Detta inlägg är anpassat från en Twittertråd, därav att jag kallar det för en tråd.
Dags för en personlig tråd igen, denna gång om psykisk ohälsa, depression och tvångstankar. Livet är en berg- och dalbana, för vissa rör sig banan på en relativt hög nivå oavsett skiftningarna i livet. Man börjar med en stabil grund att stå på och sedan dippar det lite då och dåmen överlag så är det en rätt behaglig resa. För andra kan det var att man börjar livet i en djup dal och en stor del (om inte tom största delen) av livet kommer gå ut på att ta sig upp till en tillvaro som är någorlunda skaplig och stabil. Sedan finns det alla möjliga varianter däremellan.
Det som är läskigt med psykisk ohälsa är att den många gånger inte syns utifrån, den kan göra det såklart, men bakom ytan på den gladaste spelevink kan det dölja sig en avgrund av mörker. Ännu en jobbig sak med psykisk ohälsa är att det är inom en själv och att det är processer inom en själv och ens egen inre struktur, och kemiska obalanser och andra saker som det handlar om, som inte syns utåt. Jag har för övrigt ingen djupare kunskap inom området eller någon form av medicinsk kunskap, utan har bara mina egna erfarenheter att reflektera kring.
Mina erfarenheter genom livet rör i huvudsak depressioner, ångest, tvångstankar och att ha snuddat vid näsan vid den berömda väggen. Det mesta under tonåren, men även en del i vuxen ålder, och då oftast i samband med livskriser.
Om vi börjar med depressioner. För min del har dessa ofta yttrat sig i en enorm trötthet och känsla av meningslöshet. Jag minns en period i tonåren när jag funderade mycket över döden, livet var tufft i allmänhet och jag såg på fullaste allvar ingen mening med att leva vidare. Detta höll sig som tur var på ett reflekterande plan och det blev aldrig någon konkret plan eller dylikt. Utan jag resonerade mest i cirkelresonemang om att om livet nu i alla fall tog slut en dag, vad var då poängen med att leva överhuvudtaget? (i synnerhet eftersom tillvaron var rätt tuff vid den tidpunkten)
Detta låter trivialt när man pratar om det i efterhand och man kan nästan småle åt det, “åh vad dramatisk man var som tonåring”, fast oavsett om det är en process de flesta går igenom så är det ett nattsvart helvete att befinna sig i och man ser bara mörker varje dag.
Min väg ut ur det hela den gången var genom tankearbete, många texter i dagboken på Lunarstorm och till viss del samtal med vänner, och tidens gång. För min del har skrivandet alltid varit en central del i att bearbeta perioder som har varit tuffa psykiskt.
Men som jag skrev tidigare, mycket av det här syntes nog inte utåt, och det är det som är läskigt. Jag tror nog inte att någon på allvar såg hur illa jag mådde vid den tidpunkten, och den viktigaste poängen och lärdomen från detta är att det är viktigt att se sina medmänniskor och att våga fråga hur andra människor mår, och även våga säga till andra i dennes närhet som kanske kan nå denne bättre än vad du själv kan, om det t.ex. är en bekant.
För det är alltid svårt att erkänna för sig själv och andra att man inte mår bra, och det är inte alltid lätt att be om hjälp, och som jag skrev tidigare, detta är svåra grejer som kan ta lång tid (eller hela livet att kämpa med) och då måste vi hjälpa varandra i detta.
En kort utläggning om ångest och tvångstankar. Jag vet inte i vilken grad detta hade koppling till den tidigare depressiva perioden, men under ett antal år i tonåren hade jag tvångstankar och även detta är en riktigt jobbig sak att hantera. Jag tror att för min del så var den kopplad till ångest, och tvångstankarna blev någon form av coping-mekanism för att hantera ångesten. Det började med tvätta händerna gång på gång pga att jag var tvungen att göra det “på rätt” sätt, gick vidare till att ej gå på kanterna på gatstenarna och det urartade i en tankerutin och en titta-på-saker-i-viss-ordning-rutin. Tankerutinen kan sammanfattas med att jag var tvungen att tänka på vissa saker i en viss ordning för att lösa ut tanken. Tänk er att du måste tänka på tre bilder i en viss ordning, ungefär så var det. “Titt”-rutinen gick ut på att om jag råkade titta in ett hörn, eller ibland skuggade områden, då var jag tvungen att fästa blicken där en gång till. För att så att säga “hämta tillbaka”/neutralisera det som jag “lämnade kvar” där. Detta gällde även när jag tog på vissa saker där det var kanter/skärning
då var jag tvungen att lägga handen där igen för att “ta tillbaka” det som jag “lämnade”.
