Det förra inlägget handlade om hur “Kriget mot terrorismen” har påverkat Sverige, och i det här inlägget tänkte jag ta upp ett par andra dimensioner av svensk- utrikes och säkerhetspolitik som har påverkat och kommer att påverka Sverige och svenska intressen framöver.
Sverige och Världen – Världen och Sverige
“Nationer har inga vänner utan bara gemensamma intressen”
“Det pågår skarp verksamhet, dygnet runt, hela tiden”
Jag hade förmånen att lyssna på Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg på temat “Socialdemokratisk utrikespolitik” inom ramen för en föreläsningsdag på Frivärlds “Utrikesakademin” här i början på 2018. Anders sa en intressant sak gällande hur socialdemokraterna har hanterat svensk utrikes- och säkerhetspolitik, och det var att man har haft en linje i närområdet och en linje för resten av världen. Linjen i närområdet har präglats av pragmatism, och linjen för resten av världen har präglats av idealism. Anledningen till att jag nämner detta är för att det säger något om hur de (s)venska regeringarna har agerat under de senaste decennierna. Å ena sidan har Sverige varit en väldigt stark förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiutveckling och andra “mjuka värden” i internationella sammanhang, samtidigt säljer vi vapen, vapenteknologi och angränsande tekniska system till länder så som Thailand och Saudiarabien, som inte är att anse som demokratiska länder. Vid en sammantagen bedömning tror jag dock att Sverige spelar förhållandevis “rent” i det diplomatiska- och säkerhetspolitiska spelet i en internationell jämförelse. Det är dock ofrånkomligt att även vi “spelar spelet” på olika sätt, vilket bland annat illustreras av historien kring Sveriges kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd. (DN1).
Dualiteten i Sveriges nuvarande säkerhetspolitik åskådliggörs tydligast genom den samtidiga förekomsten av “Hultqvist-doktrinen” respektive “Wallström-doktrinen”. Bildkälla: www.regeringen.se
Jag brukar gå på olika säkerhetspolitiska seminarier här i Stockholm när tid och tillfälle ges. En gång hamnade jag bredvid en svensk som var utsänd som företrädare för den indiska ambassaden i Stockholm och vi surrade lite innan seminariet började, och han sa något som jag kom att lägga på minnet:
“Det finns mycket som sker mellan Sverige och Indien som folk inte hör talas om”
Detta i sig är inget konstigt. Sverige är ett förhållandevis litet exportberoende land och vi har ett behov av att ha breda internationella kontakter med de flesta av världens länder. Det som dock är intressant i sammanhanget är att Sverige genom “Gripen”-projektet i synnerhet, och även genom andra vapenaffärer i SAAB:s försorg, har kommit att ingå i omfattande teknologiska och diplomatiska samarbeten med andra länder. Dessa samarbete sker bland annat med Brasilien och nyligen var även Indiens premiärminister Narendra Modi i Sverige och skrev under ett avtal som möjliggör en eventuell framtida “Gripen”-produktion i Indien, utifall Indien skulle välja att köpa “Gripen”-plane från Sverige (Expressen1). Vi har även det faktum att kinesiska företag har köpt upp resterna av fordonstillverkaren SAAB och att även fordonstillverkaren Volvo har fått kinesiska ägare. Sedan finns det också friktioner i de svensk-kinesiska relationerna i form av bortförandet av den svenska medborgaren Gui Minhai (DN2), och det globala kinesiska cyberspionaget som är globalt men som även riktas mot Sverige (SvD1, SÄPO:s årsbok 2017).
Ser vi till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling för Sverige har vi ingått en rad bilaterala säkerhetspolitiska avtal med Finland, Storbritannien, USA och Tyskland. Vidare har EU klarat sig igenom alltifrån den ekonomiska krisen och flyktingkrisen, och unionen har även överlevt “Brexit” utan att det blev något av den befarade “domino”-effekten i form av ytterligare länder som ansökte om utträde ur unionen, vilket man befarade skulle ske om Storbritannien röstade för att lämna. Detta innebär att de viktigaste institutionerna för svensk säkerhetspolitik i nuläget är det svensk-finska säkerhetspolitiska samarbetet, den transatlantiska länken (dvs samarbetet med USA), EU och NATO. Även detta är inga nyheter utifrån att det största hotet mot svensk säkerhet är olika former av angrepp från Ryssland, innefattande alltifrån spionage hela vägen på angreppsskalan via gråzonsåtgärder ända upp till ett fullbordat väpnat angrepp.
Den intressanta frågan är dock hur Sverige ska lyckas bibehålla sin internationella konkurrenskraft och innovationsförmåga, samtidigt som vi hanterar minskade skatteinkomster i relation till en ökad ekonomisk försörjningsbörda för att ta hand om en åldrande befolkning, parallellt med att vi har en stor mängd invandrare och nyanlända som kräver stora resurser för att integreras, utbildas och sysselsättas?
Och detta är bara den ekonomiska utmaningen.
Att ställa krav på andra när du är beroende av dem och när de är mycket större än dig själv.
Sedan har vi den värderingsmässiga utmaningen i form av att Sverige som tidigare nämndes är en nation som har mycket “soft power” och vi är måna om att verka för jämställdhet, mänskliga rättigheter och andra “mjuka” frågor. Detta ska ställas i relation till att det av demografiska och ekonomiska skäl kommer att ske en maktförskjutning i världen där USA troligen kommer att fortsätta att vara en global supermakt (om inte annat i egenskap av sin kärnvapenarsenal), men där vi också kommer att få se andra länder, och då framför allt Kina kliva fram på världsarenan i olika forum och former i en ännu större utsträckning än vad vi ser i nuläget. Detta kommer att bli en utmaning för Sverige (och världens övriga liberala demokratier) när man i en ännu högre grad än tidigare blir beroende av kinesiska pengar och investeringar, samtidigt som det inte finns någonting som heter “gratis”. Utan med dessa pengar och investeringar kommer det att följa kinesiska förbehåll och krav på kinesiskt inflytande. Radioprogrammet “Konflikt” har en pågående reportageserie om detta som är väldigt intressant och som man hittar här.
Avslutningsvis blir således den stora frågan hur Sverige kommer att klara av att balansera mellan kraven på att andra länder ska respektera “mjuka värden”, så som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, när vi framöver i allt större utsträckning kommer att bli beroende av framför allt kinesiska, men även andra regionala stormakters, investeringar och pengar för att kunna bibehålla vår industri och utveckla denna, och för att kunna bibehålla vår finansiella utveckling?
Kommer vi att tvingas till att släppa på våra högt hållna värderingar och således tappa vad gäller “soft power”? Eller kommer vissa regionala stormakter så som Brasilien och Indien att tillsammans lyckas bibehålla den liberala demokratins ställning som den starkaste kraften i världen både vad gäller reell makt och som den kraftfullaste värderingsgrunden och ideologin?
Time will tell…