går långsamt framåt. Vi pratar alltså om en verklighet där människor kommer att dö av vanliga infektioner som idag ses som mer eller mindre triviala, och där man inte kommer att kunna genomföra kirurgiska ingrepp på grund av infektionsrisken.
När vi köper vår latté på Espresso House på vägen till jobbet och slår oss ned vid fikabordet för morgonfikat på jobbet, eller när vi går med goda vänner och tar en iskall IPA på fredagen efter jobbet, och någon är jobbig nog att lyfta någon av dessa två ämnen: då viftar många med handen och säger “det löser sig, vi kommer hitta på något, det har vi alltid gjort”.
Jag vill tro och hoppas att vi gör det, men jag är på riktigt pessimistisk. För kärnan i problemet ligger i att vi dels hänskjuter problemlösningen till någon annan, vilket ofta är våra politiker och forskarvärlden, och dels att vi vägrar att på bred front dra vårt eget strå till stacken gällande att lösa problemen. Hur många av oss är t.ex. beredda att flytta skattepengarna som går till RUT/ROT-avdragen till en forskningsfond för att forska fram nya antibiotikum?
Som jag trodde, inte så många alls. Därav min pessimism för den värld vi skapar för oss själva och våra ättlingar framöver.