Ni kan ju föreställa er hur allt detta spelade ut sig när det skedde samtidigt! Det låter humoristiskt i efterhand, men det var sjukt jobbigt. Och det värst är att mitt i allt detta byggde jag in mig själv mentalt. För då inbillade jag mig själv att om jag bröt mot någon av alla dessa rutiner så skulle något fruktansvärt hända. Jag byggde ett eget tankefängelse som upptog mycket tid och tankekraft att hantera. Återigen, utöver mina lite udda rörelsemönster så var detta inget som syntes utåt, men det var fruktansvärt att hantera, och det var pinsamt att försöka förklara för någon annan, och jag tror att det är svårt för någon annan att förstå “logiken” i det hela. Jag minns inte riktigt hur länge jag höll på med det här, men jag vet att jag nådde gränsen att jag insåg att om jag skulle fortsätta hålla på som jag gjorde skulle jag bli “galen på riktigt”, så jag bestämde mig för att börja “bryta mot reglerna” jag hade satt upp för mig själv, och sakta bröt jag ned
alla “rutiner” och tankemönster jag hade låst in mig med. Det tog tid, och det gick stegvis, men till sist landade jag i en fungerande tillvaro, och de “rester” jag lever med idag sträcker sig till att kolla att ytterdörren är låst, att spisen och kaffekokaren är av innan jag går hemifrån eller går och lägger mig. Och dessa får väl sägas tillhöra “normalstörd-intervallet”.
Idag finns det säkerligen KBT-behandling och annat som hade kunnat lösa ut detta myckt snabbare och effektivare än vad jag själv gjorde. Men återigen den viktiga poängen här är se dina medmänniskor, prata med dem om du anar att något är knas och försök att hjälpa dem, eller säg till någon annan som är i en bättre position att hjälpa dem.
Superlång tråd, som vanligt, men nu över till det sista ämnet. Ångesten. Det här faller väl mer in i facket över vad det innebär att vara människa, men även detta kan spåra ur till något som påverkar ens liv.
Som jag skrev i en tidigare tråd, vi vill alla “vara normala” och ingen vill sticka ut negativt, och helst av allt vill man vara “cool”. När vi går igenom livet lägger vi mycket tid på att fundera över vad andra människor tycker, tror och tänker om oss och hur vi ser ut.
Så när vi rör oss ute på gatan och i olika sociala sammanhang så försöker vi optimera hur vi ser ut och vi försöker agera på ett sätt som passar i det sociala sammanhang som vi är i för stunden. Och så kommer vi till detta med ångesten, det här med att vi lägger en massa energi
på att tänka på hur vårt agerande och vårt utseende hypotetiskt sett bedöms och värderas av andra. “Oj, vad tänkte de om det jag sa nu”, “Oj, hon/han har samma tröja/klänning som jag, gud vad pinsamt”, “De tycker säkert att “klädesplagg” är jättefult, jag borde tagit den andra”
Samma sak när vi lämnar den aktuella situationen, och man steg för steg går igenom och analyserar varje aspekt av den gångna kvällen och olika aspekter av den. Detta är inget konstigt i sig, det är ju en del av att vara människa. Problemet kommer dock när du internt sänker dig
själv för varje sak som hypotetiskt sett kunde ha uppfattats på ett negativt sätt eller som kunde fått dig att framstå som avvikande. Och när du gör detta, hela tiden utan avbrott, möjligtvis med avbrott för när du är hemma med med familjen, då blir det rätt jobbigt och du känner dig i stort sett alltid osäker och du lägger därmed också en massa energi på att hantera detta. Även här pratar vi om en sak som är otroligt svår att brottas med och som återigen inte syns utåt och som kraftigt kan begränsa ditt liv när det spårar ur.
Det är svårt att beskriva hur jag själv lyckades bryta ned den här “ångesten/synsättet” till en mer sund och hanterbar nivå. Dels tror jag att det var livserfarenhet och dels tror jag att det var ett förbättrat självförtroende som kom av ålder och genomförda prestationer. Och även en insikt om att i stort sett alla går runt och tänker på samma sätt, och att man många gånger överskattar hur mycket andra människor tänker på en själv eller observerar saker man säger eller gör. Av detta följer också en insikt om att det inte spelar så jävla stor roll vad andra tycker eller tänker om en själv. Förutsatt man själv mår bra, beter sig vettigt mot andra människor och är en överlag schysst person med en någorlunda pejlad moralisk kompass. Idag lägger jag avsevärt mycket mindre energi på vad andra människor tänker om mig än vad jag gjorde förr i tiden, även om jag såklart tänker på det (och även kan få ångest över saker som man gör/säger vid fel tillfälle), men jag är nog inom någon form av normalintervall. Den viktiga poängen jag vill få fram här är att jag tror att detta skulle kunna bli bättre om vi dels vågade prata om detta mer överlag, och dels även vara schysstare mot varandra vad gäller utseenden och blundrar.
Ett konkret exempel är ju när någon gjort bort sig, att man lite efteråt säger till hen: “Du, det är lugnt, det kunde hända den bäste. Tänk inte på det nu”. Jo personen kommer att tänka på det efteråt, men dina ord kan i alla fall lindra ångesten en aning. Men som jag skrev tidigare, det här är nog den svåraste grejen att jobba med både för en själv och för oss alla, eftersom det är en del i vår “situational awareness” och i vårt sociala samspel. Men ändock en del av livet som kan spåra ur. För som jag har skrivit tidigare, och kommer att skriva igen. Ta dig tiden att se en annan människa, och ge en komplimang, stötta eller peppa denne. Det ger så jävla mkt både för dig själv och mottagaren.
Detta detta sagt så rundar jag av ännu en maratontråd. Hoppas det var en intressant läsning och att du fick ut något av det!